Minerve

Minerve är en liten stad i departementet Hérault. Det är inget man passerar när man är på väg någon annanstans: Minerve ligger i en avkrok. Man kommer inte dit utan avsikt. Och det finns all anledning att komma till Minerve.

Minerve är en sorts Les Baux de Provence (se ett tidigare inlägg) i mindre format: en stad där allt är prydligt renoverat och som nu lever nästan uteslutande på turism. En stad som försöker med alla medel tjusa besökaren.

Naturligtvis så kan man bli lite blaserad på sådana städer, längta efter något mer ”autentiskt”. Men man kommer ändå inte ifrån att Minerve, liksom Les Baux, Saint-Guilhem, Castelnou, Conques med flera i den kategorin, är vacker som en juvel.

Det finns också städer som är samtidigt vackra och levande. Jag tänker på Aigues Mortes, som visserligen är nerlusad av turister året om men som också har en stor åretrunt befolkning. Folk som arbetar, går i skola, handlar, sköter sina trädgårdar. Som inte uteslutande lever på att serva turisterna alltså. Ett annat exempel är Saint Jean de Buèges, som jag också skrivit om i bloggen.

Och så finns de riktiga turistfällorna, ställen man skall undvika, i alla fall under högsäsong. Jag tänker på superstars bland turistställena: Carcassonne eller Mont Saint-Michel, uppe i Normandie. Det som stör är inte bara trängseln utan framför allt kommersen, överflödet av fula souvenirer och billig snabbmat.

Men jag har också varit där på höst eller vinter och då är upplevelsen en helt annan. Det är då sådana ställen kommer till sin rätt.

Men Minerve, den är vacker att se på året om. En liten välskött pärla till småstad.

Minerve har gett sitt namn till regionen Minervois, mest känd för sina goda röda viner och för sitt utomordentliga muskatvin, som framställs i Saint Jean de Minervois, även den en riktig avkrok där det, till skillnad från Minerve, inte finns mycket att se. Förutom La Maison du Muscat, där man kan avsmaka de aromatiska söta vita vinerna, för att inte tala om Eau de Vie de Muscat, ett muskatbrännvin som bränns lokalt och som i princip inte går att köpa någon annanstans än just här.

Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa en femtio centiliters flaska och det är verkligen gott. Aromatiskt som ”poire” fast med muskatsmak förstås.

Vägen tillbaka till Montpellier kan (med fördel, som det heter) gå via närliggande Saint-Chinian, en annan vinmetropol i regionen.

Apropå det så kan jag tala om att systemet har flera av de vinsorter jag nämnt i bloggen: Saint-Chinian, Faugères, Minervois, Pic Saint-Loup. Fast de har tyvärr valt de allra dyraste sorterna för en hundring och uppat. Härnere hittar man även dem i fyrtio-femtio kronors klassen och som inte är fy skam heller.

 

Slottet i Salses

Slottet eller snarare befästningen i Salses är från 1500 cirka. Den byggdes av spanjorerna på den tiden då gränsen mellan Spanien och Frankrike gick här, ca 20 km norr om Perpignan. Idag markerar det istället gränsen mellan Languedoc och Roussillon (d v s franska Katalonien,  med Perpignan som huvudort.)

Eftersom slottet ligger precis vid landsvägen, en väg som löper mellan lagunen (Etang de Salses) och bergen (Les Corbières) så var fransmännen tvungna att klara sig förbi slottet, något som inte alls var lätt.

Salses var en befästning av ny typ, en revolution inom branschen. Världens första bunker, enligt guiden, en ycket entusiastisk person som formligen älskar slottet . Bunker: med det menade han att det var nedsänkt och inte låg högt uppe på en kulle som slotten brukade dittills. Vidare, att den hade rundade kanter för att kanonkulorna skulle göra mindre skada och att den hade murar som var cirka 20 meter tjocka (!!).

Den var som en labyrint, med otaliga rum  som var disponerade i ett oregelbundet och helt ologiskt mönster, liksom korridorerna som förband dem. D v s att om fransmännen lyckades ta sig igenom murarna så skulle de gå vilse inne i slottet och vara ett tacksamt mål för de spanska kulorna. Även spanjorerna kunde naturligtvis gå vilse där; för att undvika detta fick de en grundlig utbildning som tog flera månader.

Alltihop var djävulskt uttänkt. Trappstegen t ex var mycket höga och dessutom av olika höjd för att göra det svårare att klättra uppför dem.

