Sådana är fransmännen

En vän, själv inflyttad till Frankrike, tyckte jag skulle skriva ner alla konstigheter jag la märke till i mitt umgänge med fransmän och franska myndigheter. ”Efter ett år har du blivit så van att du inte längre lägger märke till något. Jag skall följa rådet.

Angående sopsortering (se ett par äldre inlägg i ämnet) så visade det sig att, långtifrån att vara kaotiskt som jag trodde, är allt noggrant planerat. Det är bara det att det tar tid och energi att lära sig förstå sorteringsschemat. Det är i sig rentav mer ambitiöst än det i Stockholm, men tyvärr undrar jag hur många som orkar traggla sig igenom alla broschyrer och listor över vilka avfallsprodukter som skall hamna i vilken påse. Den orangea, den gula (alternativt gröna) eller den grå (alternativt blå).

Systemet för boendeparkering är inte heller självklart och kräver även det ingående studium av diverse tryckalster. Idag fick jag, bl a, en förteckning över vilka gator (ett femtiotal) som jag får parkera på till förmånstaxa, som boende i centrala Montpellier. Allt noga genomtänkt, är jag säker på, men som sagt: ett betyg i logistik eller transportteknik är, om inte absolut nödvändigt så dock klart till nytta för att förstå tankegångarna.

Slutsatsen? Om något kan göras på ett logiskt oantastligt sätt så görs det också så. Även om få fattar det och ännu mindre orkar efterleva det. Spelar ingen roll: fransmannen gillar inte kompromisser. Rätt skall vara rätt och logiskt skall vara logiskt. I sinom tid kommer även medelfransson att förstå. Eller så går hela projektet under med flaggan i topp.

Men: kompromisser är inte otänkbara när allt kommer omkring, särskilt inte här, i Södra Frankrike. För att skaffa boendekortet måste man uppvisa hyreskontrakt alternativt kvitto på betald boendetaxa, elräkning i ens namn som inte är äldre än tre månader samt bilens registreringsbevis (la carte grise). Jag hade räkningar och carte grise, någon skatt har jag inte hunnit betala i Frankrike och något skrivet hyreskontrakt har jag inte. Jag var inställd på att gå därifrån utan mitt så eftertraktade boendekort, när expediten kastade ännu en blick på pappershögen jag lagt upp på disken. ”Nåja, det får väl räcka med det här”. Och så fick jag mitt kort trots att flera dokument saknades.

Det påminner om när jag sökte uppehållstillstånd i Spanien. Jag fick en lista på femton handlingar som skulle medfölja ansökan. När tjänstemannen såg min förtvivlan så tröstade han mig: ”Nåja, den här, den där och den där behövs egentligen inte längre.” Han strök dem och fortsatte: ”Och den där liksom de där tre längst ner, nja...dem skall ni helst ha."

Det där gillar jag. Det kanske strider mot god tjänstemannased men det känns mänskligt och djupt sympatiskt. Precis som couscousrestaurangen i Beziers, där absolut ingen sprit serverades men där det var okej att ta med egen flaska.

I en annan blogg läste jag om en amerikans erfarenheter av sina kontakter med fransk byråkrati: först får man en lista på krav mer eller mindre omöjliga att uppfylla. Men sedan inser man att, inget är egentligen förbjudet i Frankrike, så länge det inte stör någon annan.

Medelhavsprotestanterna

Jag kan inte så mycket om religionshistoria men jag hade alltid haft för mig att protestantismen, som uppstod i Tyskland, hade mest framgång i Norra Europa. Södern var katolsk.

Hade jag inte flyttat till Sydfrankrike skulle jag än i dag leva i denna villfarelse. Men jag har rest. Och jag har sett sanningen. Därför vill jag nu, älskade systrar och bröder som läser denna skrift, dela denna insikt med Er!

