Gypsy jazz

En musikform som är rikt representerad i Languedoc är "le jazz manouche", alltså zigenarjazzen. "Manouche" är en rätt så sympatiskt term för "zigenare". Den mest kända "manouche" jazzmusikern var gitarristen Django Reinhardt, född i östfrankrike och som spelade otaliga låtar med Stephane Grappelli i fiol. Django spelade dessutom med bara ett par fingrar, de andra blev förstörda i en olycka. Har ni aldrig hört honom så hittar ni honom förstås på youtube.

 Det finns zigenare i hela Frankrike, ibland kallade "gens du voyage"
(resandefolket). I varje fransk stad finns, eller borde finnas, en tomt där de kan parkera sina husvagnar. Verkligheten är inte alls så romantisk som legenden, men så är fallet med zigenarna i de flesta länderna. "manouche" kallas de zigenare som levt i Frankrike i århundraden. "Romer" är en annan grupp, som kom till Frankrike under de senaste åren från Balkan i första hand.

 Hur som helst så är "jazz manouche" ett ovärderligt bidrag till fransk kultur. Det är lätt att höra den musiken i t ex Montpellier, där var och varannan kille som spelar gitarr soliga dagar på Peyrou-parken låter som en återfödd Django. Och det finns musikbarer där jazz manouche är ett stående inslag. En stad där det finns gamla zigenartraditioner är Les Saintes Maries de la Mer, i hjärtat av La Camargue. Där äger en festival rum varje år i julimånad, dit zigenare eller romer från hela Europa kommer.

 "Gypsy kings", som inte spelar jazz manouche, är även dem från regionen, från Perpignan närmare bestämt.

Gränser

I dagarna är det  tjugo år sedan tullkontrollerna mellan Frankrike och Spanien försvann, som en följd av Schengenöverenskommelsen. Åker man bil så är man i princip aldrig hejdad. Däremot kan gränspoliser kliva på både tåg och buss för att kolla passen, men det är inte så vanligt. Det nya snabbtåget sänker inte ens hastigheten för att passera gränsen, det tåg som, sedan några dagar tillbaka, gör Perpignan-Barcelona på dryga timmen.

Men man kan fortfarande åka på det gamla sättet, med Talgotåget via Cerbère-Portbou, även om det numera bara finns morgontåget kvar. För ett par år sedan åkte jag (av en slump) med en kvälls-Talgo som visade sig vara den sista. Ombord fanns spansk TV som skulle föreviga händelsen, nedläggningen av den ena Talgoförbindelsen samtidigt som det första snabbtåget (TGV) hade premiär.  En vitsig medpassagerare kallade det ”Sista Talgon i Barcelona”…

En gång (men det var innan Schengen) roade jag mig med att gå längs gränsen i Pyrenéerna med en fot i varje land. Gränsen har aldrig varit vattentätt och det är tack vare det som många spanjorer lyckades fly under Francoåren.

En kuriositet är enklaven Llivia. Llivia är en liten stad som tillhör Spanien (Katalonien) men som ligger mitt i franskt territorium. Franska vägar undviker Llivia: enda sättet att ta sig därifrån är genom en spansk riksväg några kilometer lång som förenar staden med närmaste spansk stad på ”rätt” sida om gränsen.

Llivia

Traditionellt så har Lliviaborna dragit fördel av läget: TV-apparater köpte de i Frankrike, vin och tobak skaffade de till spanska priser. Nåja, detta gäller inte bara Llivia utan alla gränsbor. Särskilt livlig är gränshandeln i staden Le Perthus (El Pertús), på bilsträckan Perpignan-Figueres.

Även om gränsen suddats ut och pesetan är ett minne blott så är det fortfarande prisskillnader mellan länderna. Fransmän som åker till Spanien missar aldrig att tanka bilen full i La Jonquera, sista bensinmack innan Frankrike, och tjänar därigenom någon hundralapp. Som de kan investera i en flaska sherry eller några hekto serranoskinka på livsmedelsaffären bredvid. Tobak och sprit är annars en anledning för folk i Perpignan, ja ända ut till Montpellier, att göra en utflykt till gränsen.

