söndag 20 maj 2012

Minerve


Minerve är en liten stad i departementet Hérault. Det är inget man passerar när man är på väg någon annanstans: Minerve ligger i en avkrok. Man kommer inte dit utan avsikt. Och det finns all anledning att komma till Minerve.

Minerve är en sorts Les Baux de Provence (se ett tidigare inlägg) i mindre format: en stad där allt är prydligt renoverat och som nu lever nästan uteslutande på turism. En stad som försöker med alla medel tjusa besökaren.

Naturligtvis så kan man bli lite blaserad på sådana städer, längta efter något mer ”autentiskt”. Men man kommer ändå inte ifrån att Minerve, liksom Les Baux, Saint-Guilhem, Castelnou, Conques med flera i den kategorin, är vacker som en juvel.

Det finns också städer som är samtidigt vackra och levande. Jag tänker på Aigues Mortes, som visserligen är nerlusad av turister året om men som också har en stor åretrunt befolkning. Folk som arbetar, går i skola, handlar, sköter sina trädgårdar. Som inte uteslutande lever på att serva turisterna alltså. Ett annat exempel är Saint Jean de Buèges, som jag också skrivit om i bloggen.

Och så finns de riktiga turistfällorna, ställen man skall undvika, i alla fall under högsäsong. Jag tänker på superstars bland turistställena: Carcassonne eller Mont Saint-Michel, uppe i Normandie. Det som stör är inte bara trängseln utan framför allt kommersen, överflödet av fula souvenirer och billig snabbmat.

Men jag har också varit där på höst eller vinter och då är upplevelsen en helt annan. Det är då sådana ställen kommer till sin rätt.

Men Minerve, den är vacker att se på året om. En liten välskött pärla till småstad.

Minerve har gett sitt namn till regionen Minervois, mest känd för sina goda röda viner och för sitt utomordentliga muskatvin, som framställs i Saint Jean de Minervois, även den en riktig avkrok där det, till skillnad från Minerve, inte finns mycket att se. Förutom La Maison du Muscat, där man kan avsmaka de aromatiska söta vita vinerna, för att inte tala om Eau de Vie de Muscat, ett muskatbrännvin som bränns lokalt och som i princip inte går att köpa någon annanstans än just här.

Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa en femtio centiliters flaska och det är verkligen gott. Aromatiskt som ”poire” fast med muskatsmak förstås.

Vägen tillbaka till Montpellier kan (med fördel, som det heter) gå via närliggande Saint-Chinian, en annan vinmetropol i regionen.

Apropå det så kan jag tala om att systemet har flera av de vinsorter jag nämnt i bloggen: Saint-Chinian, Faugères, Minervois, Pic Saint-Loup. Fast de har tyvärr valt de allra dyraste sorterna för en hundring och uppat. Härnere hittar man även dem i fyrtio-femtio kronors klassen och som inte är fy skam heller.


 

onsdag 9 maj 2012

Slottet i Salses

Slottet eller snarare befästningen i Salses är från 1500 cirka. Den byggdes av spanjorerna på den tiden då gränsen mellan Spanien och Frankrike gick här, ca 20 km norr om Perpignan. Idag markerar det istället gränsen mellan Languedoc och Roussillon (d v s franska Katalonien,  med Perpignan som huvudort.)

Eftersom slottet ligger precis vid landsvägen, en väg som löper mellan lagunen (Etang de Salses) och bergen (Les Corbières) så var fransmännen tvungna att klara sig förbi slottet, något som inte alls var lätt.

Salses var en befästning av ny typ, en revolution inom branschen. Världens första bunker, enligt guiden, en ycket entusiastisk person som formligen älskar slottet . Bunker: med det menade han att det var nedsänkt och inte låg högt uppe på en kulle som slotten brukade dittills. Vidare, att den hade rundade kanter för att kanonkulorna skulle göra mindre skada och att den hade murar som var cirka 20 meter tjocka (!!).

Den var som en labyrint, med otaliga rum  som var disponerade i ett oregelbundet och helt ologiskt mönster, liksom korridorerna som förband dem. D v s att om fransmännen lyckades ta sig igenom murarna så skulle de gå vilse inne i slottet och vara ett tacksamt mål för de spanska kulorna. Även spanjorerna kunde naturligtvis gå vilse där; för att undvika detta fick de en grundlig utbildning som tog flera månader.

Alltihop var djävulskt uttänkt. Trappstegen t ex var mycket höga och dessutom av olika höjd för att göra det svårare att klättra uppför dem.

Den var helt enkelt ointaglig... ända till den dan då den intogs.

Nåja, det som till sist hände var att artilleriet gjorde framsteg så att hundra år senare så var inte Salses lika ointaglig längre. Och så att trupperna som bemannade den var inte riktigt förberedda när den stora dagen kom (hade nog missat grundutbildning och gått vilse själva möjligen). Men den hade faktiskt utsatts för belägringar tidigare och klarat dem så något fuskverk var det sannerligen inte.

Sedan (1659) flyttades gränsen. Salses hamnade på franskt territorium, långt från den nya gränsen (Pyreneerna) och vad gjorde den då för nytta? Ungefär som att ha ett slott i Jönköping för att försvara Sverige mot danskarna.

Ingen nytta alls, alltså tänkte man riva den. Men det är inte så lätt att riva 20-meter tjocka murar... Det var så svårt och skulle bli så kostsamt så fransmännen fann sig i att ha kvar eländet. Vilket var bra för nu är det ett omtyckt besöksmål.