Sensommar

Trakten av Pic St.Loup

Sommaren lider mot sitt slut härnere vid Medelhavet, vilket inte hindrar att man ännu måste sova med fläkten på. Jag tillbringade en månad i Bretagne och, vilken skillnad! Sommaren däruppe är precis som svensk sommar, temperaturer mellan 12 och 22 för det mesta, med toppar på 30 men bara då och då.

När jag tog tåget dit så hade vi 34 i Montpellier och jag tyckte inte det var någon idé att kånka på några varma kläder, nöjde mig med en mycket tunn sommarjacka. Misstag. Jag var tvungen att köpa en fleeceväst i Saint-Malo, på sommarrean som tur var.  (OBS, SE NEDAN!)

Sensommar är "vendange" tid. Vinskörden. I år har sommaren varit mycket torr, vilket ger dåliga skördar, kanske de sämsta på många år. Men någonting blir det nog i alla fall.

I morgon tänkte jag åka till trakten av Pic Saint Loup, bara ett par mil från Montpellier. Där görs ett av de bästa vinerna i regionen. Och där anordnas en visning av en vingård, med förklaringar om hur hela processen går till och, naturligtvis, avsmakning av slutprodukten.

Som korrespondent av Bloggen om Languedoc kommer jag att rapportera från detta evenemang i ett kommande inlägg (om jag lyckas köra hem efter vinprovningen...)

Det har kommit klagomål från bretonskt håll om den bild som detta inlägg ger av Bretagnes klimat. Klimatet är inte alls så dåligt, hävdas, och dessutom så finns det så mycket annat vackert i Bretagne så varför fästa sig vid en eller annan regnskur?

Bloggen kan inte annat än instämma, särskilt som bloggen har blivit lovad gratisinkvartering på en känd B&B i regionen. Denna blogg är vederhäftig men för den skull inte omutlig. Tvärtom, tvärtom.

Hur som helst: ingen skugga må falla över Bretagne, en av Frankrikes vackraste regioner, med sol eller med regn.Varför skulle annars Bodil Malmsten bosatt sig här?  Vem vet, kanske byter bloggen så småningon namn till "Bloggen om Languedoc och Bretagne"...

Havskyrkogården

Sète är inte stor men det finns en del illustra personligheter som föddes här. Till dem hör Paul Valery, en av Frankrikes superstars när det gäller litteratur. Han levde mellan 1880 och 1950, cirka. En av hans mest kända diktverk heter "Le cimetière marin", kyrkogården vid havet.

Den är inspirerad av den ena av Sètes begravningsplatser, den som ligger högst upp och den som erbjuder, möjligen, världens bästa utsikt åt sina "intagna". Det blå Medelhavet utgör bakgrunden för gravstenar och mausoléer. Och själve Paul Valery är självklart begraven här.

Strax ovanför kyrkogården finns konstmuseet som bär Valérys namn den med. Det har en liten, lättöverskådlig samling målningar de flesta med motiv från staden. Och den anordnar intressanta temporära utställningar, just nu av Auguste Chabaud, "fauve" och expressionist från förra seklets början.

Roquefort

Denna bloggs “Mission” är ju att sprida kunskap om gamla dammiga byar och ruttna ostar. Hittills har jag av obegripliga skäl låtit bli att berätta om den som är Frankrikes kanske mesta ruttna ost (eller mest ruttna??). Ja, jag vet att Normandie har sin Camembert som, rätt behandlad, utvecklar en arom som inte är att leka med, men härnere i Languedoc finns en annan, minst lika känd som Camembert, nämligen Roquefort.

På svenska kallas det blåmögelost och det finns många sådana ostar runtom I världen, i Danmark inte minst. Cabrales, i Spanien, är också blå eller grön. Men den allra mest kända är ändå roquefort. Den framställs I en stad som, föga originellt, heter Roquefort-sur-Soulzon. Icke att förväxla med Rochefort, på Atlantkusten  I Rochefort tillverkas ingen ost men stan är känd för att Jacques Demy filmade där “Les demoiselles de Rochefort”, en rolig och vacker musical med Catherine Deneuve och hennes för tidigt försvunna syster Francoise Dorleac.