Kort sagt: jag hade fel. Bland de starkaste protestantiska fästen i Frankrike fanns Montpellier och Nîmes. Religionskrigen drabbade hårt Montpellier och nästan alla kyrkor blev förstörda, vilket förklarar att bara en gotisk kyrka finns kvar idag: katedralen. Nåja, det finns ytterligare två, men de är nygotiska, alltså fusk.

Ännu på 1700-talet slogs Languedocs kalvinister mot superkatoliken Ludvig XIV, en strid som de förlorade. Protestanterna levde ändå kvar som minoritet och hade stor betydelse för regionens ekonomi.

Förresten så hade Reformationen en hel del anhängare ända ner i spanska Andalusien!

När Ludvig XIV, 1685, efter ett sekel av tolerans, återupptog offensiven mot de reformerta (även kallade hugenotter), lämnade många av dem landet och begav sig till Belgien, Holland, Tyskland, och även Sverige. Jag ser i Wikipedia att ett av dessa svenska hugenottsläkten är Roquette. Det var troligen protestanter från Languedoc eftersom Roquette och Rouquette är mycket vanliga efternamn här.

En lördag på marknaden

Ingen Frankrikeblogg med självrespekt kan i längden undgå att behandla ämnet "marknader", "le marché". Marknaden, där man kan handla frukt, grönsaker, ostar, är ett kondensat av det som gör Frankrike attraktivt. Visserligen finns det marknader i alla länder men det är något speciellt med franska marknader. I varje fall har jag alltid hört det.



Dags nu för lite frukt och grönsaksporr! Dignande diskar med mogna meloner, saftiga tomater, stiliga vitlöksflätor, välfriserade salladshuvud... Allt ni alltid velat se i matväg men aldrig vågat... Nakna morötter, persikor med fjunig hy, styva gurkor, champinjoner i utmanande poser, you name it! Och faktum är att jag idag, när jag tog mig till marknaden, hade för en gångs skull kameran med mig.

Ända sedan jag kom hit hade jag tänkt sluta handla på snabbköp och gå till marknaden i stället. Vad är det för poäng med att bo i Frankrike om man ändå fortsätter att handla som på Ica? Jag såg framför mig hur jag gick runt bland stånden, slängde några ord med säljarna, klämde på melonerna med konnässörmin och gick hem med fulla kassar av det bästa medelhavsregionen kan uppbringa.

(En annan drömbild var att köra runt på landsbygden och, när en skylt dök upp där det stod "Vinkällare. Dégustation", parkera och lasta bilen med en låda gott vin. Inget fel på Systemviner men där har jag aldrig köpt en hel låda. Det är något speciellt med att frakta hem en hel låda och inte en ynka flaska...Bygga upp en egen vinkällare med viner från regionen. Den drömmen föll på att jag inte hade någon bil. Men nu har jag precis skaffat en så att, snart, kanske...)


Drömmen var att handla på marknaden som sagt. Men i verkligheten fortsatte jag att gå till Carrefour, Intermarché, Lidl eller vad de heter. Jag insåg att jag helt enkelt inte visste hur man handlade på marknaden. I Stockholm gick jag sällan till saluhallen, bara om jag behövde något som bara fanns där. Annars tyckte jag det var så bekvämt med Konsum eller Vivo.

Man väljer precis det man vill ha, slipper kontakten med bekäftiga säljare och, är det bara en tomat man behöver så stoppar man den i plastpåsen och räcker fram den till kassörskan utan att skämmas; henne kvittar det om det finns en tomat eller ett dussin i påsen. "Tre och femtio tack", så är saken biff.

De vänner jag hunnit skaffa här förundras över detta. Att gå till marknaden är det bästa de vet. Jag trodde dem. Men fortsatte att göra min proviant på snabbköpet. "Någon gång skall jag ge mig in på det", tänkte jag. Men det blev inte av.