Hur som helst: hur kommer det sig att Llivia är spansk fast den enligt geografin borde vara fransk? Det handlar om Pyrennéfördraget (1659). Det var då man bestämde gränsen, på Ludvig den Fjortondes tid. Enligt fördraget så skulle alla spanska byar i provinsen Cerdagne tillfalla Frankrike. Men se, Llivia var inte en by utan en stad. Alltså behöll Spanien den.

Avignon överlevde världens slut!

Liksom Montpellier, Stockholm och Ouagadougou. Och eftersom den vackra staden vid Rhone finns kvar trots mayafolkets dystra profetior, passar jag på att rapportera därifrån, inte utan att  önska ett Gott Nytt År till alla som råkar läsa denna blogg.

Avignon är mest känd i spansktalande länder genom barnvisan "Sur le pont d'Avignon" ("Sobre el puente de Aviñón"). Jag vet inte om den visan är känd i Sverige.  Den handlar i alla fall om att många människor dansar ringdans på bron. 

Med tanke på att större delen av bron är borta och att den alltså inte längre leder till andra sidan floden så skulle  dansgolvets kunna vara en vettig funktion för den. Ändå har jag inte sett några där försöka sig på vare sig waltz eller mazurka, förutom i denna gravyr från artonhundratalet.

Av Walter Crane (1845-1915)

Språkförbistring

Julhandel pågår för fullt i Montpellier. På ”Grand Sud”, ett av köpcentra runt staden, har Papa Noël med sina medhjälpare fullt sjå med att krama små barn och låta sig fotograferas med dem i famnen.

När jag skall gå ut för att njuta av vintersolen, ser jag en skylt på utgångsdörren. ”Se dig snart”.

Bredvid finns skyltar på andra språk: ”A bientôt!”, ”Bis bald”, ”See you soon”. Men de har inte nöjt sig med de största språken utan de har även översatt till svenska och finska, vilket de skall ha en eloge för. Vad ”See you soon” heter på finska har jag inte lagt på minnet. Men på svenska heter det ”Se dig snart”.

När  skall jag in igen, efter att ha lapat lite sol, möter mig en annan skylt, en som önskar mig välkommen den här gången och även den på svenska. ”Se dig snart”.

"Se dig snart!" säger svensken när gästen skall gå hem. Och, ”Se dig snart!”, när han kommer åter på besök. Ett konstigt språk, svenskan. Men enkelt.

P.S: det är inte bara svenskan som misshandlas på Centre Commercial Grand Sud; även den spanska  välkomstskylten är felstavad.

Viols-le-Fort

Viols-le-fort heter charmiga byn för dagen. Ännu en av dessa byar inom en halvtimme från regionalcentrum Montpellier, dit framgångsrika stadsbor flyttar när de har råd (och lust). Men det finns också en lokalbefolkning förstås, sådana som har fötts där eller i grannbyn (som föga fantasirikt heter Viols-en-Laval).

Där bor Violsborna i sina prydliga medeltida hus, varenda sten putsad, vartenda fönster noga restaurerat, allt precis som på 1200-talet. Precis? Nja, inte riktigt. Där en familj bor nu bodde nog tio på medeltiden. Och där dagens bybor åker till Montpellier eller Nimes på en halvtimme för att handla eller gå på bio så tog en liknande resa hela dygn, så pass mycket faktiskt att få hade möjlighet att företa sig den.

Byborna i Viols såg aldrig någon annan by än den egna. Montpellier hade de bara hört talas om. Paris låg granne med månen. Nej, hela deras liv utspelade sig på hemmaplan.

En annan skillnad är att dagens bybor inte behöver bekymra sig för invasioner. Annat var det på 1300-talet. Under hundraåriga kriget härjade beväpnade band (legosoldater, franska men även engelska, särskilt The Black Prince var ökänd i trakterna) och såg man inte till att ta skydd bakom tjocka stadsmurar så riskerade man att bli plundrad eller värre.

