tisdag 11 maj 2010

Ett förlorat språk

Occitanskan… Om man somnar i ”la garrigue”, vid foten av Pic Saint Loup eller av Mont Ventoux, så drömmer man på occitanska, påstår någon.
En gång i tiden, det var när riddarna ännu brukade joggingoveraller i plåt, talades flera olika språk i Frankrike, av vilka franskan var bara en. Så obetydlig var den dialekten att den inte ens kallades ”franska”. Den kallades ”la langue d’oïl” , det vill säga, språket på vilket ”ja” hette ”oïl”.
Ett annat språk, det mest utbredda i Södern, hade ett annat ord för ”ja”. När man höll med någon så sade man där: ”oc”. Vad ”nej” hette förtäljer icke historien, men detta att man i norr sa ”oïl” då man i söder sa ”oc” tycks vara det som mest förbluffade dåtida lingvister. Sålunda döptes södervarianten till ”la langue d’oc”. I Paris fortsatte man obekymrat att nicka ”oïl”, eller som idag, ”oui”, när man var nöjd.



Naturligtvis fanns fler skillnader mellan dessa två språkgrupper och frågan var om de ens förstod varandra utan tolk. Språken hade utvecklats var för sig, i en tid när resorna tog lång tid och då de olika regionerna lydde under skilda regenter.
Occitanskan…Så stort det språk en gång var och så undanskymt det lever idag. När Dante Alighieri gick och funderade på Den Gudomliga Komedin så övervägde han rentav att skriva den på occitanska och inte på italienska (eller toskanska, som dagens italienska då kallades). Om jag förklarar att occitanskan även kallades provensalska så förstår ni kanske bättre anledningen: det var det språk som trubadurerna diktade sina kärlekssånger på.
Jaufré Rudel, Bertran de Born, Raimbaut d'Orange, Peire Cardenal, Bernart de Ventadour. I Aliénor d'Aquitaines hov, hon som övergav sin make prins Louis av Frankrike för Henrik av Normandie och blev så småningom Englands drottning. Alla hennes omtalade kärleksaffärer fördes på occitanska och säkert drömde hon på det språket när hon sov i Windsor Castle, som nog inte ens var byggt.
Inget litet skitspråk, occitanskan. Faktum var att Aliénor (finns det något språk på vilket man döper kvinnorna vackrare?) betraktade folk från norr, fransmännen, som oborstade typer, såg lite ironiskt och nedlåtande på dem, om de så var prinser av blodet. För Södern var inte bara varmare och med en frodigare natur, Södern var också finare. Men detta var innan Paris blev Paris och när Toulouse ännu var Tolosa. Och då katarerna ännu gick lösa och predikade sina "sataniska" läror.

2 kommentarer:

  1. Så himla intressant Jorge, jag har alltid undrat varför det heter la langue d’oc, och nu får jag svaret tack vare din eminenta blogg :)
    De gamla förldrarna till en av mina bästa vänner i Frankrike pratade langue d’oc medan de yngre pratade franska. För mig som åhörare var det som att lyssna på ena hälften av ett telefonsamtal ;)

    SvaraRadera
  2. Vilken tur du hade! Jag har hittills inte hört någon tala langue d'oc, fast det finns förskolor som undervisar i språket och det lär finnas folk i byarna som pratar det till vardags. Och så ett TV-program några minuter om dan... Franska staten har varit skickliga med att tvinga riksspråket på alla. Regionala språk finns kvar, bretonskan, baskiskan, katalanskan, med fler, men de lever ett extremt undanskymt liv. Undantaget är kanske korsiskan (det är ju en ö) och elsassiskan.
    Kul att du läser bloggen!

    SvaraRadera