 |
| L'Occitane en Suède....(Norrmalmstorg, Stockholm) |
Först tänkte jag att grundaren var en kvinna från Languedoc som flyttat till Provence. Fast vid närmare eftertanke så betecknar inte ”occitane” nödvändigtvis en kvinna från Languedoc. I så fall heter det ”languedocienne”. Occitane är ett vidare begrepp som täcker hela Sydfrankrike, och alltså även Provence.
L’Occitane en Provence verkar lite tårta på tårta med andra ord: ungefär som Skånskan i Trelleborg eller Sydamerikanskan i Argentina.
Men alltid har en förklaring, även mystiska företagsnamn: firman hette från början bara L’Occitane, och grundades inte av någon kvinna utan av Olivier Baussan, själv född i Provence. Efter flera turer så kom en österriskisk affärsman in i bilden som delägare. Det var hans idé att lägga till ”Provence” till firmanamnet, eftersom få utanför Frankrike har hört talas om Occitanien, men desto fler om La Provence, där firman alltid haft sitt säte.
Voilà!
Sedan är det så att ordet "occitan" eller "occitane" har en viss konnotation. Jag har aldrig träffat någon marseille-, nice- eller montpellierbo som kallar sig själv "occitan". Ordet används, vad jag kunnat se, mest av de som försvarar den sydfranska identiteten gentemot centralstaten, och som också gärna talar eller försöker lära sig tala occitanskan.
I slutet av 1800-talet uppstod en sådan rörelse, mer kulturell än politisk, ett försök att återuppliva det gamla språket och den gamla kulturen. Den kallades "Le Félibrige" och en av förgrundsgestalterna var Nobelpriset Frédéric Mistral.
Occitane... då har jag lärt mig nåt nytt idag. Fast jag kan ju bara några ord franska. Och dagens bild gillar jag! Precis så tänker jag mig södra Frankrike. Och det är caféer under platanerna jag vill sitta under och sippa vin när jag är i Frankrike, hehe... Och som tur är finns det ju ganska gott om små torg och plataner och barer där... och nä, jag är inte alkis...
SvaraRaderaheanku
Håller med: kaféer och plataner hör ihop. I dag finns en annan bild, från det lilla torget vid katedralen i Beziers. Förresten, om det är någon "dagens bild" du gillar så vet du väl att du kan spara dem i din hårddisk (högerklicka och välj "Spara"). Eftersom jag byter ut dem, om inte dagligen så rätt ofta.
SvaraRaderaHemma i vår stadsdel i Linköping fanns på sextiotalet en liten sybehörsaffär/leksaksaffär som hette Shop-butiken. Vår engelskalärare var mycket upprörd över namnet.
SvaraRaderaOccitane påminner mig om ett par mycket spännande böcker jag läste för något år sedan. Utspelade sig i dina trakter på 1800-talet och nutid och en spöklik anknytning till medeltida folkmord ... mysticism och fantastiska naturskildringar. Och man pratade en dialekt som kanske heter occitane? Tyvärr är mitt minne kort för både ortnamn och författare... måste leta i mina bokgömmor efter dem.
Shop-butiken var ett fint namn...Vore intressant att få reda på namnet på den romanen, tala gärna om det om du hittar boken. Occitanska är det språk man talade i hela Sydfrankrike fram tills för något århundrade sedan, då franskan trängde ut alla andra språk. Den har regionala varianter, provençalskan är en av dem. Occitanska talas eller talades även i delar av norra Italien och i Vall d'Aran, i spanska (förlåt katalanska...) pyrenéerna.
SvaraRaderaEtt stort kulturspråk för övrigt, det sägs att Dante Alighieri övervägde att skriva sin Gudomliga Komedi på occitanska.
Hej igen!
SvaraRaderaNu är jag tillbaka på landet där jag har de flesta av mina böcker. Böckerna jag hade i bakhuvudet är The Winter Ghosts och Labyrinth av Kate Moss. Engelsk författare.... inte någon djupare litteratur, men de fick mig verkligen nyfiken på landskapet i södra Frankrike. Jag har aldrig vågat mig dit. Kanske för att man alltid hört att fransmän är avvoga mot folk som inte pratar franska flytande. Den blygheten måste jag nog övervinna.
Har inte läst dem men de tycks handla om just det du sa: occitansk historia och språk samt katarerna och massakrerna på dem i bl a Beziers (se ett senare inlägg i bloggen). Ett ämne som fascinerar många, det finns guidade turer för att besöka "katarernas slott", mest i trakten mellan Narbonne och Toulouse. En hel del geschäft finns också runt ämnet men det är oundvikligt.
SvaraRaderaDet finns en bok översatt till svenska av languedoc-historikern Emmanuel Le Roy Ladurie: "Montaillou, en fransk by", som handlar om katarerna och överhuvudtaget om livet i Sydfrankrike på medeltiden. Det var en liten bestseller när den kom ut för 25 år sedan. Den finns på biblioteket.
Fransmännen och franska språket: jag har också hört det men det är överdrivet. Dessutom är det stor skillnad på kynnet i Paris och härnere: folk är mkt vänligare här. Sedan är det så att de flesta fransmän är urusla på engelska så att det kan bli praktiska problem.
SvaraRaderaDet är till och med därför, tror jag, att de blir irriterade på folk som talar engelska till dem: de skäms för att inte kunna det och reagerar med irritation.
Men jag tror inte man blir illa behandlad bara för att man inte kan franska, förutom kanske av folk som biljettförsäljare eller kontrollanter på tåget liksom andra tjänstemän som av ngn anledning är allmänt otåliga. Vanliga människor är trevliga.
Jag tror kan våga mig på en resa till sydfrankrike i alla fall. Det vore spännande att traska i bergen. Tack för boktipset. Ska leta efter den boken.
SvaraRadera