Hervé Di Rosa

Så heter en konstnär från Sète, landsman m.a.o. till Brassens, Paul Valèry och Jean Vilar. Han företräder en konstriktning som skulle kunna kallas ”brut” eller naiv. Han inspireras av seriefigurer men även av afrikansk konst. Och han är inte ensam i Sète om att göra det, det finns en hel skola med bl a Robert Combas. Andra (som jag tycker) själsfränder skulle kunna vara Keith Haring och Jean-Michel Basquiat.

Di Rosa har grundat MIAM, ett museum i Sète ägnat åt ”arts modestes”. Hur översätter man det? Blygsam konst, ordagrant. Konst utan pretentioner. Konst som aldrig skulle få komma in i andra konstmuseer, eftersom den är framställd av folk som inte satt sin fot i en konstskola och som själv inte skulla komma på tanken att kalla det de gör för ”konst”. Inte heller är de naivister; naivister målar tavlor, blygsamma konstnärer tecknar, täljer eller dekorerar, men utan ramar, inget som går att hänga på en vägg. Ja, begreppet är vittsträckt och där ryms reklambilder, gamla öletiketter, tändsticksaskar, m.m.

Ett annat kännetecken för Arts Modestes är nog av de brukar anses kitsch, dålig smak. Hervé Di Rosa vill slå ett slag för den dåliga smaken, upphöja det till konst, om än blygsam konst.

Nu har Di Rosa för första gången haft en stor utställning i grannstaden Montpellier och den är sevärd. För platsens skull om inte annat: Sainte-Anne, en desakraliserad nygotisk kyrka. Sainte-Annes spira skall vara stadens högsta punkt och den bygdes runt 1860 just med den avsikten: att vara ett landmärke, något som skulle synas från långt håll. Det kan den alltjämt men av någon anledning slutade man hålla mässor där: istället har det blivit konsthall av det. En märklig och inspirerande konsthall, med sina färggranna pelare och sina spetsbågar och dekorerade fönsterglas.

Utställningen heter Procession och består av ett trettiotal skulpturer som föreställer diverse  människoliknande varelser, en jungfru med tjugotre ögon, en man med fyra penisar, Polygam kallad, och många andra fantasifigurer. Många ser afrikanska ut och det är ingen slump eftersom Di Rosa tillverkade dem i samarbete med senegalesiska hantverkare.

Kontrasten mellan de idolliknande gestalter och kyrkorummet ger ett minst sagt ekumeniskt intryck.

Fritt inträde, utställningen stänger den 4 november.

Caravaggio och hans gäng

Ursäkta bilden, inget för de hjärtsvaga, men detta är faktiskt stor konst så att, lite blod får man tåla. En hel del blod faktiskt.  Målaren heter Caravaggio, han dog 1610 och är föremål för en stor utställning på Musée Fabre i Montpellier som avslutas nu i helgen. Ifall någon som läser detta vill skynda hit för att inte missa den så är en varning på sin plats: bara sju-åtta verk är av Caravaggio himself. Nittio procent av utställningen ägnas "caravagismen", d v s samtida konstnärer som influerades av mästaren och målade i hans stil.   Utställningen har även en Toulouse-del, men där finns ingen Caravaggio alls, bara hans efterföljare i Norra Europa.

Caravaggio levde ett våldsamt liv. Han gillade kortspel och krogbråk men gick för långt när han dödade en rival i kärlek. Efter det fick han lämna Rom och söka tillflykt till Neapel och Malta, vilket han fick eftersom han  var en stor konstnär de stunder han kunde låta bli att dräpa folk.

Inte så konstigt kanske att det finns så mycket blod och våld i hans tolkningar av scener från gamla och nya testamentet. Men om man för ett ögonblick kan vända bort blicken från avskurna lem och avhuggna huvud (utställningen är en orgie i sådana fritt hängande huvud, tillhörande Holofernes, Johannes Döparen eller Goliath) så kan man lägga märke till andra aspekter som den dramatiska användningen av ljuskontrasterna och den för sin tid ovanliga realismen i avbildningen av kroppar och ansikten. Han var inte intresserad av att måla idealiskt vackra människor utan hans modeller var vanlig folk, vilka han målade ytterst realistiskt.

