Off-topic: Avignon

Detta inlägg kommer att handla om en stad som inte ligger i Languedoc men väl vid gränsen: Avignon. Gränsen mellan Languedoc och Provence utgörs ju av floden Rhone och Avignon ligger precis vid den floden fast på "fel" sida. Fast en del av stadens förorter ligger ju i Languedoc. Det är alltså inte helt fel för en Languedoc-blogg att avhandla staden Avignon...

I dagarna avslutas den årliga teaterfestivalen, den kanske mest besökta i Frankrike och -hoppas jag inte överdriver nu- den främsta i världen. Jag passade på att Avignon ligger bara någon timmes resa från Montpellier och åkte dit.

Avignon är en enormt livlig stad under festivalen. Det finns en officiell festival, dit kända regisörer presenterar sina tolkningar av klassiker eller helt nya pjäser. Huvudscenen är Påvarnas Palats, stadens förnämligaste byggnad. För att få tag på biljetter måste man vara ute i mycket god tid.

Men det finns även en alternativ festival: Off-Avignon. Den pågår samtidigt och den utgör majoriteten av alla föreställningar. Off-festivalen är något av ett skylfönster för stora och små teatrar från hela Frankrike med omnejd och utbudet är rikt om också ojämnt.

Pjäserna kan heta sådant som "Stilövningar" och "Fallet" men även "Sexet för dummies" eller "Min rumsgranne är en slampa". Ett brett spektrum som går hela vägen från "De profundis" och "Kyrkoherde Bergs bekännelse" till "Älska med en belgare!" och "Även sjöjungfrur har ont i fötterna".

Stundtals undrar man om detta inte är en teatermässa snarare än en festival. Många småteatrar får faktiskt betala för att få vara med, ungefär som en firma måste hyra en stånd på en mässa på Globen.


Varje trupp gör reklam för sina föreställningar på de mest fantasifulla sätten. De beger sig helt enkelt ut i stan, kör en sorts trailer på gatorna där mest folk samlas, framför kaféterraser till exempel, och delar ut reklam. Något jag uppskattade är att några av dem även kommer fram och berättar på ett extremt kortfattat men innehållsrikt sätt och i -faktiskt- förtrolig ton vad pjäsen handlar om.

"En pjäs i avantgardistisk anda med ändå inte elitistisk om ett ämne som ni säkert kommer att finna angeläget." "En drift med dagens samhällsklimat och ett, ursäkta att jag säger det själv, mycket begåvat inlägg i könsdebatten."

En riktigt trevlig atmosfär och även den minst teaterintresserade blir nyfiken.

Äntligen en bild!

Livet handlar dock inte bara om avfallshantering, även om det är ett fascinerande ämne. Jag tänkte idag berätta lite om den stolta staden Montpellier, huvudstaden i regionen Languedoc-Roussillon.

Det finns de som hävdar att en bild säger mer än tio ord, eller hur många ord det nu var. Jag märker att min blogg består nästan bara av ord. Dags att göra något åt det.

Det ni ser här är en del av gamla staden. Bilden är typisk för denna stadsdel, fasaderna har alla den här gråvita färgen som är också Parisfärgen. Jag tycker att Montpellier är den stad i Södern som mest påminner om Paris, i alla fall när det gäller färgskalan. Eller man kanske skall uttrycka det som att Montpellier ger lite grann samma intryck som städerna norr om floden Loire, trots att den är tryggt placerad i Söderns hjärta.

En stad som växer så det knakar. Idag har Stormontpellier fyra hundra tusen invånare. Befolkningen var nog hälften ännu för ett par decennier sedan. Det är inte industrierna som lockar folk dit (eftersom det knappt finns några), utom universitetet, vissa högteknologiska företag inte minst inom biokemi-farmacevtik, samt det goda klimatet och storstadspulsen parad med småstadslugnet.

Besök Montpellier!! Se Montpellier och sedan.... se Neapel.

(Obs! detta är en annons, betald av Office du Tourisme de la Ville)

Sopor (II)

Det som mest slog mig vid besöket på la Maison de l'Agglo var alltså sättet på vilket jag togs emot.

Jag började med att förklara mitt ärende: "Goddag, jag har hört att man här kan hämta några gula påsar för att lägga tomma plastbyttor och liknande..."

