På vingården

Häromdagen var jag med på ett besök hos en vinproducent i den lilla byn Lauret, i regionen Pic Saint-Loup. Den energiske unge mannen, Fabrice Bonmarchand, driver, tillsammans med frun och en anställd, Le Mas de l’Oncle, en ”domaine” som de övertog för bara något år sedan.

Le site web du Mas de l'Oncle

Besöket, som ett tiotal personer hade anmält sig till, började med en promenad i vinfälten. Där fick vi oerhört mycket information om Pic Saint-Loup, som, förutom namnet på en bergtopp och trakten runt omkring den, är en AOP. AOP= Appelation d’Origine Protegée, det som förut hette AOC.

AOP i Languedoc

Alla kan producera viner i Pic St.Loup men bara några har rätt att trycka ”AOP Pic St.Loup” på etiketten. Dels måste jordmånen på deras åker vara den rätta, dels måste druvsorterna vara de godkända (Grenache, Syrah och Mourvèdre i huvudsak). Dessutom måste man följa en lång lista specifikationer, som antal druvklasar per vinranka, antal liter per hektar, med mycket mera.

Mas de l'Oncles bästa viner är AOP Pic St Loup. Men det finns producenter som nobbar den eftertraktade AOP eftersom man måste betala en avgift till föreningen som administrerar märket. Dessutom vill de kanske odla och ”vinifiera” på sitt sätt. I så fall får de nöja sig med att kalla sitt vin ”Vin de pays”, som inte låter lika flashigt. Men har man en bra kundkrets och är man tillräckligt känd så har man råd att avstå från AOP, som är i mycket en marknadsföringsgrej. Systembolaget hade för några år sedan några viner som kallades ”lantviner”, jag undrar om det var en översättning av Vin de Pays.

Besöket fortsatte i ”vinfabriken”, där vi kunde beundra de gigantiska behållarna där de nyskördade druvorna ligger och jäser. Fabrice använder olika behållare för olika druvsorter och håller även reda på mognadsgraden när de skördades, för att kunna behandla dem var och en på sitt sätt. Efter några veckor och diverse manipulationer, är det dags att tappa dem i fat.

Vi gick ner i källaren och studerade faten, ett trettiotal bara eftersom detta är en liten producent. När tiden (och vinet) är mogen så är det dags att blanda de olika sorterna för att få fram slutprodukten, det som kommer att hamna i våra vinglas. Detta är ett avgörande steg, som tas i samråd med vinprovare och, framför allt, önologen, vinexperten. Även om producenten är själv en expert, vill han ha ”a second opinion”, en bollplanka att diskutera med, en som dessutom håller sig à jour med de senaste rönen, och det är där önologen kommer in.

 Det man kommer fram efter alla överläggningar är ”formeln” för Årets Vin, alltså hur många procent av vilken sort. Sedan är det bara att blanda i stor skala och tappa i de cirka femtiotusen flaskor som är årets produktion för en sån här liten vingård.


Efter föreläsningen fick vi smaka vinerna, i pyttesmå mängder med tanke på att de flesta skulle ta bilen hem efteråt. Om jag vore en expert så skulle jag nu utgjuta mig i långa tirader om aromer, färgnyanser, mognad, balans och bouquet. Nu är jag inte en expert utan, än så länge, bara en som tycker om vin. Min skala omfattar tre betyg: JG (Jävligt Gott) , (RSO) Rätt Så Okej  och TBDHS (Ta Bort Det Här Snälla!) Av Fabrices fem viner fick fyra JG och en RSO.

Besöket, som pågick i tre timmar, och som är klart att rekommendera, kostade 14,50 euros. I det ingick förutom vinerna en matbit som för kvällen var grillade brochetter.

Att komma tillbaka

"La rentrée" är ett urfranskt fenomen som återkommer så här års, år efter år. Ordet kommer från verbet "rentrer", som betyder "att komma tillbaka".  "Rentrée" betyder alltså "återkomst". Från början har det med skolvärlden att göra, "La rentrée scolaire" betyder "början på det nya skolåret, på höstterminen". Men nu talas det också om "la rentrée littéraire", "la rentrée du cinéma", "la rentrée politique".

Det man återvänder från är då sommarlovet. "Sommarens slut" låter vemodigt. "Början på ett nytt arbetsår" är betydligt mer optimistiskt. Och det är så "la rentrée" låter på franska. Tidningarna är fulla med reportage om vad det kostar i år att skaffa böcker och skrivhäften till barnen, men också om vilka nya romaner som ges ut och om vilka politiska utspel som är på gång, nu när parlamentarikerna återvänder till sina bänkar.

Det får bli en "rentrée" för bloggen också, efter en välförtjänt (?) sommarpaus.

