Maguelone

Riktigt vacker höstdag och jag passade på att åka till stranden. För säkerhets skull tog jag med mig badbyxorna, utan att riktigt lita på att det gick att bada mitt i oktober.

Det gick. Och man frös inte det minsta när man kom ut heller. Tänker åka dit igen om ett par veckor för att kolla om det fortfarande är badväder i november…



Men inte skulle jag drömma om att slösa bort bloggläsarens tid med något så banalt som en dag på stranden, inte ens om det råkar vara en höstdag på stranden. Nej, det är naturligtvis inget mindre än ett Kulturhistoriskt Ämne jag vill ta upp i dagens predikan.

Eftersom badstranden råkar befinna sig bara några stenkast från Maguelone, och Maguelone är namnet på en märklig katedral som byggdes på en ö i lagunen, på synhåll från havet. Detta skedde på 1100-talet, ett århundrade då man byggde rätt snygga saker härnere, alla i romansk stil.

Bygget ligger alltså på vad som på den tiden var en ö, men som nu är förbunden med fastlandet tack vare igenslamningen av lagunen. Och eftersom närmaste tätort ligger på ett par kilometers avstånd så är katedralen en märklig syn. Ensam i sin före detta ö, med flamingos som enda sällskap. Samt en och annan farkost som drar förbi längs Le Canal de Rhône à Sète.

Eftersom stranden var inte på den tiden ett ställe där man solade och sölade utan snarare en idealisk landstigningsplats för fiender (och sådana fanns det gott om), så befästes katedralen. Det finns en hel del sådana kyrkor i Languedoc, med försvarstorn och tjocka murar.

Idag residerar inte biskopen här utan i Montpellier, alltså är inte helgedomen en katedral egentligen. Någon församling att tala om finns inte heller -mindre kyrkliga fåglar än flamingos får man leta efter- så att den är mest ett besöksmål och så anordnas här en gång om året en musikfestival inriktad på medeltida musik.

Vinodlingar finns också, ovisst hur gamla men vin produceras och säljs över disken i museibutiken. Jag tog med mig en flaska och kan sannerligen sannerligen säga eder att detta är gott att dricka och att mer skall inhandlas när Herrens vägar leder mig till Maguelone igen.

Mer? Jo, en vacker portal, smyckad med basreliefer. Den liggande frisen med bladdekorationer ovanför porten är en återanvänd romersk milstolpe, av den sort som markerade avstånden på Via Domitia, den vägen som löpte längs Medelhavet mellan kejsardömets italienska och spanska provinserna.







Jag har visserligen svårt att skilja en groda från en anka men de här jag såg på prästgården är banne mig inte flamingos.