Så att, idag gjorde jag slag i saken. Lördag, Marché des Arceaux är i full gång. Tio minuters promenad hemifrån. Les Arceaux är en akvedukt byggd på 1700-talet, en mindre kopia av romerska Pont du Gard. Under akvedukten hålls marknaden, två gånger i veckan.
Jag lärde mig efter ett tag att man inte är tvungen att köpa ett dussin av varje vara, även här kan man ta bara två citroner eller en liten getost om det är vad man behöver. Och att säljarna är alltid (nåja, för det mesta) trevliga och svarar gärna på frågor.

Jag håller också på att lära mig att köa tålmodigt inför varje stånd. Tidsmässigt är det naturligtvis rena slöseriet: på Konsum köade jag bara en gång, här blir det fyra-fem köer. Men man får tillfälle att kolla vad de andra väljer och får idéer. På oststånden till exempel frågade någon om Comtéost; försäljerskan gav kunden en smakskiva och även vi andra i kön fick smaka.

Väl hemma insåg jag att det ligger något i det alla säger: att kvaliteten är bättre på marknaden. Jag hade alltid hört det där med skepsis ("Bättre än Hemköp? Hur kan det vara möjligt?"). Men dessa tomater smakade något helt annat än Lidl-tomater. Man undrar om det är samma art. Och osten, en rund fårost från Aveyron kallad "pérail", har en mycket personlig smak, ojämn men ändå god, något man aldrig möter hos industriostar.

Sålunda tilldrog sig besöket och efter att ha kånkat mina inköp (som även innefattade ett par vinflaskor, också av lokalproduktion) kunde jag stolt lägga upp dem på diskbänken och föreviga dem, bloggläsarna till fromma.

Stora Män

Tycker ni att Stalin var en trevlig kille? Har ni alltid haft ett gott öga till Mao? Brinner ni av längtan att betyga er kärlek till kamrat Lenin?

Kom till Montpellier!

Som första staden i Europa sedan 1989, har vi nöjet att presentera ett antal statyer, däribland två som hyllar Den Vise Ledaren i Öster samt Sovjetunionens skapare. Och som om inte detta vore nog, så levereras inom kort en bronsversion av Josif Visarionovich Dzugazjvili, bättre känd som Stalin!

Glada stunder för hela familjen utlovas! Boka i god tid! (obs: EuroDisneybiljetten gäller inte).

Och Obs igen: detta är inte ett skämt.

Georges Frêche, presidenten av regionen Languedoc-Roussillon och mångårig borgmästare av Montpellier, just det, Georges, Vår Älskade Ledare, har slagit till igen.

Han håller på att resa ett antal statyer till minne av det han kallar "Stora ledare". De Gaulle, förstås. Nasser men även Golda Meir. Churchill och Roosevelt vid sidan av Lenin. Just det: självaste Vladimir Ilytj. Detta måste vara första gången man reser en Leninstaty sedan 1989. Goda nyheter för alla nedlagda Leninfabriker i Östeuropa! Ett yrkeskunnande som åter kommer till användning! Det sätter onekligen Montpellier på kartan, särskilt som även Mao hyllas och Stalin (!) är påannonserad.

Invändningen att dessa stora ledare gjorde sig skyldiga till ett och annat massmord viftar han bort. Det är deras "goda" perioder han vill hylla. Hitler då? Många tyskar var nöjda med honom i början, han byggde ju autobahn, skapade jobb åt alla och pussade tiotusentals småbarn. Den sidan av Führern är kanske värd att hyllas med en liten näpen staty, mellan Gandhi och Luther King?

Man undrar om det inte helt enkelt är publicitet den gode Georges är ute efter. Kanske ännu en kupp för att få franska media att skriva om Montpellier. I så fall har han lyckats. Än en gång.

En bastard bland städer

Till de städerna som uppstod lite av sig själva, utan att någon kan säga exakt när och ännu mindre varför, hör Montpellier. Och till skillnad från den "konstlade" skapelsen Aigues Mortes, så blev Montpellier en riktig framgång. Av detta kan man dra slutsatsen att planering är av ondo och att tätorter borde få växa vilt, tiden får utsäga vad som är ogräs och vad som är vackra blommor.

