Beziers, än en gång

Vy från floden Orb: högst upp, la cathedrale.

Igår söndag åkte jag till Beziers. Det är en av "storstäderna" i Languedoc-Roussillon, vid sidan av Narbonne, Nimes, Perpignan och Montpellier. Om Beziers är nummer två, tre eller fem skall jag låta vara osagt. Det är en stad på runt hundra tusen gissar jag.

Beziers har ett oförtjänt dåligt rykte: jag har aldrig hört någon säga något positivt om den. "Det är en högborgerlig stad där det inte händer någonting". "Nerdekat och förslummat", anser andra. Sanningen ligger någonstans mittemellan antagligen...Nej, det var ett dåligt skämt.

Staden hade sin storhetstid runt 1870-1910. Det var då parisarna ökade dramatiskt deras konsumtion av billig rödtjut som var traktens specialitet och som man numera kunde frakta dit effektivt tack vare järnvägen. Stora förmögenheter byggdes upp i Bezierstrakten och från den tiden härstammar många av palatsen, avenyerna och parkerna, Sedan kom krisen för Söderns vinindustrin. Idag syns det på sina håll, även mitt i centrum, att storhetstiden tagit slut för bra länge sedan.

Eftersom jag aldrig stannat mer än några timmar där så kan jag inte uttala mig om hur det är att bo i Beziers. Men det är ett underbart ställe att tillbringa en dag på.



Jag var inställd på att inleda besöket med att sätta mig på ett kafé vid Les Allées Paul Riquet, som är Beziers motsvarighet till Montpelliers Esplanade och till Barcelonas Ramblas. Närmare bestämt hade jag tänkt på Café La Comedie. Men när jag kom till Les Allées så var det rätt så folktomt: den livliga marknaden lyste med dess frånvaro. Söndag? Sommar?

Jag gick till katedralkvarteret istället, på fem minuters gångavstånd. På vägen dit passerade jag Les Halles, med flera barer där atmosfären var rätt livlig (utan plataner dock...) Fast jag var lite hungrig och det näringrikaste man kunde få där var ett glas Noilly-Prat. Nåja, det fanns mat också men bara efter långa köer.

Vid katedralen hittade jag vad jag behövde: en uteservering med dagens rätt à 9,80. Bretonska crèpes, inte precis typisk Beziers-mat men bra för att mätta hungern. Crèpes (och galettes, den salta varianten) är Frankrikes svar på Italiens pizza: det är den inhemska snabbmaten.

Sedan vidtog katedralbesöket: det fullständiga namnet är "cathédrale Saint-Nazaire", och den ligger på en privilegierad plats, med en vid utsikt över Orbdalen. Från början romansk, sedan nerbrunnen, återuppbyggd i gotisk stil, kompletterad med barocka detaljer, åter förstörd och återuppbyggd, etc. Resultatet är en mycket vacker och ljus interiör även om bygget från utsidan påminner om en forteress.
^{Mer om katedraler}

Låt oss nu, kära brödrar och systrar,  slänga en tanke till de tusentals som massakrerades här och på andra håll i staden år 1209, vid korståget mot katarerna.

Stilla flyter Orb.

Dessa bilder kostade mig hundra...

....svettiga trappsteg.

Tillbaka till Les Allées och Café La Comedie. "Un petit noir" (espresso) och dagens tidning (Le Midi Libre) som lugnade mig: inte heller i år kommer vi att lida törst. Vinskörden börjar nämligen i Faugères, varifrån några av de bästa vinerna i regionen kommer, och beräknas pågå september ut.

Slutligen tog jag en tur på Plateau des Poètes, så heter stadsparken i engelsk stil, mittemot tågstationen, designad av landskapsarkitekt Bühler, som även skapade vackra Parc du Thabor i Rennes, Bretagne. Den för tankarna till Paris Buttes Chaumont eller Montsouris, fast i mycket mindre skala förstås.

Mer om katedraler:
Moderna byggnader har en upphovsman, man vet att Guggenheim i Bilbao har "skapats" av Frank Gehry, Stockholms stadsbibliotek av Gunnar Asplund, o s v. Men vem ritade katedralen i Amiens? Vad hette arkitekten bakom Notre Dame de Paris? Svar: ingen vet. I bästa fall känner man till namnet på den som startade det hela men, eftersom projektet kunde ta hundra år, så hann "förste arkitekten" dö och bygget fortsattes av en, två, tre andra. Det fanns kanske inga detaljerade ritningar, varför "fortsättningsarkitekterna" fick relativt fria tyglar. Ibland visade originalkalkylerna fel varför vissa delar fick göras om radikalt. Och när kyrkan väl fanns på plats, ett verk av flera anonyma kreatörer, så kom det något religiöst krig och vips var katedralens klocktorn borta, om inte rentav halva bygget. När det var dags att återuppbygga så hade arkitektoniska idealen förändrats: ut med romansk stil, in med gotik, ut med gotik, in med barock.Det vi beundrar idag har alltså inte mycket att göra med originalarkitektens planer. Han skulle troligen inte känna igen sitt verk om han såg det.