På vingården

Häromdagen var jag med på ett besök hos en vinproducent i den lilla byn Lauret, i regionen Pic Saint-Loup. Den energiske unge mannen, Fabrice Bonmarchand, driver, tillsammans med frun och en anställd, Le Mas de l’Oncle, en ”domaine” som de övertog för bara något år sedan.

Le site web du Mas de l'Oncle

Besöket, som ett tiotal personer hade anmält sig till, började med en promenad i vinfälten. Där fick vi oerhört mycket information om Pic Saint-Loup, som, förutom namnet på en bergtopp och trakten runt omkring den, är en AOP. AOP= Appelation d’Origine Protegée, det som förut hette AOC.

AOP i Languedoc

Alla kan producera viner i Pic St.Loup men bara några har rätt att trycka ”AOP Pic St.Loup” på etiketten. Dels måste jordmånen på deras åker vara den rätta, dels måste druvsorterna vara de godkända (Grenache, Syrah och Mourvèdre i huvudsak). Dessutom måste man följa en lång lista specifikationer, som antal druvklasar per vinranka, antal liter per hektar, med mycket mera.

Mas de l'Oncles bästa viner är AOP Pic St Loup. Men det finns producenter som nobbar den eftertraktade AOP eftersom man måste betala en avgift till föreningen som administrerar märket. Dessutom vill de kanske odla och ”vinifiera” på sitt sätt. I så fall får de nöja sig med att kalla sitt vin ”Vin de pays”, som inte låter lika flashigt. Men har man en bra kundkrets och är man tillräckligt känd så har man råd att avstå från AOP, som är i mycket en marknadsföringsgrej. Systembolaget hade för några år sedan några viner som kallades ”lantviner”, jag undrar om det var en översättning av Vin de Pays.

Besöket fortsatte i ”vinfabriken”, där vi kunde beundra de gigantiska behållarna där de nyskördade druvorna ligger och jäser. Fabrice använder olika behållare för olika druvsorter och håller även reda på mognadsgraden när de skördades, för att kunna behandla dem var och en på sitt sätt. Efter några veckor och diverse manipulationer, är det dags att tappa dem i fat.

Vi gick ner i källaren och studerade faten, ett trettiotal bara eftersom detta är en liten producent. När tiden (och vinet) är mogen så är det dags att blanda de olika sorterna för att få fram slutprodukten, det som kommer att hamna i våra vinglas. Detta är ett avgörande steg, som tas i samråd med vinprovare och, framför allt, önologen, vinexperten. Även om producenten är själv en expert, vill han ha ”a second opinion”, en bollplanka att diskutera med, en som dessutom håller sig à jour med de senaste rönen, och det är där önologen kommer in.

 Det man kommer fram efter alla överläggningar är ”formeln” för Årets Vin, alltså hur många procent av vilken sort. Sedan är det bara att blanda i stor skala och tappa i de cirka femtiotusen flaskor som är årets produktion för en sån här liten vingård.


Efter föreläsningen fick vi smaka vinerna, i pyttesmå mängder med tanke på att de flesta skulle ta bilen hem efteråt. Om jag vore en expert så skulle jag nu utgjuta mig i långa tirader om aromer, färgnyanser, mognad, balans och bouquet. Nu är jag inte en expert utan, än så länge, bara en som tycker om vin. Min skala omfattar tre betyg: JG (Jävligt Gott) , (RSO) Rätt Så Okej  och TBDHS (Ta Bort Det Här Snälla!) Av Fabrices fem viner fick fyra JG och en RSO.

Besöket, som pågick i tre timmar, och som är klart att rekommendera, kostade 14,50 euros. I det ingick förutom vinerna en matbit som för kvällen var grillade brochetter.