Nationalrätten

Varje region eller stad har sin specialitet.


Marseilles stolthet



Nimes'




Sètes




Här i Södern är Marseille känd för sin bouillabaisse, Nimes för sin "brandade de morue", Sète för "la tielle sètoise", Pezenas för sin "petit paté". Aix-en Provence har ingen direkt maträtt att stoltsera med men de har en sötsak som heter "calissons" och som alla turister skyndar sig att inhandla för att, visserligen har staden mycket annat att erbjuda men det vore ändå fel, lite underligt att ha varit i Aix och inte haft med sig lite calissons tillbaka. Lika konstigt som att ha åkt hela vägen till Montelimar och inte köpt någon nougat eller att inte ha ätit en cassoulet när man ändå var i Castelnaudary. Så gör man bara inte i detta matbesatta land.

(Brandade de morue är förresten riktigt gott fast det ser inte särskilt aptitligt ut, det ser ut som potatismos helt enkelt. Men det är godare än så. Och la tielle de Sète är en fisk- och skaldjurspaj.)

Vad har då Montpellier för gott att fresta med?

Svaret uteblir.

Den sorgliga sanningen är att Montpellier inte har någon maträtt som den kan kalla sin egen. Det finns i och för sig "grisettes", en sorts karamell som skall föreställa typiskt men inte ens inbitna montpellierbor hävdar att detta skulle kunna konkurrera med La Brandade eller La Bouillabaisse.

Jag minns att man för några år sedan utlyste en tävling i Sverige för att uppfinna "nationalbakelsen", att ätas särskilt kring den 6 juni. Minns jag rätt så blev det någon sorts korsning mellan semla och mazarin med en liten blågul flagga på och jag är inte säker på att den verkligen bakas fortfarande.

Samma lösning tillgrep man i Montpellier: en tävling. Det gällde att koka ihop en rätt där man använde råvaror från regionen och som inte var för svår att laga. Namnet var givet: "La Clapassade". Clapas är ett populärt namn på Montpellier, det lär betyda stenhög på occitanska och det är ungefär så som regionhuvudstaden ter sig i lantisarnas ögon: bara en massa stenar på hög. (och det stämmer att Montpellier är ovanligt kompakt som stad, med väldigt lite grönytor, i varje fall i själva stadskärnan).

Namnet fanns, återstod bara att skapa själva maträtten. Ostron från Bouzigues gratinerade med getosten Pelardon? Vitlökskorv från Aveyron kokt i vin från Pic Saint Loup eller i muskat från Frontignan? (i Ferrara, Italien, kokar man faktiskt salami i rödvin och serverar det som stadens specialitet, tillsammans med pumpafyllda ravioli)

Tävlingens spännande avgörande, i nästa nummer av denna blogg...