Sådana är fransmännen

En vän, själv inflyttad till Frankrike, tyckte jag skulle skriva ner alla konstigheter jag la märke till i mitt umgänge med fransmän och franska myndigheter. ”Efter ett år har du blivit så van att du inte längre lägger märke till något. Jag skall följa rådet.

Angående sopsortering (se ett par äldre inlägg i ämnet) så visade det sig att, långtifrån att vara kaotiskt som jag trodde, är allt noggrant planerat. Det är bara det att det tar tid och energi att lära sig förstå sorteringsschemat. Det är i sig rentav mer ambitiöst än det i Stockholm, men tyvärr undrar jag hur många som orkar traggla sig igenom alla broschyrer och listor över vilka avfallsprodukter som skall hamna i vilken påse. Den orangea, den gula (alternativt gröna) eller den grå (alternativt blå).

Systemet för boendeparkering är inte heller självklart och kräver även det ingående studium av diverse tryckalster. Idag fick jag, bl a, en förteckning över vilka gator (ett femtiotal) som jag får parkera på till förmånstaxa, som boende i centrala Montpellier. Allt noga genomtänkt, är jag säker på, men som sagt: ett betyg i logistik eller transportteknik är, om inte absolut nödvändigt så dock klart till nytta för att förstå tankegångarna.

Slutsatsen? Om något kan göras på ett logiskt oantastligt sätt så görs det också så. Även om få fattar det och ännu mindre orkar efterleva det. Spelar ingen roll: fransmannen gillar inte kompromisser. Rätt skall vara rätt och logiskt skall vara logiskt. I sinom tid kommer även medelfransson att förstå. Eller så går hela projektet under med flaggan i topp.

Men: kompromisser är inte otänkbara när allt kommer omkring, särskilt inte här, i Södra Frankrike. För att skaffa boendekortet måste man uppvisa hyreskontrakt alternativt kvitto på betald boendetaxa, elräkning i ens namn som inte är äldre än tre månader samt bilens registreringsbevis (la carte grise). Jag hade räkningar och carte grise, någon skatt har jag inte hunnit betala i Frankrike och något skrivet hyreskontrakt har jag inte. Jag var inställd på att gå därifrån utan mitt så eftertraktade boendekort, när expediten kastade ännu en blick på pappershögen jag lagt upp på disken. ”Nåja, det får väl räcka med det här”. Och så fick jag mitt kort trots att flera dokument saknades.

Det påminner om när jag sökte uppehållstillstånd i Spanien. Jag fick en lista på femton handlingar som skulle medfölja ansökan. När tjänstemannen såg min förtvivlan så tröstade han mig: ”Nåja, den här, den där och den där behövs egentligen inte längre.” Han strök dem och fortsatte: ”Och den där liksom de där tre längst ner, nja...dem skall ni helst ha."

Det där gillar jag. Det kanske strider mot god tjänstemannased men det känns mänskligt och djupt sympatiskt. Precis som couscousrestaurangen i Beziers, där absolut ingen sprit serverades men där det var okej att ta med egen flaska.

I en annan blogg läste jag om en amerikans erfarenheter av sina kontakter med fransk byråkrati: först får man en lista på krav mer eller mindre omöjliga att uppfylla. Men sedan inser man att, inget är egentligen förbjudet i Frankrike, så länge det inte stör någon annan.

Sopor (II)

Det som mest slog mig vid besöket på la Maison de l'Agglo var alltså sättet på vilket jag togs emot.

Jag började med att förklara mitt ärende: "Goddag, jag har hört att man här kan hämta några gula påsar för att lägga tomma plastbyttor och liknande..."

Men inte tog mannen fram några påsar inte. I stället frågade han vänligt: "Var bor ni?". Han nöjde sig inte med stadsdelen utan ville veta den exakta adressen. Med ledning av denna info så tog han fram en förteckning som visade vilka återvinningsstationer som fanns i närheten. Stationer är väl att ta i, det är helt enkelt några stora sopkärl som finns i varje kvarter. Dem hade jag redan sett, men konstaterat att folk använde dem på ett rätt urskillningslöst sätt: en blandning av plast, glas och rena sopor som djupt sårade min sinne för ordning...

Mannen nöjde sig alltså inte, som jag förväntat mig, med att förse mig med en rulle gula påsar och en "lycka till och tack för visat intresse". Nej, han gjorde sitt yttersta för att ge mig den exakta informationen jag behövde för en lyckad sopsortering.