Den var helt enkelt ointaglig... ända till den dan då den intogs.

Nåja, det som till sist hände var att artilleriet gjorde framsteg så att hundra år senare så var inte Salses lika ointaglig längre. Och så att trupperna som bemannade den var inte riktigt förberedda när den stora dagen kom (hade nog missat grundutbildning och gått vilse själva möjligen). Men den hade faktiskt utsatts för belägringar tidigare och klarat dem så något fuskverk var det sannerligen inte.

Sedan (1659) flyttades gränsen. Salses hamnade på franskt territorium, långt från den nya gränsen (Pyreneerna) och vad gjorde den då för nytta? Ungefär som att ha ett slott i Jönköping för att försvara Sverige mot danskarna.

Ingen nytta alls, alltså tänkte man riva den. Men det är inte så lätt att riva 20-meter tjocka murar... Det var så svårt och skulle bli så kostsamt så fransmännen fann sig i att ha kvar eländet. Vilket var bra för nu är det ett omtyckt besöksmål.

Hus i kvadrat

Detta är "la Maison Carrée" i Nimes. Ett romerskt tempel som lär vara det bäst bevarade någonstans ("carrée" betyder "kvadratiskt"). Nimes är rik på romerska kvarlevor: förutom denna finns circusen, Dianas tempel, La Tour Magne, Augusti Port samt en stor samling av romerska gravstenar, väldigt intressanta för den som kan latin. Romerska milstolpar finns också, som talade om hur långt man hade att åka innan man kom till Nimes, Arles eller Beziers om man åkte på Via Domitia, den romerska "motorvägen" som förband Italien med Spanien.

Mittemot La Maison Carrée finns Le Carré des Arts,  ritad av Sir Norman Foster, en pendang till den romerska byggnaden byggt två tusen år senare.  Den rymmer konstmuseum och bibliotek. På terrassen finns en cafeteria med superb vy över gamla Nimes.

Slottet i Portes

Imponerande eller hur? Slottet är naturligtvis från medeltiden, fast den främre delen, den som ser ut som ett skeps före, är från 1600-talet. Det syns direkt att det inte är samma stil som resten, tycker jag.

Slottet har länge varit en ruin men sedan några år tillbaka har en grupp entusiaster gett sig den på att de skall restaurera den. Det tycks finnas konflikter mellan dem och ägaren, men slottet kommer i vilket fall att öppnas för besök i maj, för första gången tror jag.  "Cevennernas skepp", som den kallas på grund av sin form, ligger cirka 600 m över havsnivån, omgiven av berg (Cevennerna, alldeles precis). Alldeles i närheten ligger byn Portes, som saknar allt intresse (ursäkta mig, alla Portesbor...)

Utsikt från slottet

Slottet är värt ett besök, även om det tar tid att ta sig dit, i alla fall om man bor nära Medelhavskusten. Och vägen går via Alès, en sympatisk före detta industristad, inte så vacker men med mycket aktivt kulturliv.

TILLÄGG:
Här, en länk till Miras blogg (Miras mirakel) där det finns fler bilder på slottet i Portes, som även hon besökt.
http://mirasmirakel.blogspot.se/2011/10/chateau-de-portes-ett-skepp-i.html

Ursprungssyftet med borgen tycks ha varit att skydda pilgrimerna på väg från Orléans, inte till Compostela för en gångs skull, utan till Saint Gilles du Gard i Camargue, där det finns en superb romansk kyrka, en  helgedom dit många vallfärdade.Se där ytterligare en koppling till La Camargue, Karin på Fox.

Abbaye (Klosterkyrkan) i Saint-Gilles du Gard

Linje Lusta (forts.)

Nu är de igång, de två nya spårvägslinjerna! Och visst är de granna, Montpelliers "tramways"! Jag träffade en kvinna häromdagen som sa att när hon kände sig deppad tänkte hon ta en tur med linje 3. Bara färgerna gjorde henne på gott humör.

Och visst överdriver de gärna, våra  myndigheter, men det stämmer att få städer har satsat så mycket på sina kommunala färdmedels utseende. De är inte bara uppseendeväckande, de är vackra också. Och hjälper till att placera Montpelliers på världskartan: New York Times har nyligen valt staden till en av de mest besöksvärda 2012,  på grund av den nya arkitekturen men också de färggranna spårvagnarna. Ingen annan fransk stad finns med på listan...