Men tillbaka till Roquefort. Den lilla staden ligger I trakten av Cevennerna, en och en halv timme från Montpellier. Det vimlar av ostfabriker, den mest kända är Societé, näst bäst är Papillon och sedan finns flera mindre fabriker. De flesta erbuder guidad besök i sina källare, som inkluderar gratis avsmakning.

Roquefort hävdar att endast där kan riktiga roquefortostar tillverkas (“blott Roquefort roquefortostar har...”) , eftersom där finns några märkliga sprickor I berggrunden (“fleurines”) som gör att ostarna kan andas medans de ruttnar (förlåt, mognar) i de djupa välvda källarna.

Mjölken kommer från får som betar på en höjd av 700-1100 meter. Men ingen roquefortost utan bacill. Och inte vilken bacill som helst duger, nej, det skall vara Pénicillium Roqueforti. För att “producera” bacillen så börjar man med att baka rågbröd. Brödet skall, till skillnad från bröd avsett att ätas, vara hårt, nästan bränt utanpå men samitidigt rått inuti. I denna helt misslyckade bageriprodukt trivs nämligen roquefortbacillen. 
 

Det finns inte mycket annat att se I Roquefort-sur-Soulzon, men staden ligger på Larzacplatån där det finns en hel del intressanta byar, .tempelriddarnas  bl a. 

Anduze

Languedoc är Languedoc och Provence är Provence. Men det finns ställen i Languedoc som påminner mycket om Provence så att, gränsen är inte så tydlig som man skulle kunna tro. Nimes till exempel anses att vissa höra till Provence snarare än till Languedoc, även om det administrativt hör till det senare.

Överhuvudtaget är det departementet (Gard) lite provensalskt av sig. Det ser man på utbudet av regionala souvenirer: här hittar man tyger med provensalskt mönster samt olika prylar som föreställer cikador, som ju är Provences nationalinsekt. Det ser man också på atmosfären i en del småstäder. Uzes är ett exempel, som jag redan berättat om.(Inlägget om Uzes)

Anduzekruka

Idag tänkte jag berätta om Anduze. Alla i regionen har hört talas om Anduze. Härifrån kommer en sorts jättekrukor som ses lite varstans i regionen: Anduzekrukor. Vidare så har ett mäktigt släkt hållit hus här under medeltiden ("le seigneur d'Anduze"). Men Anduze är, förutom allt det där, en mycket trivsam liten stad som, om det inte var så att den ligger vid foten av Cevennerna, skulle mycket väl pryda sin plats i Provence. I trakten av Les Alpilles, förslagsvis.

Jag har svårt att definiera vad som är specifikt provensalskt. Men det har att göra med färgen på fasaderna och fönsterluckorna, som är ljusare än i Languedoc, mer italienskt så att säga. Landskapet känns mer leende, och det förklarade någon för mig med att markanvändningen är mer varierad. I Languedoc är t ex vinodlingarna oftast mycket stora till arealen och vart man vänder blicken så ser man bara vinrankor. I Provence kan man hitta också småodlingar, insprängda i "la garrigue".

Garrigue är det typiska medelhavslandskapet med buskar och små träd; jorden, med mycket kalksten, är inte bördig (dessutom är det ont om vatten) varför garrigue har inte så stor ekonomisk betydelse, förutom som betesmark för getter och som produktionszon för "herbes de Provence", alltså timjan, rosmarin och andra örter som växer vilt och äts av getterna, vilket ger ostarna (t ex Le Pelardon) (Se ett annat inlägg)sin speciella smak.

Provence har också haft en annan historia än Languedoc. Languedoc blev införlivat med Frankrike runt år 1200. För Provence dröjde ytterligare trehundra år, under vilka de styrdes av olika feodalherrar som ytterst lydde germanska kejsaren, på så sätt att Rhonefloden utgjorde länge gränsen mellan Kungadömet (Frankrike alltså) och Kejsardömet (kejsaren i Wien). Det är talande hur städerna Beaucaire och Tarascon har varsin imponerande befästa borg, som står och tycks bevaka varandra på varsin sida av Rhone.