De pittoreska trånga gränderna var fulla med skräp (eller, som sagt, värre...) eftersom avlopp var ett okänt begrepp. Och där gatorna är i dag lugna, rensopade och oftast öde så var de fulla med hantverkare, handelsmän, präster, bönder, pigor, lärlingar och dagdrivare.

Av medeltiden finns bara fasaderna kvar. Men vackra är de nog ändå.

Byn ligger vackert till

Le Pont du Gard

Jag har inte hunnit skriva på ett bra tag.  Och det är knappt att jag hinner det nu heller. Men bara för att det skall märkas att bloggen inte är definitivt avsomnad (inte alls, verkligen inte!), så återanvänder jag lite gammalt material, eller inte så gammalt, bara några månader egentligen.

Bilderna föreställer Le Pont du Gard, den mäktiga akvedukten romarna byggde för att förse Nimes med vatten. Den räknas som en av de största kvarvarande romerska byggen. Och efter att ha varit i Rom några dagar i mycket gott sällskap (hej Britt-Marie och Arne) så vågar jag hävda att de bäst bevarade romerska byggnaderna finns inte i Rom (med undantag för Colosseum och Panteon) eller ens i Italien utan snarare i Languedoc och Provence.

Jag tänker inte bara på denna akvedukt utan också på arenorna i Nimes och Arles samt La Maison Carrée, även den i Nimes, ett romerskt tempel i förvånande gott skick. Visst var Forum Romanum hjärtat i imperiet men där finns inte en enda byggnad i något som ens liknar ursprungligt skick. Men titta på denna akvedukt! Den skulle kunna förse en hel stad med vatten än idag.

Fransk snabbmat

Är ni i Nimes och vill äta något snabbt och gott (rätt så snabbt och mycket gott) så leta efter hallarna. Les Halles Centrales. Därinne, bland fiskaffärer och "charcuteries" finns "Halles Auberge", en enkel restaurant med några få bord och en hel del sittplatser runt bardisken.

 Det fina med Auberge är att de lagar lokala specialiteter. Vad sägs om ankhjärtan? Och kaninlever? Undrar ni hur lammfötter smakar så är det här rätta stället ("pieds paquets" heter rätten, bördig från Provence). Men de har också mer konventionell mat som lammbullar, grillad camembert och friterade grönsaker. 

Särskilt billigt är det inte, med tanke på den enkla lokalen. Men jag kom undan med 18,50 för en rätt och dessert samt ett glas vin. Runt 160 spänn, ungefär vad ett glas vin kostar i Stockholm i dag. Nåja, två glas vin då! Räkna med väntetid. För mig räckte det med fem minuter men det kan bli längre. Det är ingen kö utan man antecknar sitt namn på en tavla och så väntar man på att bli kallad. Det går också att boka bord eller barstol.

 Vad jag åt? Jag funderade på aioli men det åt jag för bara några veckor sedan. Bland dagens rätter fanns något som hette "Agrillade Saint-Gilloise" (se bilden överst). Jag missade a:et och läste "Grillade", vilket betyder förstås något grillat. Jag kände inte riktigt för det, men så upptäckte jag den felande vokalen. Och Agrillade är något helt annat. Huvudingrediensen är "paleron", en mycket billig oxköttsort som kommer från djurets rygg. Man strimlar det och lägger det i en ugnsform i lager, med bl a lök, vitlök, sardeller och persilja. Lite vinäger (därav namnet, eftersom "sur" heter "aigre" på franska, surkött ungefär). In i ugnen med det och där stannar den i ca 4 timmar. Det smakar godare dagen efter, sägs det.

Detta är en specialitet som få utanför Camargue hört talas om och jag undrar om någon fransk kokbok  tar upp den.

Efterrätt: Clafoutis med äpplen och mandlar

 "à la Saint-Gilloise" betyder "från Saint-Gilles". Saint-Gilles är en liten stad jag skrivit ett par gånger om. En gång i tiden (medeltiden) en viktig hamnstad i hjärtat av La Camargue. Idag mest känd för sin vackra kyrkas romanska fasad. Även beryktad som en av de starkaste fästen i Frankrike för högerextrema och främlingsfientliga Nationalfronten.