Catherine Bernard är en före detta journalist från Paris som en vacker dag bestämde sig för att flytta ner till Södern och bli vinbonde. Hon köpte en hektar i St Drézery, nära Sommières, och efter mycken möda lyckades få fram ett eget vin.
Nyligen kom hon ut med en bok där hon berättar om den erfarenheten: att byta yrke mitt i livet och att välja ett mansyrke i en region där "man" fortfarande stavas med "m" som i "macho".
Häromdagen presenterade hon sin bok på bokhandeln Le Grain des Mots. Hon berättade om svårigheten att bli accepterad av grannarna. Det framgick att man i trakten betraktar alla utsocknes som utlänningar. En svensk är en ”utlänning utifrån”, en parisare är en ”utlänning inifrån”. Och en parisiska är...ja en verkligt främmande fågel.
Kontentan i hennes berättelse var att folk på landet är aningen insnöade, om än rätt trevliga på sitt sätt. Och där hade det slutat, om det inte funnits en kamouflerad bonde i publiken.
Denne begärde ordet, eller rättare sagt tog det utan lov och inledde med att ”Nej nu orkar jag inte lyssna mera på det här utan att säga någonting!”. Det han hade att säga var att bönderna från trakten var minsann ett arbetsamt släkte, till skillnad från en del andra, att de hade odlat jorden och gjort vin i generationer utan att bli rika på det (”vi dör fattiga”, sa han) och att det var höjden av fräckhet att komma utifrån och kritisera dem. Han avslutade med att ”Nu tänker jag inte sitta här och höra på fler dumheter!”, reste sig och gick.
Catherine anmärkte att långtifrån alla vinbönder ”dog fattiga” och att en del gjorde fina fastighetsaffärer vid sidan av vintillverkningen. Men diskussionen hade dött ut i brist på motståndare.
Konflikten här handlade inte bara om kvinna-man och infödda-inflyttade utan även om land versus stad. Publiken var till stora delar infödd den med, men Montpellierbor och alltså vänligare inställd mot en annan stadsbo som Catherine än mot en ”jäkla bonde”.
Allt är inte idylliskt i vackra Languedoc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar