Les Matelles

Les Matelles heter en liten by två mil norr om Montpellier, i trakten av Pic Saint-Loup. Le Pic Saint-Loup är vår lokala Kebnekaise, Östra Languedocs egen Mont Blanc, départementet Héraults svar till både Everest och Aconcagua. 658 meter hög. Inte så mycket? Klart högre än de högsta topparna i både Danmark och Holland, faktiskt.

Och rätt näpet, med bergtoppars mått mätt. Men det var Les Matelles jag höll på att berätta om. Även det ganska näpet. En mycket välbevarad medeltida by. Prydligt stenlagda gator och nästan pedantiskt restaurerade stenfasader i den mörka tonen som är så vanlig i Languedoc, till skillnad från Provence, där färgskalan är ljusare.

Bilden från http://giterural-herault.com/

Vilka bor i dessa hus? Obekvämt måste det vara; planlösningen är nog inte den mest rationella och att ta sig fram genom de pittoreska gränderna med matkassarna från Carrefour (gatorna är bilfria) kan inte vara något nöje precis. För att inte tala om flyttkartonger, garderober och dubbelsängar.

Nej, jag föreställer mig inte deras liv som en idyll precis. Men, de kan känna sig stolta: de bor i en pietetsfullt konserverad medeltid. De går nog upp varje morgon, tvättar de massiva trädörrarna och putsar noggrant portklappen i mässing som föreställer en hand eller kanske ett lejonhuvud. Och tänker: fan, vad bra vi har det. Och tycker synd om alla stackare som bor i trista hus byggda från 1500-talet och framåt.

Jag är avundsjuk på dem, det märks. Jag skulle gärna bo i ett sånt hus, om jag bara hade råd.

Les Matelles är inte speciellt turistisk. Bara lokalturism, folk från Montpellier eller Nimes. Ett utmärkt utflyktsmål för en solig söndagmorgon. En café crème på byns bar, med uteservering för solsugna och inbitna rökare. En snabb titt på Le Midi Libre, regionens tidning. "Marmor från Caunes-Minervois, nära Narbonne, kommer pryda världens högsta torn i Saudiarabien." "En ungdom fick en metallkrok i huvudet utanför diskoteket Le Coconut, utanför Lattes." "Montpellier möter Tours i franska cupen."

Mig veterligen har inte Van Gogh satt sin fot i Les Matelles. Inget skulle glädja mig mer än att ladda upp till bloggen en tavla signerad av honom och kallad: ”Skymning över Les Matelles”; någon tavla med den titel finns dock ej. Och inte heller har Dante Alighieri inspirerats av kullarna runt byn.  Nej, Les Matelles är inte Les Alpilles.

Vilket inte hindrar att kullarna är rätt trevliga, och ännu trevligare att ta en promenad i vintersolen längs den lilla nästan bilfria vägen som går upp till Bois de Lèque (vandringsväg, medelsvår nivå, gula markeringar).

Den "lilla nästan bilfria vägen"

Van Gogh och himlen över Les Alpilles

Vincent Van Gogh tillbringade alltså ett år i St Remy de Provence. Närmare bestämt på mentalsjukhuset St Paul de Mausole, som ligger strax utanför staden, nära de romerska ruinerna. Faktum är att så gott som alla kända målningar av honom är gjorda antingen här eller i Arles.

Albert Boime (1933-2008) hette en amerikansk konsthistoriker som forskade om Van Goghs vistelse här, närmare bestämt om hans målning ”Stjärnklar natt” (Nuit Étoilée). Det jag berättar här är baserad på hans artikel, som även finns som CD-ROM (”Starry Night”, utgiven av Voyager).

Link till Albert Boimes artikel

Boime koncentrerar sig på hur himlen avbildas. Detta är ingen fantasibild utan återger rätt troget hur stjärnorna såg ut, från målarens cellfönster, den 19 juni 1889 kl 4 på morgonen. Det hade Van GOgh redan gjort i andra målningar som ”Stjärnklar natt över Rhonefloden” och även den berömda nattkaféet från Arles.

”Stjärnklar natt” är en av hans mest kända målningar och, påpekar Boime, finns både som bordunderlägg och slips, för att nu inte tala om Snoopyversionen eller Ron English’s, med både moské och McDonalds.

"Muslim starry night" av Ron English från sajten Popaganda 

Men ingen verkar ha intresserat sig för hur stjärnorna såg ut. Boime gjorde det och upptäckte därigenom andra kopplingar. Hans artikel är inget mindre än en idéhistorisk analys av ”Stjärnklar natt”, där han visar att målningen avbildar inte bara himmeln över St Remy utan hela epokens vetenskapliga och politiska atmosfär. Han berättar om Van Goghs intresse för astronomen Flammarion, för anarkisten och geografen Elysée Reclus, för Jules Verne.

Bild fr.Albert Boimes webbsajt 

Vidare om Parisutställningen samma år som målningen utfördes (den är alltså samtida med Eiffeltornet) och intresset för exotiska länder i Afrika och Asien, parallellt med fascinationen för fjärran stjärnor, för möjliga alternativa världar ute i kosmos och sociala utopier härnere på jorden. Om hur det för Flammarion och Verne fanns ett intresse av att rikta blicken utanför jorden för att komma ifrån fransmännens fixeringen på den nationella förnedringen 1871, förlusten av Elsass-Lothringen till Preussen. Essän är verkligen ”mind-blowing”, den öppnar helt oanade perspektiv. Vi börjar på ett sinnessjukhus ute på franska landsbygden och slutar i fjärran konstellationer och i världspolitiken.

Han nämner också hur Van Gogh hade i Paris stiftat bekantskap med konstnärer och intellektuella i La Nouvelle Athènes, nära Montmartre. Det visar sig att även cabaret Le Chat Noir har kopplingar till natten över Saint-Remy… Jag tänkte då på min vän Inger som brukar läsa denna blogg och som tillbringade en vecka i de kvarteren för några år sedan och kanske känner igen något av det.

En annan slutsats Boime drar är att Van Gogh var långtifrån någon dåre, inte heller en ”galen geni”. Han hade visserligen psykiska problem men i hans arbete var han disciplinerad, rigorös. Han följde dessutom noga sin tids idédebatter.

 Reklam för sjukhuset, tagen fr Albert Boimes webbsajt 

Les Alpilles

Bara ett stenkast från Languedoc, på andra sidan Rhonefloden, finns Les Alpilles. Det är namnet på en liten bergskedja och på ett naturreservat men där finns, förutom vacker natur i form av kalkstensberg och barrträd, även vin- och olivodlingar. Landskapet påminner starkt om Greklands och grekerna har också varit här för några tusenår sedan.

Men det finns även intressanta städer. St Rémy de Provence är en av dem. Den lilla charmiga staden lockar turister från hela Frankrike, och inte är det fråga om massturism heller: Caroline av Monaco har bott här i flera år efter att ha blivit änka, uplyser mig en vän om. Fler berömdheter: Michel de Nostredame, bättre känd under artistnamnet Nostradamus, föddes här 1503. Och Van Gogh bodde i St Remy i ett år, under vilket han målade hundra femtio tavlor, vissa av dem mycket kända.

"Stjärnklar natt", målad i St Remy 1889

Alldeles utanför staden finns Glanum, en före detta grekisk-romersk stad. Där finns en hel del arkeologiskt godis för den antikintresserad, bland annat en triumfbåge och ett mausoleum.

Fortsätter man några kilometer kommer man till Les Baux de Provence, en högst märklig by med ett befäst slott som en gång varit säte för Baux-dynastin, ett mäktigt adelssläkt med kopplingar till både Orange (se inlägg i bloggen om det namnet) och familjen Grimaldi av Monaco. Byn, som ligger uppe på en hög kulle, är idag bebodd av endast ett par hundra invånare men desto fler dagsturister: Les Baux skall vara den mest besökta medeltidaattraktionen i Provence. Och den är definitvt värd ett besök, med sina välbevarade hus med pampiga fasader och sina trevliga uteserveringar. Och inte minst på grund av den oslagbara utsikten över Les Alpilles.

Bergarten bauxit, ur vilken aluminium utvinns, hämtade sitt namn från Les Baux, där den upptäcktes på 1800-talet.