Viols-le-Fort

Viols-le-fort heter charmiga byn för dagen. Ännu en av dessa byar inom en halvtimme från regionalcentrum Montpellier, dit framgångsrika stadsbor flyttar när de har råd (och lust). Men det finns också en lokalbefolkning förstås, sådana som har fötts där eller i grannbyn (som föga fantasirikt heter Viols-en-Laval).

Där bor Violsborna i sina prydliga medeltida hus, varenda sten putsad, vartenda fönster noga restaurerat, allt precis som på 1200-talet. Precis? Nja, inte riktigt. Där en familj bor nu bodde nog tio på medeltiden. Och där dagens bybor åker till Montpellier eller Nimes på en halvtimme för att handla eller gå på bio så tog en liknande resa hela dygn, så pass mycket faktiskt att få hade möjlighet att företa sig den.

Byborna i Viols såg aldrig någon annan by än den egna. Montpellier hade de bara hört talas om. Paris låg granne med månen. Nej, hela deras liv utspelade sig på hemmaplan.

En annan skillnad är att dagens bybor inte behöver bekymra sig för invasioner. Annat var det på 1300-talet. Under hundraåriga kriget härjade beväpnade band (legosoldater, franska men även engelska, särskilt The Black Prince var ökänd i trakterna) och såg man inte till att ta skydd bakom tjocka stadsmurar så riskerade man att bli plundrad eller värre.

De pittoreska trånga gränderna var fulla med skräp (eller, som sagt, värre...) eftersom avlopp var ett okänt begrepp. Och där gatorna är i dag lugna, rensopade och oftast öde så var de fulla med hantverkare, handelsmän, präster, bönder, pigor, lärlingar och dagdrivare.

Av medeltiden finns bara fasaderna kvar. Men vackra är de nog ändå.

Byn ligger vackert till

Mera medeltid

Varenda lilla by med självaktning i regionen ordnar Medeltidsfest. Jag har tidigare skrivit om den i Sommières, men det är bara en i raden. Förra helgen var det dags för Laroque, en by på vägen till Cevennerna, alldeles vid floden Herault, samma flod som ger departementet dess namn.

Det var mycket försäljning av medeltida öl, medeltida vinäger, böcker om medeltiden samt de sedvanliga magiska stenar, talismaner och annat hokus pokus (alltihop direkt från seklerna X till XV inklusive, naturligtvis).

Men det fanns också musik och, om den var äkta medeltida eller ej kan jag inte uttala mig om, men det lät mycket bra. Likaså var paraden lyckad, med diverse gestalter klädda i tidstypiska dräkter, inklusive gnomer, troll och andra tämligen läskiga uppenbarelser.

Paraden höll på att gå om intet på grund av en envis tjur som vägrade att flytta på sig trots ihärdiga övertalningsförsök.

Medeltiden i Sommières

Sommières är en sympatisk liten stad i departementet Gard, nära både Montpellier och Nîmes. Hela gamla stadskärnan är medeltida, även om många hus skulle vinna på en fasadrenovering, något som Uzès, en annan stad i departementet som också har mycket bebyggelse från denna mytomspunna epok, har gjort och blivit mycket attraktivare tack vare det.

Men en dag kommer Sommières att ta itu med alla renoveringsbehov och då kommer staden att lysa verkligen. I väntan på det så ordnar man varje vår en Medeltidsfest (Fête Médiévale). Jag skall inte hävda att detta skulle göra Sommières till Languedocs Visby, eftersom medeltidsevenemang äger rum lite varstans i Europa, men stämningen är riktigt trevlig de dagarna i Sommières.

Mycket tidsriktig musik och danser och även medeltida couscous och kanske medeltida hamburgare går att avnjuta. Men allt är inte geschäft, det finns seriösare inslag som hantverkare, konstnärer och riktiga historiker.


Märkligt egentligen allt detta intresse för medeltiden överallt. Risken är att man hamnar i en schabloniserad bild av den perioden, med torn och tinnar, vackra prinsessor och trollkonster. Men i en stadsmiljö som Sommières så har även schablonerna en benägenhet att tyckas äkta.

För den litteraturintresserade så bosatte sig den engelske författaren Lawrence Durrell här, och det var här han avled 1990.





Staden ligger vid floden Vidourle och där finns en bro byggd av romarna. Eftersom det fanns en tid innan medeltiden och redan då fanns Sommières till.

På den här sista bilden syns varken prinsar eller trollfigurer à la Tolkien, men visst är den vacker, med de stora platanerna?