Viols-le-Fort

Viols-le-fort heter charmiga byn för dagen. Ännu en av dessa byar inom en halvtimme från regionalcentrum Montpellier, dit framgångsrika stadsbor flyttar när de har råd (och lust). Men det finns också en lokalbefolkning förstås, sådana som har fötts där eller i grannbyn (som föga fantasirikt heter Viols-en-Laval).

Där bor Violsborna i sina prydliga medeltida hus, varenda sten putsad, vartenda fönster noga restaurerat, allt precis som på 1200-talet. Precis? Nja, inte riktigt. Där en familj bor nu bodde nog tio på medeltiden. Och där dagens bybor åker till Montpellier eller Nimes på en halvtimme för att handla eller gå på bio så tog en liknande resa hela dygn, så pass mycket faktiskt att få hade möjlighet att företa sig den.

Byborna i Viols såg aldrig någon annan by än den egna. Montpellier hade de bara hört talas om. Paris låg granne med månen. Nej, hela deras liv utspelade sig på hemmaplan.

En annan skillnad är att dagens bybor inte behöver bekymra sig för invasioner. Annat var det på 1300-talet. Under hundraåriga kriget härjade beväpnade band (legosoldater, franska men även engelska, särskilt The Black Prince var ökänd i trakterna) och såg man inte till att ta skydd bakom tjocka stadsmurar så riskerade man att bli plundrad eller värre.

De pittoreska trånga gränderna var fulla med skräp (eller, som sagt, värre...) eftersom avlopp var ett okänt begrepp. Och där gatorna är i dag lugna, rensopade och oftast öde så var de fulla med hantverkare, handelsmän, präster, bönder, pigor, lärlingar och dagdrivare.

Av medeltiden finns bara fasaderna kvar. Men vackra är de nog ändå.

Byn ligger vackert till