Ett år i Languedoc (II)

Fontänen mellan Place de la Comedie och Esplanaden ger svalka

Sommaren 2010 i Montpellier tyckte jag alltså var på gränsen till det uthärdliga. Först slutet på augusti blev det drägligt.

Ett år har gått och en ny sommar är på gång. Och jag har ändrat mig. Kanske har kroppen anpassat sig efter ett år i detta klimat. Vintern har inte varit så där väldigt mild skall jag säga. Jan-Feb var rätt så kalla, nätterna i alla fall. Och lägenheten har dålig uppvärmning och noll isolering. Nåja, det var inte någon vargavinter precis, men ändå så att man gick och småhuttrade ibland.

Kanske är det därför jag nu tycker att 29-30 grader är inte bara okej, nej det är riktigt behagligt. Jag minns en intervju med en fransk författare (från Narbonne tror jag) som sa att den bästa arbetstemperaturen var 30 grader och plus. Jag trodde han var galen.

Nu börjar jag förstå honom. Inte så att jag längtar till 35-40 grader. Men 30, det är lagom. Framför allt tycker jag om att nätterna är så pass varma. Man behöver aldrig ta på sig en jacka, inte ens vid midnatt. Få uteserveringar har filtar till gästerna.

Det är något med värmen, särskilt på kvällen. Som om det faktum att lufttemperaturen låg nära kroppens gjorde att gränserna mot omvärlden suddades ut. Som om man var färdig att flyta ut i atmosfären. Det är en välkomnande temperatur, inte bara uthärdlig, inte bara trevlig: det har något av värmen i fostervattnet, den miljön vi inte lämnade frivilligt.