Jag måste också säga att, även om Provence kan tyckas mer charmerande, så är det också mer exploaterat av turismen och mindre autentisk (det märks att jag talar i egen sak, som Languedocbo...) Priserna är dessutom humanare i Languedoc. Och så ligger Provence bara någon timmes resa härifrån...det är vad en provensalsk patriot skulle antagligen säga: "det bästa med Languedoc är att det ligger så nära Provence..."

Conques

Vem har inte drömt om att vandra längs pilgrimsvägen till Santiago de Compostela, i nordöstra Spanien?

 En hel del har det inte, antar jag. Men många umgås faktiskt med tanken.

Nu handlar inte denna blogg om Spanien utan om Sydfrankrike. Men vägarna till Compostela går genom södra Frankrike. Och en av orterna som pilgrimerna brukade besöka heter Conques. Jag har nyligen varit där, på motorburen pilgrimsfärd. Jag var på väg till Bretagne och av en slump råkade jag se skylten ”Conques”. Jag hade hört talas om staden och, nyfiken som jag är, vek jag av från huvudvägen för att ta mig en titt.

Det var en fin liten stad, av samma sort som Minerve, som jag skrev om nyligen. Men staden är idag framför allt etappstad på Compostelavägen. Många sportiga och andliga turister övernattar här alltså. Utan att vara varken sportig eller andlig så bestämde jag mig ändå för att tillbringa natten där jag med. Klockan hade blivit mycket och när jag såg att vandrarhemmet erbjöd nattrum inklusive middag för 30 euros tvekade jag inte. Och det var ett klokt beslut.

Dels fick man umgås med de riktiga pilgrimerna och höra deras berättelser, dels fick man också besöka den oerhört vackra romanska kyrkan tillägnad den lilla helgonflickan Sainte Foy (som översätts till spanska som Santa Fe, namnet på flera städer på den amerikanska kontinenten, däribland en i Argentina där jag råkar vara född).

En munk från Conques-klostret höll ett litet föredrag om basreliefen över kyrkans portal, full med mycket uttrycksfulla bilder från himmel och helvete. Munken hade en –för mig- överraskande humor och fick helvetesplågorna att låta rätt dråpliga. "Dråpliga" är nog rätt ord här.

Och så fick jag uppleva den lilla medeltida staden kvällstid, när de flesta turisterna gett sig iväg.

I detta före detta kloster, över vilkets entré vakar Den Heliga Foy, sover pilgrimerna.

Inne på pilgrimshemmet. Lägg märke till kängorna till höger.

 Till vänster, himlen, till höger, helvetet. Himlen verkar rätt bra men på högersidan är det mer action .  

Minerve

Minerve är en liten stad i departementet Hérault. Det är inget man passerar när man är på väg någon annanstans: Minerve ligger i en avkrok. Man kommer inte dit utan avsikt. Och det finns all anledning att komma till Minerve.

Minerve är en sorts Les Baux de Provence (se ett tidigare inlägg) i mindre format: en stad där allt är prydligt renoverat och som nu lever nästan uteslutande på turism. En stad som försöker med alla medel tjusa besökaren.

Naturligtvis så kan man bli lite blaserad på sådana städer, längta efter något mer ”autentiskt”. Men man kommer ändå inte ifrån att Minerve, liksom Les Baux, Saint-Guilhem, Castelnou, Conques med flera i den kategorin, är vacker som en juvel.

Det finns också städer som är samtidigt vackra och levande. Jag tänker på Aigues Mortes, som visserligen är nerlusad av turister året om men som också har en stor åretrunt befolkning. Folk som arbetar, går i skola, handlar, sköter sina trädgårdar. Som inte uteslutande lever på att serva turisterna alltså. Ett annat exempel är Saint Jean de Buèges, som jag också skrivit om i bloggen.

Och så finns de riktiga turistfällorna, ställen man skall undvika, i alla fall under högsäsong. Jag tänker på superstars bland turistställena: Carcassonne eller Mont Saint-Michel, uppe i Normandie. Det som stör är inte bara trängseln utan framför allt kommersen, överflödet av fula souvenirer och billig snabbmat.

