Det våras för Languedoc

Den 21 mars, på vårdagsjämningen, börjar officiellt våren  i Frankrike. Och i år har våren varit ovanligt punktlig: temperaturer på 18-19 grader på många håll, 17 här i Montpellier. En riktigt lyckad vårpremiär.

Romerska statyer, medeltida kyrkor, härliga ostar och viner i all ära men huvudanledningen för en nordbo att flytta hit är trots allt klimatet. En av de stora anledningarna i alla fall. En vår som kommer redan i mars, en vinter som mitt i januari tillåter en att sitta på en uteservering och till och med ta av sig rocken när solen ligger på som mest, sånt uppskattar man om man tillbringat större delen av sitt liv i Norden.

Man går miste om årstidernas växlingarna, visst, visst, men det är skönt att varje år kunna se vinter an och veta att det inte innebär istäckta gator, tjocka snötäcken, sena gryningar och alldeles för tidiga solnedgångar. Att gatorna och torgen ser ”normala” ut året om. Klimatet i Norden är revolutionärt, det är stora dramatiska omvälvningar, den som sett Stockholm i januari känner inte igen staden i juli. Så icke här: man får lägga till ett par lager kläder och ta på sig en mössa, det är allt.

Men: att vintrarna i Sydfrankrike skulle vara som svenska vårar stämmer inte. Nätterna är kalla. Sällan minusgrader, men termometern visar för det mesta 2-3 grader på nätterna. Yllemössa är m a o närmast obligatorisk på kvällarna. Det lustiga i Montpellier är hur snabbt kylan sätter in så fort solen gått ner. Man luras att ta av sig jackan men så fort solen försvinner, inom loppet av fem minuter, så börjar man frysa.

Nej, vill man ha vintrar som ser ut som vårar så är det bara Teneriffa som gäller. Men där finns å andra sidan inga medeltida byar eller konstmuseer…

P.S: bara för att jag skröt så tog våren slut plötsligt: nu skall det regna i två dagar, säger vädertjänsten La Meteo...

.

Gypsy jazz

En musikform som är rikt representerad i Languedoc är "le jazz manouche", alltså zigenarjazzen. "Manouche" är en rätt så sympatiskt term för "zigenare". Den mest kända "manouche" jazzmusikern var gitarristen Django Reinhardt, född i östfrankrike och som spelade otaliga låtar med Stephane Grappelli i fiol. Django spelade dessutom med bara ett par fingrar, de andra blev förstörda i en olycka. Har ni aldrig hört honom så hittar ni honom förstås på youtube.

 Det finns zigenare i hela Frankrike, ibland kallade "gens du voyage"
(resandefolket). I varje fransk stad finns, eller borde finnas, en tomt där de kan parkera sina husvagnar. Verkligheten är inte alls så romantisk som legenden, men så är fallet med zigenarna i de flesta länderna. "manouche" kallas de zigenare som levt i Frankrike i århundraden. "Romer" är en annan grupp, som kom till Frankrike under de senaste åren från Balkan i första hand.

 Hur som helst så är "jazz manouche" ett ovärderligt bidrag till fransk kultur. Det är lätt att höra den musiken i t ex Montpellier, där var och varannan kille som spelar gitarr soliga dagar på Peyrou-parken låter som en återfödd Django. Och det finns musikbarer där jazz manouche är ett stående inslag. En stad där det finns gamla zigenartraditioner är Les Saintes Maries de la Mer, i hjärtat av La Camargue. Där äger en festival rum varje år i julimånad, dit zigenare eller romer från hela Europa kommer.

 "Gypsy kings", som inte spelar jazz manouche, är även dem från regionen, från Perpignan närmare bestämt.