Fast...Sankt Petersburg blev ju lyckad. Och Göteborg, grundades inte den också av en kung? Nåja, jag får grubbla vidare på min teori.

Hur som helst så uppstod Montpellier runt 985, vilket är sent jämfört med Nîmes eller Arles som är generationskamrater till Jesus. Marseille är ännu äldre, liksom Agde. Montpellier har inte samma stolta traditioner som alla dessa, som kan uppvisa romerska arenor och pampiga tempel. Ingen vet ens var Montpelliers namn härrör från. En bastard bland städer. Men det har också gjort staden friare, som alla tvingade att skapa sig en egen plats i solen. "Sin egen lyckas smed".

Staden blev under medeltiden det viktigaste handelscentrum i regionen. Jag är lite undrande till alla geografiska förklaringar, särskilt när det blir fråga om "strategiska lägen." Visst, Montpellier ligger just där bergslandskapet möter kusten och det är säkert inte fel att ligga där, särskilt som det råkar vara ungefär halvvägs mellan Alperna och Pyrenéerna. Men det går säkert att hitta unika fördelar i de flesta andra städers läge. Arles ligger där Rhonefloden mynnar ut i havet och inte blev det någon metropol av den sympatiska lilla staden. Perpignan är porten till Spanien, oerhört strategiskt. Och Enköping är som bekant närmast i Sverige. Men alla dessa städer utvecklas inte till handelscentra.

Nåja, låt oss acceptera geografin som förklaring till Montpelliers succé, parat med sina styresmän visionära förmåga. På något sätt har staden alltid haft folk med visioner i ledningen. Staden som alltid velat vara lite mer än den faktiskt var.

De senaste decennierna har den vuxit mycket snabbt. Den har nyligen passerat Bordeaux i befolkningstatistiken och placerat sig som god åtta i Frankrike. Kulturellt är den, tack vare sina universitet bland annat, ännu viktigare, kanske trea eller fyra i landet.

Mycket av framgången kan man tacka, anser många, Georges Frêche för. Denne politiker har styrt staden sedan sjuttiotalet och genomfört massor med projekt: nya stadsdelar, ett transportnät som andra städer inspireras av, en framsynt kulturpolitik. Monsieur Frêche, som är historieprofessor när han inte styr staden (och hela regionen numera), har alltid haft Renässansens Florens som ideal. En framgångsrik stad måste ha ett rikt kulturutbud, menar han. Kultur lockar kreativa människor, som i sin tur skapar mer kultur men även ett och annat företag emellanåt, det vill säga arbetstillfällen, det vill säga skatteintäkter.

Jag vet inte om det är ett universalrecept men i fallet Montpellier har det fungerat. Kulturutbudet är något de flesta nämner när de förklarar varför de flyttade hit, förutom klimatet förstås. Särskilt på sommar är det flera musikfestivaler och året runt är det debatter, föredrag, konserter. Staden har två operahus, vilket inte är illa för en stad på under halvmiljonen. Och mycket av det är gratis dessutom.

Georges Frêche skulle vara en älskad ledare, en riktig idol, om man bara tittade på hans facit som administratör. Men: han är avskydd av många för sina auktoritära fasoner. Och så lider han -misstänker jag- av det där syndromet som gör att man häver ur sig förolämpningar okontrollerat. För det är vad den gode Georges gör: han kan inte hålla tungan i styr och den dagen han inte kallar algerier för undermänniskor så förolämpar han de svarta. Emellanåt hinner han med några tvivelaktiga kvinnoskämt.

Om han inte varit så duktig på att styra staden hade han, med andra ord, flåtts levande flera gånger om. Mannen uteslöts nyligen av socialistpartiet på grund av ett antisemitiskt uttalande. "Men jag är ju gammal Israelvän", försvarar han sig med. Och det stämmer också. Mannen är helt enkelt "allt och dess motsats", som fransmännen säger. Fenomenal på att skaffa sig allierade och oslagbar på att sedan göra dem till dödsfiender.

Om heliga kungar

Det finns två typer av franska städer: de som uppstod av sig själva och de som grundades av något potentat, som romerska kejsaren eller Frankrikes konung. Aigues Mortes tillhör den senare typen, grundad av Louis IX, en kung så otrolig snäll att han heligförklarades och fick heta Saint Louis (det är han som står staty på bilden). På den tiden kunde man både dra igång korståg för att slå ihjäl turkar och tvångsförvisa judarna från ens rike och ändå anses snäll. Nåja, en och annan god handling hann den gode Ludvig med mellan sina illdåd. Låt oss säga att han var verkligen snäll men mest mot sina religionsfränder. Bättre än ingenting.

Den helige Ludvid grundade Aigues Mortes just för att han behövde en hamn för att få iväg trupperna som skulle till det Heliga Landet och befria Kristi grav från de otrogna. Vad var det för fel på Marseille, kan man då undra. Jo, den tillhörde Charles av Anjou, kung av Neapel. Men Agde då? Tyvärr: hertigen av Toulouse hade redan lagt beslag på den.

Vad märkliga kartorna måste ha sett ut på den tiden, hur klarade folk av att orientera sig?

Montpellier hade visserligen en hamn, men även den staden tillhörde en annan kung än Ludvig, i det här fallet den av Aragon (jo, Montpellier var "spansk" på den tiden, men det är en annan historia).

Men om man nu prompt skall ha en hamnstad, varför inte göra det enligt konstens alla regler och grunda den alldeles vid kusten?, undrar kanske den som tittar på Google Maps. Staden ligger ju flera kilometer från Medelhavet. Svaret är inte att Saint Louis var korkad utan att kustlinjen förändrats sedan medeltiden och gjort Aigues Mortes till en inlandsstad. En sorglig historia som hade dock det goda med sig att staden stannade i utvecklingen och står att beskåda idag ganska exakt som den var då den grundades. Precis som Brugge i Flandern.


Aigues Mortes har sin ringmur kvar. Husen till vänster ligger på fel sida om muren och hade nog satts i brand av fienden ifall de funnits på den tiden. Samme fiende hade troligen snott alla parkerade bilar, eller i alla fall alla som hade passerat "le controle technique" (bilbesiktningen).

Sommar och sol

Och strand. Stranden är helig för Montpellierborna så här års.
Alla skall dit, och även om strandremsan är väldigt lång, cirka tjugo km, så är inte parkeringsplatserna oändliga. Och, eftersom alla vill hit i bil (hur bära annars parasol, vilstolar, picknickorg och barn?) så blir p-platserna överfulla.
Det hjälper inte att kommunen ordnar med en förnämlig och mycket tätt busservice, rena luftbron till stranden. Nej, bussarna går halvtomma medan bilvägarna är proppfulla.


Bra för oss som uppskattar kommunala förbindelser.

Men kommunen gör mer än hålla stranden ren och se till att man kan ta sig dit. De ordnar rentav med en läsesalong på stranden. Det finns en biblioteksfilial där, med ett litet sortiment böcker och tidningar för alla åldrar. Och vilstolarna, tio meter från havet, är sällan tomma. Fransmännen är ett läsande släkte.

Sedan finns paillotterna, som är (ibland) lyxigt inredda baracker där man kan både dricka, äta och lyssna på musik. Samt sola förstås. De kan vara trevliga, när musiken är på en anständig nivå, men de är aldrig billiga: en cola som i stan kostar 2 euro går här på 3,50.

Mycket barnfamiljer i stranden och franska barn går aldrig i solen utan sina små solglasögon. Kanske är det likadant i Sverige fast jag kan inte minnas det. Det är sant att solen är starkare här.

La Grande Motte

La Grande Motte ligger på en udde, en landremsa ett par hundra meter bredd, mellan hav och lagun. För så ser Languedockusten ut i långa stycken: man kommer inte direkt ut i havet utan att först passera en lagun, det vill säga en sjö som har vattenkontakt med havet. Mellan lagunen och havet: landremsan. Och på ett stycke av landremsan, dryga milen från Montpellier, bestämde sig beslutsfattarna på sextiotalet för att bygga en STOR semesterort.

Innan dess fanns bara mindre badorter, som mest lockade lokalbefolkningen. Runt Montpellier hette de Palavas, Le Petit Travers, Maguelone. Anspråkslösa stränder dit familjerna begav sig medelst företrädesvis Le Petit Train de Palavas, ett minne blott nu men som i flera decennier forslade badsugna Montpellierbor till stranden på somrarna. Lite som badbussarna i Stockholm en gång i tiden.

Men på sextiotalet, De Gaulletiden, fattade man beslutet att bygga en stor badort vid Languedockusten, en med "rayonnement national", som skulle locka turister på riksnivå alltså.

La Grande Motte fyllde fyrtio i fjol. Hånad och bespottad under 70- och 80-talet, en sorts Skärholmen-sur-mer, har den överlevt med hälsan ändå. Sextiotalsplaneringen var inte så dum ändå, visar det sig. Gott om grönområden, lummiga alléer, trevliga restauranger i alla prisklasser med havsutsikt: den fyller sin funktion som man säger. Man kommer nära havet och all nödvändig service finns där. Inga vackra omgivningar direkt, men hav och strand, det finns så det räcker och blir över.



Omgivningar förresten: jag är orättvis nu, för lagunen finns inom räckhåll och där finns det mycker för fågelskådaren och fiskaren. Röda flamingon bland annat, eftersom detta landskap är en föraning om den mycket nära liggande Camargue, med sina skära storkfåglar och vilda hästar. Och så ett fint naturreservat där man kommer mycket nära våtmarkerna.

Det är inte för intet som La Grande Motte har en växande åretruntbefolkning. Det går utmärkt att bo här och jobba i Montpellier eller Nimes. Även om många som bor här är pensionärer.

Beziers

Faktum är att det var i Beziers jag fick idén till bloggen. Jag skulle flyga tidigt på morgonen därifrån till Skavsta, vilket mer eller mindre tvingade mig att övernatta där. Det var i våras, en vardagskväll, och det förvånade mig hur lite liv det var i Beziers, som är trots allt en stad på dryga hundra tusen.

Beziers hade sin storhetstid runt förra sekelskiftet, som centrum för ett mycket välmående vindistrikt. Det var då man byggde operan, liksom paradgatan Les Allées Paul Riquet. Om Beziers var Paris så skulle Les Allées vara Champs Elysées. Nu får Beziers nöja sig med att vara Beziers men Les Allées är en riktig trevlig promenad ändå. Den får även tankarna till Ramblas i Barcelona, med sin breda mittallé. Men mest av allt tycker jag det påminner om Carl Johan i Oslo.

Men till och med Beziers Carl Johan var ganska öde denna kväll. Jag behövde äta något men det enda som tycktes finnas var kebabställen eller flerstjärniga krogar. Det var något däremellan jag sökte. Och fann slutligen: "Riad", en marockansk restaurang bara femtio meter från Champs Elysées, förlåt, Carl Johan.

Restaurang Riad dagtid

Inte heller den krogen var särskilt välbesökt. Där satt ett par i fyrtioårs åldern och en äldre herre, en som nog var hippie på sextiotalet och som behöll utseendet, frånsett håret som hade både glesnat och förlorat ursprungsfärgen.

Jag stod och tittade på menyn när ägaren kom fram och vinkade mig in. Jag accepterade inviten. Lokalen var det mest otrendiga man kan tänka sig. Den förde tankarna till en småstadskrog i gamla DDR. Charmigt? Tyvärr bara ful. Men jag tycker att ful inredning kan mycket väl borga för god mat. Och tvärtom, restauranger med påkostad inredning och vacker utsikt behöver inte anstränga sig med maten; de får gäster ändå.