I Sverige hade man hänvisat till sopstationen och därmed basta, vilket i och för sig hade räckt så väl. Men så gör inte fransmännen. Det som hade kunnat vara ett anonymt ärende resulterade i att han fick reda på min adress och telefonnummer (någon från miljökontoret skulle kontakta mig för att ge mig närmare upplysningar om tömningstider, färgen på påsarna, etc).

Och nu kommer vi till det egentliga ärendet med detta inlägg i min blogg. Som ni förstår var detta med sopor bara en ingång: det jag i själva verket ville tala om var något om Den Franska Nationalkaraktären, ett ämne som bättre anstår denna eminenta blogg.

Där nordbon föredrar kollektiva lösningar väljer fransmannen hellre den individuella. Stora ansamlingar av sopcontainrar dit alla grannar beger sig med sina påsar och som töms av en lastbil med lyftkran två gånger i veckan, det är inte fransmannens melodi. I stället förser man varje monsieur eller madame med sin individuella påse (helst borde den ha ens namn och efternamn). Om jag förstod saken rätt så får alla mantalskrivna i staden påsarna hemskickade.

Och för att ni skall förstå att jag inte drar överdrivet stora växlar på detta enkla exempel, så låt mig citera två till:

Lägenhetsvisningarna i Frankrike går inte till så att säljaren annonserar i tidningen och så flockas tiotals spekulanter inför hans dörr en viss tid på lördag eller söndag, med eventuell omvisning på måndag. I Frankrike är varje visning individuell. Fastighetsmäklerskan jag pratade med reagerade så här när jag berättade "how we do it in Sweden": "Å nej, så gör vi verkligen inte här. Inte skulle jag vilja trängas med en massa folk för att titta på en bostad."

Nästa exempel och sedan "I'll rest my case": läkarna gör husbesök i Frankrike. Man behöver alltså inte alltid bege sig till sjukhuset utan läkaren kommer till er om ni av någon anledning (det behöver inte handla om brutna ben, det räcker med hög feber) har svårt att göra resan själva.

Och därmed anser jag min tes bevisad. Tack för uppmärksamheten!

Sopor

Nu över till väsentligheterna.

Efter allt snack om döda språk, gamla ruiner och ringmurar som inte försvarar mot någon men väl försvårar biltrafiken, tänkte jag nu ta itu med vad alla i första hand vill få reda på då de läser en blogg om Languedoc:

Hur går sopsorteringen till?

Van vid att sortera i Stockholm och med en naturlig önskan om att fortsätta på samma väg i Montpellier, vände jag mig till stadens myndigheter, närmare bestämt till ett kontor som kallas La Maison de l'Agglo (agglo=agglomeration, d v s, Stormontpellier).

Var slänger man tomma yoghurtkartonger, var min fråga, liksom "Hur tar man lämpligast hand om sina avätna tonfiskburkar?". Dessa frågor lämnar mig sällan någon ro och i Stockholm hade jag lyckats komma över en utförlig förteckning på allt tänkbart avfall och det korrekta sättet att ta hand om det, utgiven av kommunen. Det är sant att jag aldrig läste det och det var en av de trycksakerna jag vid utlandsflytten utan att tveka en sekund kastade i den gröna containern för tidningar och annat papper, men det kändes tryggt att ha en sådan förteckning hemma.

Meningarna är delade om huruvida det har någon effekt på miljön, men jag tycker ändå om att sortera avfall. Det är en aktivitet som är klart avgränsad, med ett väldefinierat mål och som dessutom är socialt accepterad, ja mer än så.

Men: inga containrar i Montpelliers gator. Eller snarare: det finns containrar för glas och papper men svåra att hitta. I mina kvarter lyckades jag hitta en behändig underjordisk depå för glas men, papper? plast? metall?

Mina bekanta som jag frågade om detta gav motstridiga besked. Det var ett diffust tal om gula och gröna sopbehållare, men alltså inga sådana i mitt kvarter. Till sist fick jag rådet att vända mig till Maison de l'Agglo.

Där fick jag all nödvändig information men det som framför allt slog mig var sättet att ta emot mig: tjänstemannen och jag gick igenom min avfallsituation punkt för punkt och på ett, så att säga, mycket personligt sätt för att gemensamt komma fram till en lösning som kändes bra.

FORTSÄTTNING FÖLJER