Det är drygt ett år sedan jag flyttade ner hit. Till Frankrike. Till Languedoc. Till Montpellier.
Montpellier, det är Södern. Le Midi, kallas det på franska, och det har precis samma konnotationer som Södern har på svenska. Ur parisborna, ur folk från strävsamma orter som Lille, Metz, Strasbourg, Nancy, är Le Midi synonymt med milda vintrar och heta somrar, synonymt också med lättjefulla dagar, ja med lättja i största allmänhet. Därnere i Midi är folk roliga, bra på att festa med dåliga på att hålla tider. Inte riktigt pålitliga liksom. Men trevliga.
De åsikterna finns i alla länder. Jag har hört stockholmare ondgöra sig över lata norrlänningar som lever på bidrag och jagar och fiskar hela dan. När de inte hembränner, vill säga...
Och tyskarna, som inte vill betala för grekerna, vill det inte heller för tyskar från de lata bundesstater: de frän öst förstås, men även Bremerborna anses underproducerande och överkonsumerande av hyperproduktivt folk från Baden-Würtemberg eller Bayern.
Nåja, det var inte det jag skulle skriva om, utan om mitt första år i Languedoc. Mitt nya, eller nygamla liv som sydlänning. Och närmare bestämt ville jag prata om värmen. Sommarvärmen.
Sommaren 2010 var het. För het tyckte jag. Jag längtade till stockholmssommarn, till de lagom solvarma dagarna och till nätterna då det gick att sova utan fläkt, för att inte tala om luftkonditionering. Svensk sommar är bäst, det har jag alltid tyckt och denna juli och denna augustimånaden 2010 bekräftade det.
Sommaren härnere var olidlig. Det var min slutsats.
Men nu måste jag tyvärr sticka, klockan är 20.30 och jag skall gå och lyssna på lite jazz vid St.Anne-torget. Där fläktar det skönt även heta sommarkvällar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar