La Camargue

Så heter ett floddeltaområde skapat av floden Rhône i sin strävan att nå Medelhavet. Det är en våtmark (heter det så?), ett säreget landskap. En del av Camargue är nationalpark, på den andra delen bor folk och föder upp hästar och tjurar.

Hästarna kallas "vilda" för att de får beta fritt och bete sig ganska mycket som de vill utom när de skall jobba förstås. Detta var något av en besvikelse för mig, som alltid inbillat mig att det rörde sig om riktigt vilda djur som levde helt utanför allt vad civilisation hette. Vita är de dock verkligen, precis som i filmen "Crin blanc" av Albert Lamorisse, från femtiotalet, som alltid visades tillsammans med "Den röda ballongen" om någon känner till dem. Från den filmen härrörde sig alla mina kunskaper om Camargue. Nu vet jag mer.

Camargue ligger bara fyrtio minuters bilresa från Montpellier och man åker igenom det om man vill till Arles utan att ta motorvägen.

Tjurarna används till tjurfäktningar. Just precis, jag är ledsen att behöva meddela alla djurvänner att det i Sydfrankrike förekommer tjurfäktningar precis som i Madrid eller Sevilla. De ståtliga svarta djuren tillagas också och serveras som "gardianne de taureau", en köttgryta typisk från trakten.

Mera? Jo, det är gott om fåglar, särskilt rosa flamingos, vars färg bestäms av de småräkor de livnär sig på.

Det odlas mycket ris här, som på andra sumpmarker. Och så gör man ett gott rosévin kallat Rosé des Sables, alltså sandvin, eftersom druvorna odlas på sandrik jord.

En av de få orterna i Camargue är Les Saintes Maries de la Mer, dit zigenare från hela Europa vallfärdar en gång om året, då man firar den heliga Sara. Även turister kommer då, inte för att hedra Sara utan för att plåta de fromma romerna som för en gångs skull är föremål för välvilligt intresse från andra.