Ett år i Languedoc (II)

Fontänen mellan Place de la Comedie och Esplanaden ger svalka

Sommaren 2010 i Montpellier tyckte jag alltså var på gränsen till det uthärdliga. Först slutet på augusti blev det drägligt.

Ett år har gått och en ny sommar är på gång. Och jag har ändrat mig. Kanske har kroppen anpassat sig efter ett år i detta klimat. Vintern har inte varit så där väldigt mild skall jag säga. Jan-Feb var rätt så kalla, nätterna i alla fall. Och lägenheten har dålig uppvärmning och noll isolering. Nåja, det var inte någon vargavinter precis, men ändå så att man gick och småhuttrade ibland.

Kanske är det därför jag nu tycker att 29-30 grader är inte bara okej, nej det är riktigt behagligt. Jag minns en intervju med en fransk författare (från Narbonne tror jag) som sa att den bästa arbetstemperaturen var 30 grader och plus. Jag trodde han var galen.

Nu börjar jag förstå honom. Inte så att jag längtar till 35-40 grader. Men 30, det är lagom. Framför allt tycker jag om att nätterna är så pass varma. Man behöver aldrig ta på sig en jacka, inte ens vid midnatt. Få uteserveringar har filtar till gästerna.

Det är något med värmen, särskilt på kvällen. Som om det faktum att lufttemperaturen låg nära kroppens gjorde att gränserna mot omvärlden suddades ut. Som om man var färdig att flyta ut i atmosfären. Det är en välkomnande temperatur, inte bara uthärdlig, inte bara trevlig: det har något av värmen i fostervattnet, den miljön vi inte lämnade frivilligt.

Ett år i Languedoc

Det är drygt ett år sedan jag flyttade ner hit. Till Frankrike. Till Languedoc. Till Montpellier.

Montpellier, det är Södern. Le Midi, kallas det på franska, och det har precis samma konnotationer som Södern har på svenska. Ur parisborna, ur folk från strävsamma orter som Lille, Metz, Strasbourg, Nancy, är Le Midi synonymt med milda vintrar och heta somrar, synonymt också med lättjefulla dagar, ja med lättja i största allmänhet. Därnere i Midi är folk roliga, bra på att festa med dåliga på att hålla tider. Inte riktigt pålitliga liksom. Men trevliga.

De åsikterna finns i alla länder. Jag har hört stockholmare ondgöra sig över lata norrlänningar som lever på bidrag och jagar och fiskar hela dan. När de inte hembränner, vill säga...

Och tyskarna, som inte vill betala för grekerna, vill det inte heller för tyskar från de lata bundesstater: de frän öst förstås, men även Bremerborna anses underproducerande och överkonsumerande av hyperproduktivt folk från Baden-Würtemberg eller Bayern.

Nåja, det var inte det jag skulle skriva om, utan om mitt första år i Languedoc. Mitt nya, eller nygamla liv som sydlänning. Och närmare bestämt ville jag prata om värmen. Sommarvärmen.

Sommaren 2010 var het. För het tyckte jag. Jag längtade till stockholmssommarn, till de lagom solvarma dagarna och till nätterna då det gick att sova utan fläkt, för att inte tala om luftkonditionering. Svensk sommar är bäst, det har jag alltid tyckt och denna juli och denna augustimånaden 2010 bekräftade det.

Sommaren härnere var olidlig. Det var min slutsats.

Men nu måste jag tyvärr sticka, klockan är 20.30 och jag skall gå och lyssna på lite jazz vid St.Anne-torget. Där fläktar det skönt även heta sommarkvällar.

Uzès

Så heter en stad i Languedoc, ett par mil nordost om Nimes, inte långt från floden Rhone och alltså från Provence. Fast detta med att Provence börjar efter Rhône är omdiskuterat: en del menar att Nîmes, och i ännu högre grad Uzès, tillhör Provence.

Vad är då skillnaden mellan Languedoc och Provence, förutom att de ligger (i princip som sagt) på varsin sida av Rhône?

Historien: Languedoc tillhörde länge antingen hertigen av Toulouse eller den av Barcelona. Men redan runt 1215 föll den i Frankrikes kungs händer. Provence däremot blev inte fransk förrän på 1500-talet. Dessförinnan styrdes den av olika grevar och baroner, som i sin tur svurit lojalitet till den romersk-germanske kejsaren. Provence tillhörde alltså kejsardömet, Languedoc kungadömet (av Frankrike).

