Angående sopsortering (se ett par äldre inlägg i ämnet) så visade det sig att, långtifrån att vara kaotiskt som jag trodde, är allt noggrant planerat. Det är bara det att det tar tid och energi att lära sig förstå sorteringsschemat. Det är i sig rentav mer ambitiöst än det i Stockholm, men tyvärr undrar jag hur många som orkar traggla sig igenom alla broschyrer och listor över vilka avfallsprodukter som skall hamna i vilken påse. Den orangea, den gula (alternativt gröna) eller den grå (alternativt blå).
Systemet för boendeparkering är inte heller självklart och kräver även det ingående studium av diverse tryckalster. Idag fick jag, bl a, en förteckning över vilka gator (ett femtiotal) som jag får parkera på till förmånstaxa, som boende i centrala Montpellier. Allt noga genomtänkt, är jag säker på, men som sagt: ett betyg i logistik eller transportteknik är, om inte absolut nödvändigt så dock klart till nytta för att förstå tankegångarna.
Slutsatsen? Om något kan göras på ett logiskt oantastligt sätt så görs det också så. Även om få fattar det och ännu mindre orkar efterleva det. Spelar ingen roll: fransmannen gillar inte kompromisser. Rätt skall vara rätt och logiskt skall vara logiskt. I sinom tid kommer även medelfransson att förstå. Eller så går hela projektet under med flaggan i topp.
Men: kompromisser är inte otänkbara när allt kommer omkring, särskilt inte här, i Södra Frankrike. För att skaffa boendekortet måste man uppvisa hyreskontrakt alternativt kvitto på betald boendetaxa, elräkning i ens namn som inte är äldre än tre månader samt bilens registreringsbevis (la carte grise). Jag hade räkningar och carte grise, någon skatt har jag inte hunnit betala i Frankrike och något skrivet hyreskontrakt har jag inte. Jag var inställd på att gå därifrån utan mitt så eftertraktade boendekort, när expediten kastade ännu en blick på pappershögen jag lagt upp på disken. ”Nåja, det får väl räcka med det här”. Och så fick jag mitt kort trots att flera dokument saknades.
Det påminner om när jag sökte uppehållstillstånd i Spanien. Jag fick en lista på femton handlingar som skulle medfölja ansökan. När tjänstemannen såg min förtvivlan så tröstade han mig: ”Nåja, den här, den där och den där behövs egentligen inte längre.” Han strök dem och fortsatte: ”Och den där liksom de där tre längst ner, nja...dem skall ni helst ha."
Det där gillar jag. Det kanske strider mot god tjänstemannased men det känns mänskligt och djupt sympatiskt. Precis som couscousrestaurangen i Beziers, där absolut ingen sprit serverades men där det var okej att ta med egen flaska.
I en annan blogg läste jag om en amerikans erfarenheter av sina kontakter med fransk byråkrati: först får man en lista på krav mer eller mindre omöjliga att uppfylla. Men sedan inser man att, inget är egentligen förbjudet i Frankrike, så länge det inte stör någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar