Antigone

Ser man inte upp när man promenerar i gamla Montpellier, så hamnar man rätt vad det är i en miljö som inte har det minsta med medeltiden att göra utan är snarare en sorts antikens Aten sedd genom en galen arkitekts deformerande glasögon.

När jag tänker efter så är det ungefär samma missöde som kan drabba den som spatserar fredligt på Björngårdsgatan eller Maria Prästgårds i Stockholm för att helt oförhappandes hamna vid Bofills båge. Och den galne arkitekten är densamme: Ricardo Bofill, från Barcelona.

Denne Bofill fyllde på 80-talet stora delar av Europa med en arkitektur som då kallades postmodern. Han inspirerades av antiken men förändrade skalan, proportionerna. Det väckte rabalder, en del kallade honom kitschmakare och bakåtsträvare, andra tyckte att det var skönt med en arkitekt som ritade någonting annat än skolådor.

I Montpellier fick han verkligen utrymme för sin skaparlusta: ett helt nytt kvarter på cirka 900 gånger 500 m.


Det var ett gammalt militärområde som ingen visste vad man skulle göra av. Georges Frêche, den tidens borgmästare, visste: en ny Aten. Mindre än så tyckte han var småputtrigt. Frêche, om vilken jag redan skrivit (det är han med Lenin- och Maostatyerna) har anklagats för mycket men aldrig för överdriven blygsamhet. Hans vision för Montpellier var en metropol vid Medelhavet, en "teknopol", d v s en kunskapens och kulturens stad, inspirerad av Antikens Aten eller Rennässansens Florens (och inte minst av stadens egna medicinskvetenskapliga tradition).

Montpellier var inte en industristad, något som länge sågs som ett minus, men som på 80-talet mer och mer framstod som en fördel eftersom det innebar en oförstörd miljö. Staden skulle hoppa över den industriella etappen för att ta språnget rakt in i postindustrialismen, i kunskapssamhället. Han lyckades locka hit såväl IBM som Dell, bland andra högteknologiska ikoner.

Antigone var en av symbolerna för denna vision. Ett stort kvarter som förlängde staden österut, mot floden Lez och vidare mot havet, en stadsdel för både kommers och bostäder. Och så ett stort bibliotek (Mediathèque) och en olympisk simbassäng: "mens sana in corpore sano".

Cirka tre decennier har gått och Antigone har varit en relativ succé. Träden har vuxit sig stora och grönskan blandat sig väl med betongen, många uppskattar bilfriheten och närheten till centrum. Men de gamla Montpellierborna är alltjämt skeptiska: "det där är inte det riktiga Montpellier", säger de. "Ett kvarter som bara utbölingar gillar".

Själv skulle inte ha något emot att bo där, även om det kan vara väl stillsamt på kvällarna. Men så är jag en utböling också.





Fontänerna tycker jag är lite småroliga:




P.S: varför "Antigone"? Den tidiga borgmästaren hade byggt ett stort köpcentrum kallad Polygone. Frêche ville markera att det nu var nya tider genom att kalla sin skapelse för något rakt motsatt, något "Anti". Det nya mot det gamla.