Men den kostade på, all den skönheten: arbeten med linjerna 3 och 4 tog cirka tre år och under de åren var många stadsdelar helt upp och ner, plus att trafiken -som redan i vanliga fall är svår- var kaotisk. Och snart börjar de gräva för Linje 5... "On n'arrête pas le progrès" (Man kan inte stoppa framstegen).

Linje Lusta

Den 6 april var inte vilken dag som helst i Montpellier. Den 6 april 2012 var Dagen T. Dagen då den nya Tramlinjen invigdes: linje 3 (inget att göra med svenska kärnkraftomröstningar, om någon läsare är gammal nog att minnas det….)

Inte nog med det: samtidigt invigdes en fjärde linje, fast den använder till största delen redan befintliga stationer. Hur som helst så är det en stor förändring för många här i staden som nu får tillgång till denna tätare och bekvämare transportmedel, mycker mer omtyckt än bussarna.

Och det är inte allt: linje 3 kommer att ta oss ända ner till havet! Nåja, en sanning med viss modifikation eftersom på grund av gamla mellankommunala tvister så måste spårvagnen stanna ett par kilometer före stranden. Fast på sikt, när kommunalpolitikerna i regionen käbblat färdigt,  kommer den nog att förlängas ända ner till självaste Mare Nostrum, Medelhavet. Det är ju trots allt ynka två kilometer det är fråga om, ett par hållplatser till bara (linjen är totalt 20 km lång).

Linjerna 3 och 4 invigdes alltså i fredags med pompa och ståt, stadens och Montpellierområdets dignitärer infann sig och det blev musik, dans och alla möjliga festligheter. Känner man för att få en nyktrare bild av det hela så kan man kolla en näsvis och respektlös sajt hållen av en rolig kille som heter Edouard Paris (googla dit). Han påpekar att stadens påstående om att detta skulle vara första gången i fransk historia (!) som två spårvägslinjer invigs samtidigt är inte sant: rätt siffra är femte gången. Överhuvudtaget är han skeptisk och kritisk till myndigheterna och härligt ironisk. Om han nu har rätt i sak i sin ivriga kritik vet jag inte men det är roligt att läsa honom.

Mindre rolig är kommunens nyhetsblad, som kommer ut någon gång i månaden och som påminner om gamla Pravda. ”Som vanligt verkar Staden för att invånarna skall ha det Ännu Bättre och vara Ännu Lyckligare!”. Jämt handlar det om nya projekt, parker, skolor, biblioteksfilialer som borgmästarinnan invigt och som skall göra det ännu roligare och trevligare att bo i denna underbaraste av städer.
I sak har de ganska rätt: Montpellier är en stad som i ett par decennier utvecklats i rekordsnabbt tempo. Och det mesta som har gjorts har gjorts bra så att, heder åt både avlidne Georges Frêche och hans efterträdare Helene Mandroux.

Men stilen och sättet att göra reklam för sig själva är aningen påfrestande, det är bara det. Men de nya spårvagnslinjerna är faktiskt en riktigt fin nyhet och värd allt beröm.

De gulklädda damerna bjuder på karameller, ånnu en gåva av Stadens Myndigheter på Dagen T

Hallå?

Vargavintern är över sedan länge men bloggen vaknar först nu ur sitt ide. Hallå! Finns det några bloggläsare kvar? Eller har alla migrerat till aktivare bloggar? Om Toskana, om Brasilien, om Blekinge, vad vet jag.

Till dem, till dem som ännu läser bloggen, vill jag ropa: ”Bloggen är inte död!”. ”Bloggen har likt fågel Fenix återupsstått ur sina digitala askar!”.  ”Kom tillbaka, allt är förlåtet!”

Fast det kanske vore klatschigare att helt och hållet ändra färg och layout. Ja, att döpa om bloggen till Nya Bloggen om Languedoc. Ett helt nytt format, större,fräschare innehåll, aktuellare än någonsin! Du kommer att älska denna NYA Blogg, späckad med spännande bilder och halsbrytande reportage!

Men nej, detta är samla gamla trötta blogg, där jag kommer att mässa som vanligt om dammiga medeltida byar, romerska ruiner och illaluktande getostar som ingen hört talas om. Det enda jag kan lova är - inte blod, svett och tårar som tur är- men väl en något tätare uppdateringstakt. Jag kommer att hålla er helt up to date om allt möjligt som ni inte ens visste att ni ville veta om Languedoc.

À très bientôt!