I dagarna är det tjugo år sedan tullkontrollerna mellan Frankrike och Spanien försvann, som en följd av Schengenöverenskommelsen. Åker man bil så är man i princip aldrig hejdad. Däremot kan gränspoliser kliva på både tåg och buss för att kolla passen, men det är inte så vanligt. Det nya snabbtåget sänker inte ens hastigheten för att passera gränsen, det tåg som, sedan några dagar tillbaka, gör Perpignan-Barcelona på dryga timmen.
Men man kan fortfarande åka på det gamla sättet, med Talgotåget via Cerbère-Portbou, även om det numera bara finns morgontåget kvar. För ett par år sedan åkte jag (av en slump) med en kvälls-Talgo som visade sig vara den sista. Ombord fanns spansk TV som skulle föreviga händelsen, nedläggningen av den ena Talgoförbindelsen samtidigt som det första snabbtåget (TGV) hade premiär. En vitsig medpassagerare kallade det ”Sista Talgon i Barcelona”…
En gång (men det var innan Schengen) roade jag mig med att gå längs gränsen i Pyrenéerna med en fot i varje land. Gränsen har aldrig varit vattentätt och det är tack vare det som många spanjorer lyckades fly under Francoåren.
En kuriositet är enklaven Llivia. Llivia är en liten stad som tillhör Spanien (Katalonien) men som ligger mitt i franskt territorium. Franska vägar undviker Llivia: enda sättet att ta sig därifrån är genom en spansk riksväg några kilometer lång som förenar staden med närmaste spansk stad på ”rätt” sida om gränsen.
 |
| Llivia |
Traditionellt så har Lliviaborna dragit fördel av läget: TV-apparater köpte de i Frankrike, vin och tobak skaffade de till spanska priser. Nåja, detta gäller inte bara Llivia utan alla gränsbor. Särskilt livlig är gränshandeln i staden Le Perthus (El Pertús), på bilsträckan Perpignan-Figueres.
Även om gränsen suddats ut och pesetan är ett minne blott så är det fortfarande prisskillnader mellan länderna. Fransmän som åker till Spanien missar aldrig att tanka bilen full i La Jonquera, sista bensinmack innan Frankrike, och tjänar därigenom någon hundralapp. Som de kan investera i en flaska sherry eller några hekto serranoskinka på livsmedelsaffären bredvid. Tobak och sprit är annars en anledning för folk i Perpignan, ja ända ut till Montpellier, att göra en utflykt till gränsen.
Hur som helst: hur kommer det sig att Llivia är spansk fast den enligt geografin borde vara fransk? Det handlar om Pyrennéfördraget (1659). Det var då man bestämde gränsen, på Ludvig den Fjortondes tid. Enligt fördraget så skulle alla spanska byar i provinsen Cerdagne tillfalla Frankrike. Men se, Llivia var inte en by utan en stad. Alltså behöll Spanien den.
Hej! Kul att få veta mer om Llivia. Vi var där för några år sedan när vi vandrade i Pyreneérna och då bodde några dagar i Llo. Vi visste inget om Llivia när vi kom dit, festligt med spanska vägskyltar och bilar helt omringat av Frankrike.
SvaraRadera