Den bästa maten får man, enligt den logiken, på ett anskrämligt inrett hak med utsikt över soptippen. Min krog hade inte en sådan utsikt. I själva verket hade den ingen utsikt alls eftersom alla fönster var täckta med gardiner.

På matsedeln stod couscous. Jag tog det. Och en karaff rött tycktes bäst för att skölja ner det. Här dök ett litet problem upp: ingen alkohol serverades. "Vi är ju troende muslimer", förklarade ägarparet. Men: de hade ingenting emot att icke-troende tog med sig sin egen dryck. De hänvisade rentav till en nattöppen butik några meter därifrån.

Sådant tycker jag är charmigt. Kompromissmentaliteten när den är som bäst. Och det var just den händelsen som gav mig idén till bloggen, lusten att bevara för evigheten sådana smålustiga episoder. Inte bara lustiga förresten utan också uppbyggliga: här handlade det ju om tolerans.

Maten var också god och ägarna kom gärna till bordet och hörde sig för om ens liv och bakgrund. En sådan trevlig stämning gör att man förlåter dem att de tog mer betalt än vad som stod på menyn. "Jo, men ni fick Couscous Royal ju". Kanske det, men jag hade beställt en vanlig republikansk couscous. Nåja, det var ändå en petitess.

Någon annan gång berättar jag om hur det är att åka till Beziers-flygplats en första maj. Beziers har förresten kommit mycket närmare Stockholm sedan i våras. Man kan tycka man vill om Ryanair (och mycket av det är befogat) men inget flygbolag slår dem när det gäller att åka till franska småstäder.

Frågesport: de rätta svaren

1. Varför spelar Holland i orangedräkter när deras flagga är blåvitröd?

Därför att kungafamiljen heter så: Orange-Nassau.


2. Varför Orange-Nassau och inte Turquoise-Nassau eller Blue-Belgian?
Någon hertig av Nassau ärvde på femtonhundratalet furstendömet Orange. Orange är en stad i Provence som ligger norr om Avignon, i Rhonedalen. Den tillhör inte längre någon holländsk ädling utan införlivades med Frankrike runt 1700 och de enda holländare man ser där idag är turister, av vilka några övernattar där på väg till Spanien.

Om någon undrar varför staden heter som den heter så beror det inte alls på att man där skulle odla apelsiner utan det är en förfransking av det latinsk-galliska Arausio som väl betydde liten höjd, djup dal, våt fläck eller något liknande för det är ungefär vad gamla galliska namn brukar betyda.


Staden är beryktad i Frankrike för att ha styrts i rätt många år av ett främlingsfientligt parti. Vilket inte hindrar att den är sevärd, främst för sina romerska kvarlämningar: en magnifik triumfbåge och en teater(se bild). Och det är inte jag som säger det, det är Unesco: dessa monument är klassade "världsarv".


3. Och när vi ändå håller på, varför spelar Italien i blått, en färg som finns lika lite i deras nationalflagga som orange i den holländska?
Även där finns monarkin inblandad. Italien hade kung en gång i tiden, av huset Savoia. Husets färg var blå. Familjen kom ursprungligen från landskapet Savoie, som idag tillhör Frankrike.

Säg sedan att man inte lär sig något genom att resa!

Frågesport

Dags att liva upp bloggen med lite frågesport.

1. Varför spelar Holland i orangedräkter när deras flagga är blåvitröd?

2. Varför heter holländska kungafamiljen Orange-Nassau?

3. Och när vi ändå håller på, varför spelar Italien i blått, en färg som finns lika lite i deras nationalflagga som orange i den holländska?

Frågorna, i varje fall två av dem, har stark anknytning till landskapet Provence, närmare bestämt till en stad som ligger ett stenkast från Languedoc (om man nu klarar av kasta sten hela vägen över floden Rhone). Även den tredje har förresten anknytning till Frankrike.

Svar i nästa blogginlägg. Pris: gratis inkvartering i Montpellier i enstjärnig bostad (frukost -kontinental förstås- ingår).