Även naturen skiljer sig lite. Provence är bergigare och det vilda landskapet präglat av buskar och låga träd som kallas garrigue, bryts där av kalkstensklippor men också av vinodlingar. Provencelandskapet är mer präglat av människoarbetet, vilket kanske beror på att den varit tätare befolkat. Bara en gissning. Provence blev också tidigare koloniserat av romarna. Också det en anledning?

Färgerna i Provence är också annorlunda: fasaderna är färggladdare än i Languedoc, för tankarna till Italien.

Uzès är klart provensalsk i det avseendet: fönstren är ofast målade i ljusgrönt eller rosa. Staden påminner mycket om Aix en Provence. Aix är kanske den vackraste staden i Sydfrankrike. Uzès, mycket mindre, skulle kunna kallas för Languedocs lilla Aix. Aix-en-Languedoc, kanske?

Place aux Herbes, kanske Languedocs vackraste.

Här bodde (bor?) hertigarna av Uzès

Languedoc, Provence eller Florens?

La Fête de la Musique

21 juin varje år firas i hela Frankrike Musikfesten. Den dagen spelas musik överallt, särskilt på kvällen. Det är allt från professionella orkestrar till glada amatörer och repertoaren varierar från barockopera till rap, men mest är det populärmusik.

Idén lär komma från Mitterrands kulturminister Jack Lang, och den firades för första gången 1981. Åsikterna om La Fête de la Musique varierar: de unga gillar det, de äldre är mer tveksamma, särskilt till de högdecibelliga uppträdanden som varar till midnatt, eller längre.

Hur som helst så är gatorna fulla med glada människor och barerna gör strålande affärer; var och varannan musikälskare promenererar omkring med en ölmugg i näven och efteråt har gatsoparna mycket att göra.

Själv hade jag turen att komma in på innergården av en av de många palatserna i innerstan (Hotel de Cambacères heter det, vid Place de la Canourgue), där flera grupper avlöste varandra. Mest var det klassiskt där, särskilt imponerande var en soprano, Marie-Pierre Desnoyaux, som ackompanjerade sig själv i pianot.

Les juifs du Pape

Att le Comtat Venaissin tillhörde påven hade flera konsekvenser. Judarna hade det aldrig särskilt lätt i Frankrike. På 1300-talet bestämde sig kung Philippe le Bel (Filip den Sköne) för att en gång för alla råda bot på denna skadliga inflytande på den kristna franska nationen: judarna skulle ut (och deras tillgångar tillfalla kronan men det var bara en detalj i sammanhanget...)

Detta var alltså samma kung som upplöste Tempelriddarorden och brände deras chefer på bålen, även det av djupt moraliska skäl och även det rätt lönsamt för statens finanser.

Nåja, av vilka anledningar det vara månde, judarna utvisades, och det var ganska många själar. En del fann tillflykt i Spanien, andra i Italien, men de i Sydfrankrike fann asyl på nära håll: hos påven. Inte så att påven älskade judarna särskilt mycket, men han var ändå mindre fientligt inställd än Frankrikes kung. Så att ett antal judar bosatte sig i Avignon, Carpentras, Cavaillon, och fick vara i fred under några århundraden.

På villkor att de bodde i ett ghetto, som de bara fick lämna vissa tider på dygnet och då med gul hatt på huvudet, samt att de bara ägnade sig åt tre yrken, varav en var penninglån, något som anständiga kristna inte fick syssla med.

Franska revolutionen gjorde vanliga medborgarna av franska judarna och när Le Comtat blev en del av Frankrike upphörde "påvejudarna" att särbehandlas. De flesta lämnade Le Comtat och idag finns bara namn som "Judiska gatan" kvar av ghetton. Samt två synagogor, byggda på medeltiden och renoverade på 1700-talet.

Bland kända påvejudar fanns familjen Milhaud (se tonsättaren Darius Milhaud).

Le Comtat Venaissin

Så heter en liten region i nordvästra Provence. När man kommer hit så ser man hela Sydfrankrike som en enda region: Le Midi. Rätt snabbt upptäcker man att Provence är en sak, Languedoc en annan.

Ett torg i Carpentras

Men därmed slutar inte skillnaderna: Provence sönderfaller i flera underregioner. En av dem heter Le Comtat Venaissin. Den gränsar till Languedoc, det räcker med att gå över Rhonefloden för att hamna där. Största staden är Avignon, känd för sin teaterfestival men även för att ha varit Rom en gång. Det vill säga: påvarna lämnade för en tid Rom för att installera sig i Avignon, på 1300-talet, och tog med sig hela sitt hov, vilket medförde ett stort uppsving för den provensalska staden.

Idag finns ingen påve där så långt ögat når, men de vackra palatserna finns kvar och staden lever upp i juli, när hela teaterfrankrike flyttar hit för en månad.