Gränser

I dagarna är det  tjugo år sedan tullkontrollerna mellan Frankrike och Spanien försvann, som en följd av Schengenöverenskommelsen. Åker man bil så är man i princip aldrig hejdad. Däremot kan gränspoliser kliva på både tåg och buss för att kolla passen, men det är inte så vanligt. Det nya snabbtåget sänker inte ens hastigheten för att passera gränsen, det tåg som, sedan några dagar tillbaka, gör Perpignan-Barcelona på dryga timmen.

Men man kan fortfarande åka på det gamla sättet, med Talgotåget via Cerbère-Portbou, även om det numera bara finns morgontåget kvar. För ett par år sedan åkte jag (av en slump) med en kvälls-Talgo som visade sig vara den sista. Ombord fanns spansk TV som skulle föreviga händelsen, nedläggningen av den ena Talgoförbindelsen samtidigt som det första snabbtåget (TGV) hade premiär.  En vitsig medpassagerare kallade det ”Sista Talgon i Barcelona”…

En gång (men det var innan Schengen) roade jag mig med att gå längs gränsen i Pyrenéerna med en fot i varje land. Gränsen har aldrig varit vattentätt och det är tack vare det som många spanjorer lyckades fly under Francoåren.

En kuriositet är enklaven Llivia. Llivia är en liten stad som tillhör Spanien (Katalonien) men som ligger mitt i franskt territorium. Franska vägar undviker Llivia: enda sättet att ta sig därifrån är genom en spansk riksväg några kilometer lång som förenar staden med närmaste spansk stad på ”rätt” sida om gränsen.

Llivia

Traditionellt så har Lliviaborna dragit fördel av läget: TV-apparater köpte de i Frankrike, vin och tobak skaffade de till spanska priser. Nåja, detta gäller inte bara Llivia utan alla gränsbor. Särskilt livlig är gränshandeln i staden Le Perthus (El Pertús), på bilsträckan Perpignan-Figueres.

Även om gränsen suddats ut och pesetan är ett minne blott så är det fortfarande prisskillnader mellan länderna. Fransmän som åker till Spanien missar aldrig att tanka bilen full i La Jonquera, sista bensinmack innan Frankrike, och tjänar därigenom någon hundralapp. Som de kan investera i en flaska sherry eller några hekto serranoskinka på livsmedelsaffären bredvid. Tobak och sprit är annars en anledning för folk i Perpignan, ja ända ut till Montpellier, att göra en utflykt till gränsen.

Hur som helst: hur kommer det sig att Llivia är spansk fast den enligt geografin borde vara fransk? Det handlar om Pyrennéfördraget (1659). Det var då man bestämde gränsen, på Ludvig den Fjortondes tid. Enligt fördraget så skulle alla spanska byar i provinsen Cerdagne tillfalla Frankrike. Men se, Llivia var inte en by utan en stad. Alltså behöll Spanien den.

Avignon överlevde världens slut!

Liksom Montpellier, Stockholm och Ouagadougou. Och eftersom den vackra staden vid Rhone finns kvar trots mayafolkets dystra profetior, passar jag på att rapportera därifrån, inte utan att  önska ett Gott Nytt År till alla som råkar läsa denna blogg.

Avignon är mest känd i spansktalande länder genom barnvisan "Sur le pont d'Avignon" ("Sobre el puente de Aviñón"). Jag vet inte om den visan är känd i Sverige.  Den handlar i alla fall om att många människor dansar ringdans på bron. 

Med tanke på att större delen av bron är borta och att den alltså inte längre leder till andra sidan floden så skulle  dansgolvets kunna vara en vettig funktion för den. Ändå har jag inte sett några där försöka sig på vare sig waltz eller mazurka, förutom i denna gravyr från artonhundratalet.

Av Walter Crane (1845-1915)

Språkförbistring

Julhandel pågår för fullt i Montpellier. På ”Grand Sud”, ett av köpcentra runt staden, har Papa Noël med sina medhjälpare fullt sjå med att krama små barn och låta sig fotograferas med dem i famnen.

När jag skall gå ut för att njuta av vintersolen, ser jag en skylt på utgångsdörren. ”Se dig snart”.