"Derniers jours!" Sista dagarna! Utställningen stänger den 14 oktober

Aix-en-Provence

Provences huvudstad (eller är det Marseille som är det?), är Aix den charmigaste staden i Sydfrankrike, åtminstone så långt jag har sett. Arkitekturen är mestadels barock och Italien känns aldrig långt borta. Skulle Aix kunna vara en italiensk stad? Inte helt. Det franska är också närvarande. En bra mix av det bästa i Frankrike med det vackraste från Italien.

Inga särskilt märkvärdiga monument, det är helheten som är vacker.  Fasadernas varma färger, ljusockra eller gula, de höga platanerna, de otaliga fontänerna, de små intima torgen. Jag kan inte uttala mig om hur det är att bo här men staden tycks förkroppsliga begreppet livsglädje, "la joie de vivre."

Staden är inte stor, ett par hundra tusen ungefär, men den ligger någon halvtimme från metropolen och hamnstaden Marseille. Men medan Marseille är proletär så är Aix borgerlig så det förslår.

Här finns en av världens mest kända stråk: le Cours Mirabeau, Aixs svar till Barcelonas ramblas och Beziers Allées Paul Riquet, kantad av kaféterrasser och fina butiker.

Cours Mirabeau

Så här stillfullt kan man kyla ner vinflaskor, om man bor i Aix, fontänernas stad. 

Aioli

Kan man verkligen ha en blogg om Languedoc utan att någonsin nämna ordet "aioli"?

Jo, det kan man, eftersom aioli är en provençalsk rätt, även om man äter det även här liksom i hela Frankrike. Länge levde jag i föreställningen att aioli bara var en sås, mycket lik majonnäs. Häromdagen lärde jag mig att det också är en hel maträtt, som äts helst på fredagar.

Som bilden visar så består den av kokta potatisar, gröna ärter, morötter, blomkål, samt kokt fisk och ett hårdkokt ägg. I mitten, aiolisåsen, som allting doppas i.

Aioli tillagas för övrigt i stort sätt som majonnäs. Skillnaden är framför allt vitlöken, som ger sitt nam till aioli (vitlök = ail), men också brödsmulorna.

På vingården

Häromdagen var jag med på ett besök hos en vinproducent i den lilla byn Lauret, i regionen Pic Saint-Loup. Den energiske unge mannen, Fabrice Bonmarchand, driver, tillsammans med frun och en anställd, Le Mas de l’Oncle, en ”domaine” som de övertog för bara något år sedan.

Le site web du Mas de l'Oncle

Besöket, som ett tiotal personer hade anmält sig till, började med en promenad i vinfälten. Där fick vi oerhört mycket information om Pic Saint-Loup, som, förutom namnet på en bergtopp och trakten runt omkring den, är en AOP. AOP= Appelation d’Origine Protegée, det som förut hette AOC.

AOP i Languedoc

Alla kan producera viner i Pic St.Loup men bara några har rätt att trycka ”AOP Pic St.Loup” på etiketten. Dels måste jordmånen på deras åker vara den rätta, dels måste druvsorterna vara de godkända (Grenache, Syrah och Mourvèdre i huvudsak). Dessutom måste man följa en lång lista specifikationer, som antal druvklasar per vinranka, antal liter per hektar, med mycket mera.

Mas de l'Oncles bästa viner är AOP Pic St Loup. Men det finns producenter som nobbar den eftertraktade AOP eftersom man måste betala en avgift till föreningen som administrerar märket. Dessutom vill de kanske odla och ”vinifiera” på sitt sätt. I så fall får de nöja sig med att kalla sitt vin ”Vin de pays”, som inte låter lika flashigt. Men har man en bra kundkrets och är man tillräckligt känd så har man råd att avstå från AOP, som är i mycket en marknadsföringsgrej. Systembolaget hade för några år sedan några viner som kallades ”lantviner”, jag undrar om det var en översättning av Vin de Pays.

Besöket fortsatte i ”vinfabriken”, där vi kunde beundra de gigantiska behållarna där de nyskördade druvorna ligger och jäser. Fabrice använder olika behållare för olika druvsorter och håller även reda på mognadsgraden när de skördades, för att kunna behandla dem var och en på sitt sätt. Efter några veckor och diverse manipulationer, är det dags att tappa dem i fat.

Vi gick ner i källaren och studerade faten, ett trettiotal bara eftersom detta är en liten producent. När tiden (och vinet) är mogen så är det dags att blanda de olika sorterna för att få fram slutprodukten, det som kommer att hamna i våra vinglas. Detta är ett avgörande steg, som tas i samråd med vinprovare och, framför allt, önologen, vinexperten. Även om producenten är själv en expert, vill han ha ”a second opinion”, en bollplanka att diskutera med, en som dessutom håller sig à jour med de senaste rönen, och det är där önologen kommer in.

 Det man kommer fram efter alla överläggningar är ”formeln” för Årets Vin, alltså hur många procent av vilken sort. Sedan är det bara att blanda i stor skala och tappa i de cirka femtiotusen flaskor som är årets produktion för en sån här liten vingård.


Efter föreläsningen fick vi smaka vinerna, i pyttesmå mängder med tanke på att de flesta skulle ta bilen hem efteråt. Om jag vore en expert så skulle jag nu utgjuta mig i långa tirader om aromer, färgnyanser, mognad, balans och bouquet. Nu är jag inte en expert utan, än så länge, bara en som tycker om vin. Min skala omfattar tre betyg: JG (Jävligt Gott) , (RSO) Rätt Så Okej  och TBDHS (Ta Bort Det Här Snälla!) Av Fabrices fem viner fick fyra JG och en RSO.

Besöket, som pågick i tre timmar, och som är klart att rekommendera, kostade 14,50 euros. I det ingick förutom vinerna en matbit som för kvällen var grillade brochetter.

Att komma tillbaka

"La rentrée" är ett urfranskt fenomen som återkommer så här års, år efter år. Ordet kommer från verbet "rentrer", som betyder "att komma tillbaka".  "Rentrée" betyder alltså "återkomst". Från början har det med skolvärlden att göra, "La rentrée scolaire" betyder "början på det nya skolåret, på höstterminen". Men nu talas det också om "la rentrée littéraire", "la rentrée du cinéma", "la rentrée politique".

Det man återvänder från är då sommarlovet. "Sommarens slut" låter vemodigt. "Början på ett nytt arbetsår" är betydligt mer optimistiskt. Och det är så "la rentrée" låter på franska. Tidningarna är fulla med reportage om vad det kostar i år att skaffa böcker och skrivhäften till barnen, men också om vilka nya romaner som ges ut och om vilka politiska utspel som är på gång, nu när parlamentarikerna återvänder till sina bänkar.

Det får bli en "rentrée" för bloggen också, efter en välförtjänt (?) sommarpaus.

Läs här om hur la rentrée kan te sig för en svenskfransk familj fr Languedoc:

http://brevfranservian.blogspot.fr/2012/09/la-rentree.html

Denna bild borde  bara i vänsterspalten men jag lyckas inte placera den rätt.

Namnsdagar

Idag 2 september är det Justus eller Justina som firas i Sverige. I Frankrike är det Ingrid. "Sainte-Ingrid", uplyser Languedoctidningen Midi-Libre "var kung Knuts barnbarn. Hon får av påven tillåtelsen att grunda en sluten och kontemplativ nunneorden. Hon förverkligar projetet i Skänninge, där hon dör år 1282."

De som döpts till Ingrid är, enligt Midi-Libre,  aktiva och uthålliga, grön är deras färg och deras siffra sju.

Inte för att skryta men, utan denna blogg hade dessa väsentliga fakta förblivit okända för en svensk publik.

Ingen orsak.