Klostret i  Cavaillons katedral.

Men det finns mer i Le Comtat än Avignon: det finns städer som Carpentras, Orange, Cavaillon. Och så finns Le Mont Ventoux, Sydfrankrikes högsta topp med 1900 m. I helgen åkte jag dit med en grupp som brukar ordna kulturellt-sportiga utflykter, d v s att man beser diverse monument men även gör långa fotvandringar. Även en och annan vinkällare hedras med ett besök, vilket är verkligen på sin plats: jag säger bara Chateauneuf du Pape och Gigondas, bägge från Le Comtat.

En mycket välbevarad romersk triumfbåge i Orange

Jag var mycket intresserad av att bestiga Mont Ventoux, tills jag fick reda på att en stor del av tiden går man på småstenar. Gå långa avstånd på småstenar tillhör inte mina favoritsysselsättningar så att jag satsade på en annan, mindre krävande fotvandring. Vi fick inte samma underbara utsikt från toppen men det var fint nog ändå.

Vildmarken ("garrigue") och vinodlingarna ligger här om vartannat,
något typiskt just för Provence

För att återgå till regionens historia: i och med franska revolutionen så förändrades traktens status. En del ville ingå i franska republiken, andra förbli Frankrikes lilla Rom och ytterligare en falang förespråkade en fri republik med påven som statsöverhuvud. I så fall hade Le Comtat blivit en sorts Andorra eller San Marino. Men de som ville bli fransoser vann och idag heter Le Comtat "le département du Vaucluse".

Precis som i övriga Sydfrankrike talade man vid denna tid occitanska eller provençalska till vardags. Men eliten språkade redan då på franska.

Från det ena till det andra: Orange, som jag redan skrivit om i en tidigare post, har rykte om sig av att vara en tråkig stad. Dessutom har de haft, som en av få franska städer, en borgmästare från Front National, ett extremhögerparti. En förklaring till både det ena och det andra kan vara att här finns många militärer, inklusive främlingslegionen. Militärer skulle alltså vara dels tråkiga dels extremhöger. Vet inte om det stämmer.

Från denna by kommer Systembolagets nr 2836

Vin

Är det något Languedoc inte lider någon brist på så är det vin. Så fort man lämnar staden så tar vinodlingarna vid. Inga vete- eller majsfält här, ingen rips och ingen raps. Bara vinstockar så långt ögat når. Med jämna mellanrum dyker det upp skyltar med domännamnen och så de magiska orden ”Dégustation et vente” (vinprovning och försäljning). Domaine Puech-Auger, Domaine Souyris, Domaine de Mayrac, de Castan, de Familongue, med mera, med mera, med mera.

Står det dessutom: ”Öppet”, så är det bara att köra in, parkera och ringa på dörren. Ägaren eller ägarinnan är oftast vänliga och mycket intresserade av att förklara vilka viner de tillverkar, hur och varför. Så får man provsmaka ur några välvalda buteljer och spotta ur eller svälja, allt efter behag. Naturligtvis förväntar sig den vänlige vinbonden att man inte skall lämna lokalen tomhänt, men man behöver inte köpa mer än ett par flaskor för att han/hon skall bli nöjda. Men de flesta fransmän köper minst en låda.

Det är betydligt trevligare att handla vin på detta sätt än på Monoprix, Carrefour och allt vad livsmedelskedjorna heter. Det är sant att urvalet blir mer begränsat än på Systemet: bara ett tiotal sorter. Men säg den systembutik som låter dig provsmaka innan du köper… Och så känns detta inte som att "åka och handla sprit" utan mera som en kulturhandling...

Vinfestival i Montpeyroux

Languedocvinerna hade länge dåligt rykte: kvantitet före kvalitet. Men sedan ett par decennier tillbaka har man gjort stora ansträngningar att höja kvaliteten och idag hittar man riktigt goda viner här, i klass med de bästa i Frankrike, om än med mindre status än Bordeaux och Bourgogne.

Mest är det den röda varianten och de vanligaste druvsorterna är grenache, cinsault, carignan, mourvèdre. Bland de vita är det de söta muskatvinerna som är mest kända: ”vins doux naturels”, det vill säga att sötman kommer inte från tillsatt socker utan utvecklas naturligt i druvan som får mogna i stocken extra länge innan den plockas. Muskatvin är det vanligaste ”aperitif”, till skillnad från Provence där det anisliknande ”pastis” regerar ensam. Men muskat är också utmärkt som dessertvin. De mest kända områden är Frontignan, Mireval, Rivesaltes.