Läs här om hur la rentrée kan te sig för en svenskfransk familj fr Languedoc:

http://brevfranservian.blogspot.fr/2012/09/la-rentree.html

Denna bild borde  bara i vänsterspalten men jag lyckas inte placera den rätt.

Namnsdagar

Idag 2 september är det Justus eller Justina som firas i Sverige. I Frankrike är det Ingrid. "Sainte-Ingrid", uplyser Languedoctidningen Midi-Libre "var kung Knuts barnbarn. Hon får av påven tillåtelsen att grunda en sluten och kontemplativ nunneorden. Hon förverkligar projetet i Skänninge, där hon dör år 1282."

De som döpts till Ingrid är, enligt Midi-Libre,  aktiva och uthålliga, grön är deras färg och deras siffra sju.

Inte för att skryta men, utan denna blogg hade dessa väsentliga fakta förblivit okända för en svensk publik.

Ingen orsak.

Sensommar

Trakten av Pic St.Loup

Sommaren lider mot sitt slut härnere vid Medelhavet, vilket inte hindrar att man ännu måste sova med fläkten på. Jag tillbringade en månad i Bretagne och, vilken skillnad! Sommaren däruppe är precis som svensk sommar, temperaturer mellan 12 och 22 för det mesta, med toppar på 30 men bara då och då.

När jag tog tåget dit så hade vi 34 i Montpellier och jag tyckte inte det var någon idé att kånka på några varma kläder, nöjde mig med en mycket tunn sommarjacka. Misstag. Jag var tvungen att köpa en fleeceväst i Saint-Malo, på sommarrean som tur var.  (OBS, SE NEDAN!)

Sensommar är "vendange" tid. Vinskörden. I år har sommaren varit mycket torr, vilket ger dåliga skördar, kanske de sämsta på många år. Men någonting blir det nog i alla fall.

I morgon tänkte jag åka till trakten av Pic Saint Loup, bara ett par mil från Montpellier. Där görs ett av de bästa vinerna i regionen. Och där anordnas en visning av en vingård, med förklaringar om hur hela processen går till och, naturligtvis, avsmakning av slutprodukten.

Som korrespondent av Bloggen om Languedoc kommer jag att rapportera från detta evenemang i ett kommande inlägg (om jag lyckas köra hem efter vinprovningen...)

Det har kommit klagomål från bretonskt håll om den bild som detta inlägg ger av Bretagnes klimat. Klimatet är inte alls så dåligt, hävdas, och dessutom så finns det så mycket annat vackert i Bretagne så varför fästa sig vid en eller annan regnskur?

Bloggen kan inte annat än instämma, särskilt som bloggen har blivit lovad gratisinkvartering på en känd B&B i regionen. Denna blogg är vederhäftig men för den skull inte omutlig. Tvärtom, tvärtom.

Hur som helst: ingen skugga må falla över Bretagne, en av Frankrikes vackraste regioner, med sol eller med regn.Varför skulle annars Bodil Malmsten bosatt sig här?  Vem vet, kanske byter bloggen så småningon namn till "Bloggen om Languedoc och Bretagne"...

Havskyrkogården

Sète är inte stor men det finns en del illustra personligheter som föddes här. Till dem hör Paul Valery, en av Frankrikes superstars när det gäller litteratur. Han levde mellan 1880 och 1950, cirka. En av hans mest kända diktverk heter "Le cimetière marin", kyrkogården vid havet.

Den är inspirerad av den ena av Sètes begravningsplatser, den som ligger högst upp och den som erbjuder, möjligen, världens bästa utsikt åt sina "intagna". Det blå Medelhavet utgör bakgrunden för gravstenar och mausoléer. Och själve Paul Valery är självklart begraven här.

Strax ovanför kyrkogården finns konstmuseet som bär Valérys namn den med. Det har en liten, lättöverskådlig samling målningar de flesta med motiv från staden. Och den anordnar intressanta temporära utställningar, just nu av Auguste Chabaud, "fauve" och expressionist från förra seklets början.

Roquefort

Denna bloggs “Mission” är ju att sprida kunskap om gamla dammiga byar och ruttna ostar. Hittills har jag av obegripliga skäl låtit bli att berätta om den som är Frankrikes kanske mesta ruttna ost (eller mest ruttna??). Ja, jag vet att Normandie har sin Camembert som, rätt behandlad, utvecklar en arom som inte är att leka med, men härnere i Languedoc finns en annan, minst lika känd som Camembert, nämligen Roquefort.

På svenska kallas det blåmögelost och det finns många sådana ostar runtom I världen, i Danmark inte minst. Cabrales, i Spanien, är också blå eller grön. Men den allra mest kända är ändå roquefort. Den framställs I en stad som, föga originellt, heter Roquefort-sur-Soulzon. Icke att förväxla med Rochefort, på Atlantkusten  I Rochefort tillverkas ingen ost men stan är känd för att Jacques Demy filmade där “Les demoiselles de Rochefort”, en rolig och vacker musical med Catherine Deneuve och hennes för tidigt försvunna syster Francoise Dorleac.