Men inte tog mannen fram några påsar inte. I stället frågade han vänligt: "Var bor ni?". Han nöjde sig inte med stadsdelen utan ville veta den exakta adressen. Med ledning av denna info så tog han fram en förteckning som visade vilka återvinningsstationer som fanns i närheten. Stationer är väl att ta i, det är helt enkelt några stora sopkärl som finns i varje kvarter. Dem hade jag redan sett, men konstaterat att folk använde dem på ett rätt urskillningslöst sätt: en blandning av plast, glas och rena sopor som djupt sårade min sinne för ordning...

Mannen nöjde sig alltså inte, som jag förväntat mig, med att förse mig med en rulle gula påsar och en "lycka till och tack för visat intresse". Nej, han gjorde sitt yttersta för att ge mig den exakta informationen jag behövde för en lyckad sopsortering.

I Sverige hade man hänvisat till sopstationen och därmed basta, vilket i och för sig hade räckt så väl. Men så gör inte fransmännen. Det som hade kunnat vara ett anonymt ärende resulterade i att han fick reda på min adress och telefonnummer (någon från miljökontoret skulle kontakta mig för att ge mig närmare upplysningar om tömningstider, färgen på påsarna, etc).

Och nu kommer vi till det egentliga ärendet med detta inlägg i min blogg. Som ni förstår var detta med sopor bara en ingång: det jag i själva verket ville tala om var något om Den Franska Nationalkaraktären, ett ämne som bättre anstår denna eminenta blogg.

Där nordbon föredrar kollektiva lösningar väljer fransmannen hellre den individuella. Stora ansamlingar av sopcontainrar dit alla grannar beger sig med sina påsar och som töms av en lastbil med lyftkran två gånger i veckan, det är inte fransmannens melodi. I stället förser man varje monsieur eller madame med sin individuella påse (helst borde den ha ens namn och efternamn). Om jag förstod saken rätt så får alla mantalskrivna i staden påsarna hemskickade.

Och för att ni skall förstå att jag inte drar överdrivet stora växlar på detta enkla exempel, så låt mig citera två till:

Lägenhetsvisningarna i Frankrike går inte till så att säljaren annonserar i tidningen och så flockas tiotals spekulanter inför hans dörr en viss tid på lördag eller söndag, med eventuell omvisning på måndag. I Frankrike är varje visning individuell. Fastighetsmäklerskan jag pratade med reagerade så här när jag berättade "how we do it in Sweden": "Å nej, så gör vi verkligen inte här. Inte skulle jag vilja trängas med en massa folk för att titta på en bostad."

Nästa exempel och sedan "I'll rest my case": läkarna gör husbesök i Frankrike. Man behöver alltså inte alltid bege sig till sjukhuset utan läkaren kommer till er om ni av någon anledning (det behöver inte handla om brutna ben, det räcker med hög feber) har svårt att göra resan själva.

Och därmed anser jag min tes bevisad. Tack för uppmärksamheten!

Sopor

Nu över till väsentligheterna.

Efter allt snack om döda språk, gamla ruiner och ringmurar som inte försvarar mot någon men väl försvårar biltrafiken, tänkte jag nu ta itu med vad alla i första hand vill få reda på då de läser en blogg om Languedoc:

Hur går sopsorteringen till?

Van vid att sortera i Stockholm och med en naturlig önskan om att fortsätta på samma väg i Montpellier, vände jag mig till stadens myndigheter, närmare bestämt till ett kontor som kallas La Maison de l'Agglo (agglo=agglomeration, d v s, Stormontpellier).

Var slänger man tomma yoghurtkartonger, var min fråga, liksom "Hur tar man lämpligast hand om sina avätna tonfiskburkar?". Dessa frågor lämnar mig sällan någon ro och i Stockholm hade jag lyckats komma över en utförlig förteckning på allt tänkbart avfall och det korrekta sättet att ta hand om det, utgiven av kommunen. Det är sant att jag aldrig läste det och det var en av de trycksakerna jag vid utlandsflytten utan att tveka en sekund kastade i den gröna containern för tidningar och annat papper, men det kändes tryggt att ha en sådan förteckning hemma.

Meningarna är delade om huruvida det har någon effekt på miljön, men jag tycker ändå om att sortera avfall. Det är en aktivitet som är klart avgränsad, med ett väldefinierat mål och som dessutom är socialt accepterad, ja mer än så.

Men: inga containrar i Montpelliers gator. Eller snarare: det finns containrar för glas och papper men svåra att hitta. I mina kvarter lyckades jag hitta en behändig underjordisk depå för glas men, papper? plast? metall?

