Sopor (II)

Det som mest slog mig vid besöket på la Maison de l'Agglo var alltså sättet på vilket jag togs emot.

Jag började med att förklara mitt ärende: "Goddag, jag har hört att man här kan hämta några gula påsar för att lägga tomma plastbyttor och liknande..."

Men inte tog mannen fram några påsar inte. I stället frågade han vänligt: "Var bor ni?". Han nöjde sig inte med stadsdelen utan ville veta den exakta adressen. Med ledning av denna info så tog han fram en förteckning som visade vilka återvinningsstationer som fanns i närheten. Stationer är väl att ta i, det är helt enkelt några stora sopkärl som finns i varje kvarter. Dem hade jag redan sett, men konstaterat att folk använde dem på ett rätt urskillningslöst sätt: en blandning av plast, glas och rena sopor som djupt sårade min sinne för ordning...

Mannen nöjde sig alltså inte, som jag förväntat mig, med att förse mig med en rulle gula påsar och en "lycka till och tack för visat intresse". Nej, han gjorde sitt yttersta för att ge mig den exakta informationen jag behövde för en lyckad sopsortering.

I Sverige hade man hänvisat till sopstationen och därmed basta, vilket i och för sig hade räckt så väl. Men så gör inte fransmännen. Det som hade kunnat vara ett anonymt ärende resulterade i att han fick reda på min adress och telefonnummer (någon från miljökontoret skulle kontakta mig för att ge mig närmare upplysningar om tömningstider, färgen på påsarna, etc).

Och nu kommer vi till det egentliga ärendet med detta inlägg i min blogg. Som ni förstår var detta med sopor bara en ingång: det jag i själva verket ville tala om var något om Den Franska Nationalkaraktären, ett ämne som bättre anstår denna eminenta blogg.

Där nordbon föredrar kollektiva lösningar väljer fransmannen hellre den individuella. Stora ansamlingar av sopcontainrar dit alla grannar beger sig med sina påsar och som töms av en lastbil med lyftkran två gånger i veckan, det är inte fransmannens melodi. I stället förser man varje monsieur eller madame med sin individuella påse (helst borde den ha ens namn och efternamn). Om jag förstod saken rätt så får alla mantalskrivna i staden påsarna hemskickade.

Och för att ni skall förstå att jag inte drar överdrivet stora växlar på detta enkla exempel, så låt mig citera två till:

Lägenhetsvisningarna i Frankrike går inte till så att säljaren annonserar i tidningen och så flockas tiotals spekulanter inför hans dörr en viss tid på lördag eller söndag, med eventuell omvisning på måndag. I Frankrike är varje visning individuell. Fastighetsmäklerskan jag pratade med reagerade så här när jag berättade "how we do it in Sweden": "Å nej, så gör vi verkligen inte här. Inte skulle jag vilja trängas med en massa folk för att titta på en bostad."

Nästa exempel och sedan "I'll rest my case": läkarna gör husbesök i Frankrike. Man behöver alltså inte alltid bege sig till sjukhuset utan läkaren kommer till er om ni av någon anledning (det behöver inte handla om brutna ben, det räcker med hög feber) har svårt att göra resan själva.

Och därmed anser jag min tes bevisad. Tack för uppmärksamheten!