Minerve

Minerve är en liten stad i departementet Hérault. Det är inget man passerar när man är på väg någon annanstans: Minerve ligger i en avkrok. Man kommer inte dit utan avsikt. Och det finns all anledning att komma till Minerve.

Minerve är en sorts Les Baux de Provence (se ett tidigare inlägg) i mindre format: en stad där allt är prydligt renoverat och som nu lever nästan uteslutande på turism. En stad som försöker med alla medel tjusa besökaren.

Naturligtvis så kan man bli lite blaserad på sådana städer, längta efter något mer ”autentiskt”. Men man kommer ändå inte ifrån att Minerve, liksom Les Baux, Saint-Guilhem, Castelnou, Conques med flera i den kategorin, är vacker som en juvel.

Det finns också städer som är samtidigt vackra och levande. Jag tänker på Aigues Mortes, som visserligen är nerlusad av turister året om men som också har en stor åretrunt befolkning. Folk som arbetar, går i skola, handlar, sköter sina trädgårdar. Som inte uteslutande lever på att serva turisterna alltså. Ett annat exempel är Saint Jean de Buèges, som jag också skrivit om i bloggen.

Och så finns de riktiga turistfällorna, ställen man skall undvika, i alla fall under högsäsong. Jag tänker på superstars bland turistställena: Carcassonne eller Mont Saint-Michel, uppe i Normandie. Det som stör är inte bara trängseln utan framför allt kommersen, överflödet av fula souvenirer och billig snabbmat.

Men jag har också varit där på höst eller vinter och då är upplevelsen en helt annan. Det är då sådana ställen kommer till sin rätt.

Men Minerve, den är vacker att se på året om. En liten välskött pärla till småstad.

Minerve har gett sitt namn till regionen Minervois, mest känd för sina goda röda viner och för sitt utomordentliga muskatvin, som framställs i Saint Jean de Minervois, även den en riktig avkrok där det, till skillnad från Minerve, inte finns mycket att se. Förutom La Maison du Muscat, där man kan avsmaka de aromatiska söta vita vinerna, för att inte tala om Eau de Vie de Muscat, ett muskatbrännvin som bränns lokalt och som i princip inte går att köpa någon annanstans än just här.

Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa en femtio centiliters flaska och det är verkligen gott. Aromatiskt som ”poire” fast med muskatsmak förstås.

Vägen tillbaka till Montpellier kan (med fördel, som det heter) gå via närliggande Saint-Chinian, en annan vinmetropol i regionen.

Apropå det så kan jag tala om att systemet har flera av de vinsorter jag nämnt i bloggen: Saint-Chinian, Faugères, Minervois, Pic Saint-Loup. Fast de har tyvärr valt de allra dyraste sorterna för en hundring och uppat. Härnere hittar man även dem i fyrtio-femtio kronors klassen och som inte är fy skam heller.