Mina bekanta som jag frågade om detta gav motstridiga besked. Det var ett diffust tal om gula och gröna sopbehållare, men alltså inga sådana i mitt kvarter. Till sist fick jag rådet att vända mig till Maison de l'Agglo.

Där fick jag all nödvändig information men det som framför allt slog mig var sättet att ta emot mig: tjänstemannen och jag gick igenom min avfallsituation punkt för punkt och på ett, så att säga, mycket personligt sätt för att gemensamt komma fram till en lösning som kändes bra.

FORTSÄTTNING FÖLJER

Sergels Torg i Montpellier

Meningen var att skriva ett inlägg i veckan, minst. Men nu har två månader gått sedan sist. Ursäkter finns: jag har under tiden packat ner, skickat mina kartonger iväg, rest själv hit ner, tagit emot kartongerna, packat upp dem, skaffat de möbler jag saknade eftersom jag tog hit bara det allra nödvändigaste. Och så vidare.

Nu är det mesta på plats. Jag har lyckats skaffa mig ett hem i Montpellier. Helt färdigt är det inte men det duger. Dags att berätta lite om "hur det känns".

"Kära dagbok!"

"Kära blogg!"

Hittills har knappt någon läst mina inlägg eftersom jag väntade med att göra reklam för bloggen tills det fanns lite mer att läsa. Mer "innehåll", som det heter på webbiska. Man skulle kunna tro att hela world wide web, med servrar, IP-adresser, överföringsprotokoll, HTML-kodning, var tänkt som en gigantisk behållare, som väntade på sitt innehåll. En dag upptäckte webbens fäder att lite kött på benen behövdes liksom...

Nåja, till saken (en fördel med att skriva blogg är att man kan pladdra obehindrat, låta tankarna fara åt alla håll, rentav förirra sig i sina resonemang och tappa bort sig totalt, allt utan att någon klåfingrig redaktör lägger sig i, klipper bort, ansar och tuktar).

Alltså, till saken.

Från Hornstull till Place de la Canourgue. Från Södermalm till L'Écusson. Från Stockholm till Montpellier.

Sista inlägget skrevs från Folkskolegatan, med utsikt över Högalidskyrkan. Två månader senare ser jag en annan kyrka när jag lutar mig ut fönstret: la Cathedrale Saint-Pierre. Jag kan inte minnas några fåglar runt Högalid. En och annan mås kanske, men inte påtagligt många. Här är det gott om fåglar: "hirondelles", svalor. Jag fattade inte varför det var så många runt mitt fönster tills en vän påpekade att de hade byggt bo precis övanför det.

En svala gör ingen sommar. Men några dussin svalor gör en riktigt ordentlig sommar, det kan jag gå i god för: 35 grader i skuggan när klockan är 14.48. Inte så kul, jag tycker om sommarn men avskyr den extrema hettan. En tröst: det tycks vara riktigt svettigt i Sverige också.

Skall jag vara riktigt exakt så ser jag inte katedralen från fönstret utan från takluckan på vinden, en vind som ägaren har inrett till sovrum, ett sovrum som jag avstår från att använda så länge hettan består eftersom det ligger direkt under taket och är alltså lägenhetens hetaste ställe. Inte ens fläkten på hela natten hjälper...

Det jag ser från vardagsrumsfönstret är snarare ena änden av Place de la Canourgue, en av stadens vackraste torg. Avlångt och med mycket grönska, lite grann som Mariatorget i Stockholm, fast mindre och intimare. Ena änden är avrundad, vilket lär bero på att det funnits en kyrka här, eller i varje fall att man börjat bygga en, för att sedan avstå och välja en annan plats.

Flera uteserveringar och avsaknaden av biltrafik gör La Canourgue till en grön oas i L'Écusson, Montpelliers Gamla Stan, där grönskan lyser med en så gott som total frånvaro. Men det finns annat istället.

För att fortsätta jämförelsen så har även Montpellier sitt Sergels Torg: la Place de la Comedie. Visserligen är byggnationen från förra sekelskiftet men liksom Sergels Torg utgör La Comedie stadens mittpunkt och favoritplatsen för demonstrationer. Även här finns förresten en Platta, en äggformad sådan vars golvbeläggning har nyligen bytts ut för att göra den mindre hal.

Men nu är det dags att bege mig till stranden och fly hettan i innerstaden. Den ligger några kilometer hårifrån och en buss tar mig dit på dryga tio minuter, departementets bussbolag (Hérault Transport) skall ha all eloge för den förnämliga servicen (bussarna avgår en gång i kvarten, rena luftbron...)