Men jag har också varit där på höst eller vinter och då är upplevelsen en helt annan. Det är då sådana ställen kommer till sin rätt.

Men Minerve, den är vacker att se på året om. En liten välskött pärla till småstad.

Minerve har gett sitt namn till regionen Minervois, mest känd för sina goda röda viner och för sitt utomordentliga muskatvin, som framställs i Saint Jean de Minervois, även den en riktig avkrok där det, till skillnad från Minerve, inte finns mycket att se. Förutom La Maison du Muscat, där man kan avsmaka de aromatiska söta vita vinerna, för att inte tala om Eau de Vie de Muscat, ett muskatbrännvin som bränns lokalt och som i princip inte går att köpa någon annanstans än just här.

Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa en femtio centiliters flaska och det är verkligen gott. Aromatiskt som ”poire” fast med muskatsmak förstås.

Vägen tillbaka till Montpellier kan (med fördel, som det heter) gå via närliggande Saint-Chinian, en annan vinmetropol i regionen.

Apropå det så kan jag tala om att systemet har flera av de vinsorter jag nämnt i bloggen: Saint-Chinian, Faugères, Minervois, Pic Saint-Loup. Fast de har tyvärr valt de allra dyraste sorterna för en hundring och uppat. Härnere hittar man även dem i fyrtio-femtio kronors klassen och som inte är fy skam heller.

 

Slottet i Salses

Slottet eller snarare befästningen i Salses är från 1500 cirka. Den byggdes av spanjorerna på den tiden då gränsen mellan Spanien och Frankrike gick här, ca 20 km norr om Perpignan. Idag markerar det istället gränsen mellan Languedoc och Roussillon (d v s franska Katalonien,  med Perpignan som huvudort.)

Eftersom slottet ligger precis vid landsvägen, en väg som löper mellan lagunen (Etang de Salses) och bergen (Les Corbières) så var fransmännen tvungna att klara sig förbi slottet, något som inte alls var lätt.

Salses var en befästning av ny typ, en revolution inom branschen. Världens första bunker, enligt guiden, en ycket entusiastisk person som formligen älskar slottet . Bunker: med det menade han att det var nedsänkt och inte låg högt uppe på en kulle som slotten brukade dittills. Vidare, att den hade rundade kanter för att kanonkulorna skulle göra mindre skada och att den hade murar som var cirka 20 meter tjocka (!!).

Den var som en labyrint, med otaliga rum  som var disponerade i ett oregelbundet och helt ologiskt mönster, liksom korridorerna som förband dem. D v s att om fransmännen lyckades ta sig igenom murarna så skulle de gå vilse inne i slottet och vara ett tacksamt mål för de spanska kulorna. Även spanjorerna kunde naturligtvis gå vilse där; för att undvika detta fick de en grundlig utbildning som tog flera månader.

Alltihop var djävulskt uttänkt. Trappstegen t ex var mycket höga och dessutom av olika höjd för att göra det svårare att klättra uppför dem.

Den var helt enkelt ointaglig... ända till den dan då den intogs.

Nåja, det som till sist hände var att artilleriet gjorde framsteg så att hundra år senare så var inte Salses lika ointaglig längre. Och så att trupperna som bemannade den var inte riktigt förberedda när den stora dagen kom (hade nog missat grundutbildning och gått vilse själva möjligen). Men den hade faktiskt utsatts för belägringar tidigare och klarat dem så något fuskverk var det sannerligen inte.

Sedan (1659) flyttades gränsen. Salses hamnade på franskt territorium, långt från den nya gränsen (Pyreneerna) och vad gjorde den då för nytta? Ungefär som att ha ett slott i Jönköping för att försvara Sverige mot danskarna.

Ingen nytta alls, alltså tänkte man riva den. Men det är inte så lätt att riva 20-meter tjocka murar... Det var så svårt och skulle bli så kostsamt så fransmännen fann sig i att ha kvar eländet. Vilket var bra för nu är det ett omtyckt besöksmål.