Bredvid finns skyltar på andra språk: ”A bientôt!”, ”Bis bald”, ”See you soon”. Men de har inte nöjt sig med de största språken utan de har även översatt till svenska och finska, vilket de skall ha en eloge för. Vad ”See you soon” heter på finska har jag inte lagt på minnet. Men på svenska heter det ”Se dig snart”.

När  skall jag in igen, efter att ha lapat lite sol, möter mig en annan skylt, en som önskar mig välkommen den här gången och även den på svenska. ”Se dig snart”.

"Se dig snart!" säger svensken när gästen skall gå hem. Och, ”Se dig snart!”, när han kommer åter på besök. Ett konstigt språk, svenskan. Men enkelt.

P.S: det är inte bara svenskan som misshandlas på Centre Commercial Grand Sud; även den spanska  välkomstskylten är felstavad.

Viols-le-Fort

Viols-le-fort heter charmiga byn för dagen. Ännu en av dessa byar inom en halvtimme från regionalcentrum Montpellier, dit framgångsrika stadsbor flyttar när de har råd (och lust). Men det finns också en lokalbefolkning förstås, sådana som har fötts där eller i grannbyn (som föga fantasirikt heter Viols-en-Laval).

Där bor Violsborna i sina prydliga medeltida hus, varenda sten putsad, vartenda fönster noga restaurerat, allt precis som på 1200-talet. Precis? Nja, inte riktigt. Där en familj bor nu bodde nog tio på medeltiden. Och där dagens bybor åker till Montpellier eller Nimes på en halvtimme för att handla eller gå på bio så tog en liknande resa hela dygn, så pass mycket faktiskt att få hade möjlighet att företa sig den.

Byborna i Viols såg aldrig någon annan by än den egna. Montpellier hade de bara hört talas om. Paris låg granne med månen. Nej, hela deras liv utspelade sig på hemmaplan.

En annan skillnad är att dagens bybor inte behöver bekymra sig för invasioner. Annat var det på 1300-talet. Under hundraåriga kriget härjade beväpnade band (legosoldater, franska men även engelska, särskilt The Black Prince var ökänd i trakterna) och såg man inte till att ta skydd bakom tjocka stadsmurar så riskerade man att bli plundrad eller värre.

De pittoreska trånga gränderna var fulla med skräp (eller, som sagt, värre...) eftersom avlopp var ett okänt begrepp. Och där gatorna är i dag lugna, rensopade och oftast öde så var de fulla med hantverkare, handelsmän, präster, bönder, pigor, lärlingar och dagdrivare.

Av medeltiden finns bara fasaderna kvar. Men vackra är de nog ändå.

Byn ligger vackert till

Le Pont du Gard

Jag har inte hunnit skriva på ett bra tag.  Och det är knappt att jag hinner det nu heller. Men bara för att det skall märkas att bloggen inte är definitivt avsomnad (inte alls, verkligen inte!), så återanvänder jag lite gammalt material, eller inte så gammalt, bara några månader egentligen.

Bilderna föreställer Le Pont du Gard, den mäktiga akvedukten romarna byggde för att förse Nimes med vatten. Den räknas som en av de största kvarvarande romerska byggen. Och efter att ha varit i Rom några dagar i mycket gott sällskap (hej Britt-Marie och Arne) så vågar jag hävda att de bäst bevarade romerska byggnaderna finns inte i Rom (med undantag för Colosseum och Panteon) eller ens i Italien utan snarare i Languedoc och Provence.

Jag tänker inte bara på denna akvedukt utan också på arenorna i Nimes och Arles samt La Maison Carrée, även den i Nimes, ett romerskt tempel i förvånande gott skick. Visst var Forum Romanum hjärtat i imperiet men där finns inte en enda byggnad i något som ens liknar ursprungligt skick. Men titta på denna akvedukt! Den skulle kunna förse en hel stad med vatten än idag.