Men tillbaka till Roquefort. Den lilla staden ligger I trakten av Cevennerna, en och en halv timme från Montpellier. Det vimlar av ostfabriker, den mest kända är Societé, näst bäst är Papillon och sedan finns flera mindre fabriker. De flesta erbuder guidad besök i sina källare, som inkluderar gratis avsmakning.

Roquefort hävdar att endast där kan riktiga roquefortostar tillverkas (“blott Roquefort roquefortostar har...”) , eftersom där finns några märkliga sprickor I berggrunden (“fleurines”) som gör att ostarna kan andas medans de ruttnar (förlåt, mognar) i de djupa välvda källarna.

Mjölken kommer från får som betar på en höjd av 700-1100 meter. Men ingen roquefortost utan bacill. Och inte vilken bacill som helst duger, nej, det skall vara Pénicillium Roqueforti. För att “producera” bacillen så börjar man med att baka rågbröd. Brödet skall, till skillnad från bröd avsett att ätas, vara hårt, nästan bränt utanpå men samitidigt rått inuti. I denna helt misslyckade bageriprodukt trivs nämligen roquefortbacillen. 
 

Det finns inte mycket annat att se I Roquefort-sur-Soulzon, men staden ligger på Larzacplatån där det finns en hel del intressanta byar, .tempelriddarnas  bl a. 

Anduze

Languedoc är Languedoc och Provence är Provence. Men det finns ställen i Languedoc som påminner mycket om Provence så att, gränsen är inte så tydlig som man skulle kunna tro. Nimes till exempel anses att vissa höra till Provence snarare än till Languedoc, även om det administrativt hör till det senare.

Överhuvudtaget är det departementet (Gard) lite provensalskt av sig. Det ser man på utbudet av regionala souvenirer: här hittar man tyger med provensalskt mönster samt olika prylar som föreställer cikador, som ju är Provences nationalinsekt. Det ser man också på atmosfären i en del småstäder. Uzes är ett exempel, som jag redan berättat om.(Inlägget om Uzes)

Anduzekruka

Idag tänkte jag berätta om Anduze. Alla i regionen har hört talas om Anduze. Härifrån kommer en sorts jättekrukor som ses lite varstans i regionen: Anduzekrukor. Vidare så har ett mäktigt släkt hållit hus här under medeltiden ("le seigneur d'Anduze"). Men Anduze är, förutom allt det där, en mycket trivsam liten stad som, om det inte var så att den ligger vid foten av Cevennerna, skulle mycket väl pryda sin plats i Provence. I trakten av Les Alpilles, förslagsvis.

Jag har svårt att definiera vad som är specifikt provensalskt. Men det har att göra med färgen på fasaderna och fönsterluckorna, som är ljusare än i Languedoc, mer italienskt så att säga. Landskapet känns mer leende, och det förklarade någon för mig med att markanvändningen är mer varierad. I Languedoc är t ex vinodlingarna oftast mycket stora till arealen och vart man vänder blicken så ser man bara vinrankor. I Provence kan man hitta också småodlingar, insprängda i "la garrigue".

Garrigue är det typiska medelhavslandskapet med buskar och små träd; jorden, med mycket kalksten, är inte bördig (dessutom är det ont om vatten) varför garrigue har inte så stor ekonomisk betydelse, förutom som betesmark för getter och som produktionszon för "herbes de Provence", alltså timjan, rosmarin och andra örter som växer vilt och äts av getterna, vilket ger ostarna (t ex Le Pelardon) (Se ett annat inlägg)sin speciella smak.

Provence har också haft en annan historia än Languedoc. Languedoc blev införlivat med Frankrike runt år 1200. För Provence dröjde ytterligare trehundra år, under vilka de styrdes av olika feodalherrar som ytterst lydde germanska kejsaren, på så sätt att Rhonefloden utgjorde länge gränsen mellan Kungadömet (Frankrike alltså) och Kejsardömet (kejsaren i Wien). Det är talande hur städerna Beaucaire och Tarascon har varsin imponerande befästa borg, som står och tycks bevaka varandra på varsin sida av Rhone.

Jag måste också säga att, även om Provence kan tyckas mer charmerande, så är det också mer exploaterat av turismen och mindre autentisk (det märks att jag talar i egen sak, som Languedocbo...) Priserna är dessutom humanare i Languedoc. Och så ligger Provence bara någon timmes resa härifrån...det är vad en provensalsk patriot skulle antagligen säga: "det bästa med Languedoc är att det ligger så nära Provence..."