St Geniès de Mourgues är en trevlig liten by, med sin romanska kyrka, sina stenlagda gator och gamla murar. Den ligger i departementet Hérault, alldeles vid gränsen till Gard, granndepartementet med Nimes som huvudort.
Där anordnades i söndags för femte gången Montpellierregionens tryffelfest: la Cinquième Fête de la Truffe.
Jag har alltid varit nyfiken på tryffel. För något år sedan så föll jag för frestelsen att köpa en liten flaska tryffelsmaksatt olja i en delikatessaffär på Götgatan i Stockholm. Över en hundring för en flaska i parfymstorlek! Och jag kände mig lite lurad när jag, väl hem, upptäckte att den var Made in Croatia och inte italiensk som jag trott.
Sedan förstod jag att Kroatien ligger inte Italien efter när det gäller kvaliteten på vittryffel. Och mycket riktigt smakade det väldigt gott. Men huruvida sådana där oljor har någonsin varit i närheten av tryffel är en omdiskuterad fråga. En del menar att smaken är syntetiskt framställt.
Jag läste för några år sedan Peter Mayles bok om Provence och han ägnar ett helt kapitel åt tryffel. Så att, när jag för två år sedan såg i lokaltidningen om St Geniès tillställning så ville jag åka dit. Men jag hade ingen bil och kommunalförbindelserna, inte särskilt bra på vardagar, är obefintliga på söndagar, i alla fall mellan Montpellier och St.Geniès. Så att, tji fick jag.
Denna gång kunde jag inte tänka mig att missa det, inte ens fast Meteo France envist förutspått regn för söndagen under hela veckan (förresten så är väderprognoserna mycket tillförlitliga härnere, om det beror på att de har bättre mätinstrument eller på att vädret är mer lättspått här än i Sverige).
Först tänkte jag följa med en utflykt ordnad av några tryffelentusiaster men organisatören blev sjuk och jag åkte dit på egen hand. Väl där fick jag syn på en i tryffelgänget: Jacky.
”Snart håller borgmästaren tal”, sa Jacky efter att ha tittat på klockan. Ärligt sagt så var mig tämligen likgiltigt vad Monsieur le Maire hade att säga, men Jacky envisades så jag följde med. Jag hörde på högtalarna att inte bara borgmästaren utan även Le Directeur de l’Agglomération de Montpellier, le président de la Association des Trufficulteurs (tryffelodlarna) och självaste Presidenten för Regionen Languedoc-Roussillon skulle närvara. Var det kanske därför som Jacky var så intresserad?
Men när vi närmade oss Kommunalhuset (La Mairie) så förstod jag anledningen: en gratisbyffé fanns uppdukad, med olika sorters drycker och ett antal fat med diverse tilltugg, som klockslaget (halv ett) inte gjorde mindre aptitretande.
Jag har noterat att ordet ”gratis” utövar en oemotståndlig kraft på en del. Särskilt som komplement till verbet ”att äta”. Utrycket ”äta gratis” är nog en av de mest inspirerande i Molières och Racines språk.
Och vem kan anklaga dem för det? Om inte annat så förbättras relationen kvalitet/pris dramatiskt när priset når det magiska strecket noll. Inte för att det behövdes: både vinerna och kanapéerna (från lokalbageriet, för att främja näringslivet i byn) var riktigt goda och hade varit värda att betala för.
När jag såg Jacky tömma det ena vinglaset efter det andra så tänkte jag att, nu överdriver hon väl lite. Men faktum är att hon ägnade lika stor uppmärksamhet åt det icke-flytande.
Samtalet vi haft hade stannat tvärt så fort applåderna efter sista talet ebbat ut och klartecken getts att hugga i. Och under närmaste kvarten hade jag inte hört något annat från Jacky än kortfattade meddelanden av typ: ”Missa inte ansjoviskanapéerna” eller ”Kan jag få ett glas till, monsieur?”
Varje gång hon högg i tilltuggsfaten så förklarade hon att ”C’est pour éponger le vin”. Éponge betyder tvättsvamp. Hon menade alltså att vinet behövde sugas upp av något fast ämne och att, så länge balansen fast-flytande upprätthölls så var allt väl. Och faktum är att Jacky inte är ett dugg tjock så att, på henne fungerar ekvationen i alla fall.
Men jag har ännu inte sagt något om tillställningens huvudattraktion: La Truffe, le Diamant Noir. Tryffeln, den svarta diamanten. Det kommer, snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar