Men så inser jag att jag redan hållit blogg i flera dagar utan att nämna ett ord om mig själv. Dålig bloggetikett; bloggen skall hålla en personlig ton, läsaren skall känna skribentens närvaro på ett helt annat sätt i en tidning. Relationen är mera intim, liksom.
Till att börja med skall jag avslöja att jag, som håller låda så mycket om Frankrike och om Languedoc, skriver från västra Södermalm. Men lugn! Det är inte så att alla fakta är hämtade från Wikipedia. Nej, jag har faktiskt tillbringat summa summarum tio månader i regionen. Och, vad mera är, jag avser att flytta från Sverige för att bosätta mig där, om några dagar.
Efter ett trettiotal år i Stockholm, dit jag kom i början på 70-talet, bara barnet än. Nåja, jag var i alla fall inte mycket mer än tjugo... Om ni absolut kräver att få veta allt, så är jag född i Argentina. När fransmän undrar var jag kommer ifrån (eftersom min franska är, om än bra dock inte perfekt) så tvekar jag alltid. Det är en lång historia, inleder jag med.
Ibland presenterar jag mig som svensk med argentinskt påbrå, ibland som en argentinare som bott större delen av sitt liv i Sverige. När jag letade efter lägenhet att hyra i Montpellier så presenterade jag mig som svensk. ”Svensk” låter så ordentligt och redligt i en fransmans öron.
Någonstans så har jag alltid längtat till Medelhavet och närmare bestämt till Sydfrankrike. Sverige har alltid känts som ett hem, men inte ett hem där jag ville stanna för alltid. Och nu, när ”resten av livet” har börjat på allvar, så tar jag fulla steget ut. Inte utan smärta och -redan nu- nostalgi. Trots allt så har jag levt här i över trettio år. I ingen annan stad har jag bott så länge som i Stockholm, inga andra gator känner jag så väl som dessa.
Och ändå så sticker jag. ”Jag är uppenbarligen inte ett dugg svensk”, sa jag till mig själv, som om det var anledningen till detta längtan ut. Men så insåg jag att fullt så enkelt är det inte. Kanske är det just under alla år i Sverige, som denna längtan till Medelhavet byggts upp.
Argentinare längtar inte till Languedoc. För en argentinare ligger Europa så långt borta att man nätt och jämnt kan skilja mellan Frankrike och Italien. Jag överdriver förstås, men det stämmer att man i Argentina talar gärna om Europa, om européerna, och inbegriper där såväl danskar som sicilianare. Man har inte den riktiga känslan för nyanserna så att säga.
Många argentinare längtar till Europa. Och en hel del ser Paris, eller Rom, eller Barcelona, som den förlovade staden. Men Nimes, Montpellier, Carcassonne, vet de inte så mycket om.
Jag vet, för jag har träffat några landsmän i Montpellier. De förundras över att jag vill flytta dit. Själva tycker de att de bor i en landsortshåla. De vill till Paris, till Barcelona, till Madrid, till London. De valde inte att flytta till Montpellier. Kärleken, arbetet eller arbetslösheten lockade dem dit.
Så, hur kommer det sig att jag bosätter mig där frivilligt? Jo, måste jag då erkänna. Det beror på att jag blivit svensk. Det är en svensk, en nordisk, en nordeuropeisk längtan, denna längtan till Sydfrankrike. Man måste ha genomlidit några dussin kalla vintrar för att uppskatta dessa oförklarligt milda januari och februari. Och man måste ha indoktrinerats med beundran till ”medelhavslivstilen”, ”medelhavsdieten”.
”Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner gula, de växa uppå strand”.
Evert Taubes glade bagare, som ju bodde i San Remo.
Colla Bellas höjd, därifrån man ser ”Corsica i siktigt väder och Provencalska bergens blåa bård.”
Jag har helt enkelt köpt, gjort till min denna bild av Sydeuropa som är så levande hos många nordbor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar