En bastard bland städer

Till de städerna som uppstod lite av sig själva, utan att någon kan säga exakt när och ännu mindre varför, hör Montpellier. Och till skillnad från den "konstlade" skapelsen Aigues Mortes, så blev Montpellier en riktig framgång. Av detta kan man dra slutsatsen att planering är av ondo och att tätorter borde få växa vilt, tiden får utsäga vad som är ogräs och vad som är vackra blommor.

Fast...Sankt Petersburg blev ju lyckad. Och Göteborg, grundades inte den också av en kung? Nåja, jag får grubbla vidare på min teori.

Hur som helst så uppstod Montpellier runt 985, vilket är sent jämfört med Nîmes eller Arles som är generationskamrater till Jesus. Marseille är ännu äldre, liksom Agde. Montpellier har inte samma stolta traditioner som alla dessa, som kan uppvisa romerska arenor och pampiga tempel. Ingen vet ens var Montpelliers namn härrör från. En bastard bland städer. Men det har också gjort staden friare, som alla tvingade att skapa sig en egen plats i solen. "Sin egen lyckas smed".

Staden blev under medeltiden det viktigaste handelscentrum i regionen. Jag är lite undrande till alla geografiska förklaringar, särskilt när det blir fråga om "strategiska lägen." Visst, Montpellier ligger just där bergslandskapet möter kusten och det är säkert inte fel att ligga där, särskilt som det råkar vara ungefär halvvägs mellan Alperna och Pyrenéerna. Men det går säkert att hitta unika fördelar i de flesta andra städers läge. Arles ligger där Rhonefloden mynnar ut i havet och inte blev det någon metropol av den sympatiska lilla staden. Perpignan är porten till Spanien, oerhört strategiskt. Och Enköping är som bekant närmast i Sverige. Men alla dessa städer utvecklas inte till handelscentra.

Nåja, låt oss acceptera geografin som förklaring till Montpelliers succé, parat med sina styresmän visionära förmåga. På något sätt har staden alltid haft folk med visioner i ledningen. Staden som alltid velat vara lite mer än den faktiskt var.

De senaste decennierna har den vuxit mycket snabbt. Den har nyligen passerat Bordeaux i befolkningstatistiken och placerat sig som god åtta i Frankrike. Kulturellt är den, tack vare sina universitet bland annat, ännu viktigare, kanske trea eller fyra i landet.

Mycket av framgången kan man tacka, anser många, Georges Frêche för. Denne politiker har styrt staden sedan sjuttiotalet och genomfört massor med projekt: nya stadsdelar, ett transportnät som andra städer inspireras av, en framsynt kulturpolitik. Monsieur Frêche, som är historieprofessor när han inte styr staden (och hela regionen numera), har alltid haft Renässansens Florens som ideal. En framgångsrik stad måste ha ett rikt kulturutbud, menar han. Kultur lockar kreativa människor, som i sin tur skapar mer kultur men även ett och annat företag emellanåt, det vill säga arbetstillfällen, det vill säga skatteintäkter.

Jag vet inte om det är ett universalrecept men i fallet Montpellier har det fungerat. Kulturutbudet är något de flesta nämner när de förklarar varför de flyttade hit, förutom klimatet förstås. Särskilt på sommar är det flera musikfestivaler och året runt är det debatter, föredrag, konserter. Staden har två operahus, vilket inte är illa för en stad på under halvmiljonen. Och mycket av det är gratis dessutom.

Georges Frêche skulle vara en älskad ledare, en riktig idol, om man bara tittade på hans facit som administratör. Men: han är avskydd av många för sina auktoritära fasoner. Och så lider han -misstänker jag- av det där syndromet som gör att man häver ur sig förolämpningar okontrollerat. För det är vad den gode Georges gör: han kan inte hålla tungan i styr och den dagen han inte kallar algerier för undermänniskor så förolämpar han de svarta. Emellanåt hinner han med några tvivelaktiga kvinnoskämt.

Om han inte varit så duktig på att styra staden hade han, med andra ord, flåtts levande flera gånger om. Mannen uteslöts nyligen av socialistpartiet på grund av ett antisemitiskt uttalande. "Men jag är ju gammal Israelvän", försvarar han sig med. Och det stämmer också. Mannen är helt enkelt "allt och dess motsats", som fransmännen säger. Fenomenal på att skaffa sig allierade och oslagbar på att sedan göra dem till dödsfiender.

Om heliga kungar

Det finns två typer av franska städer: de som uppstod av sig själva och de som grundades av något potentat, som romerska kejsaren eller Frankrikes konung. Aigues Mortes tillhör den senare typen, grundad av Louis IX, en kung så otrolig snäll att han heligförklarades och fick heta Saint Louis (det är han som står staty på bilden). På den tiden kunde man både dra igång korståg för att slå ihjäl turkar och tvångsförvisa judarna från ens rike och ändå anses snäll. Nåja, en och annan god handling hann den gode Ludvig med mellan sina illdåd. Låt oss säga att han var verkligen snäll men mest mot sina religionsfränder. Bättre än ingenting.

Den helige Ludvid grundade Aigues Mortes just för att han behövde en hamn för att få iväg trupperna som skulle till det Heliga Landet och befria Kristi grav från de otrogna. Vad var det för fel på Marseille, kan man då undra. Jo, den tillhörde Charles av Anjou, kung av Neapel. Men Agde då? Tyvärr: hertigen av Toulouse hade redan lagt beslag på den.

Vad märkliga kartorna måste ha sett ut på den tiden, hur klarade folk av att orientera sig?

Montpellier hade visserligen en hamn, men även den staden tillhörde en annan kung än Ludvig, i det här fallet den av Aragon (jo, Montpellier var "spansk" på den tiden, men det är en annan historia).

Men om man nu prompt skall ha en hamnstad, varför inte göra det enligt konstens alla regler och grunda den alldeles vid kusten?, undrar kanske den som tittar på Google Maps. Staden ligger ju flera kilometer från Medelhavet. Svaret är inte att Saint Louis var korkad utan att kustlinjen förändrats sedan medeltiden och gjort Aigues Mortes till en inlandsstad. En sorglig historia som hade dock det goda med sig att staden stannade i utvecklingen och står att beskåda idag ganska exakt som den var då den grundades. Precis som Brugge i Flandern.


Aigues Mortes har sin ringmur kvar. Husen till vänster ligger på fel sida om muren och hade nog satts i brand av fienden ifall de funnits på den tiden. Samme fiende hade troligen snott alla parkerade bilar, eller i alla fall alla som hade passerat "le controle technique" (bilbesiktningen).

Sommar och sol

Och strand. Stranden är helig för Montpellierborna så här års.
Alla skall dit, och även om strandremsan är väldigt lång, cirka tjugo km, så är inte parkeringsplatserna oändliga. Och, eftersom alla vill hit i bil (hur bära annars parasol, vilstolar, picknickorg och barn?) så blir p-platserna överfulla.
Det hjälper inte att kommunen ordnar med en förnämlig och mycket tätt busservice, rena luftbron till stranden. Nej, bussarna går halvtomma medan bilvägarna är proppfulla.


Bra för oss som uppskattar kommunala förbindelser.

Men kommunen gör mer än hålla stranden ren och se till att man kan ta sig dit. De ordnar rentav med en läsesalong på stranden. Det finns en biblioteksfilial där, med ett litet sortiment böcker och tidningar för alla åldrar. Och vilstolarna, tio meter från havet, är sällan tomma. Fransmännen är ett läsande släkte.

Sedan finns paillotterna, som är (ibland) lyxigt inredda baracker där man kan både dricka, äta och lyssna på musik. Samt sola förstås. De kan vara trevliga, när musiken är på en anständig nivå, men de är aldrig billiga: en cola som i stan kostar 2 euro går här på 3,50.

Mycket barnfamiljer i stranden och franska barn går aldrig i solen utan sina små solglasögon. Kanske är det likadant i Sverige fast jag kan inte minnas det. Det är sant att solen är starkare här.

La Grande Motte

La Grande Motte ligger på en udde, en landremsa ett par hundra meter bredd, mellan hav och lagun. För så ser Languedockusten ut i långa stycken: man kommer inte direkt ut i havet utan att först passera en lagun, det vill säga en sjö som har vattenkontakt med havet. Mellan lagunen och havet: landremsan. Och på ett stycke av landremsan, dryga milen från Montpellier, bestämde sig beslutsfattarna på sextiotalet för att bygga en STOR semesterort.

Innan dess fanns bara mindre badorter, som mest lockade lokalbefolkningen. Runt Montpellier hette de Palavas, Le Petit Travers, Maguelone. Anspråkslösa stränder dit familjerna begav sig medelst företrädesvis Le Petit Train de Palavas, ett minne blott nu men som i flera decennier forslade badsugna Montpellierbor till stranden på somrarna. Lite som badbussarna i Stockholm en gång i tiden.

Men på sextiotalet, De Gaulletiden, fattade man beslutet att bygga en stor badort vid Languedockusten, en med "rayonnement national", som skulle locka turister på riksnivå alltså.

La Grande Motte fyllde fyrtio i fjol. Hånad och bespottad under 70- och 80-talet, en sorts Skärholmen-sur-mer, har den överlevt med hälsan ändå. Sextiotalsplaneringen var inte så dum ändå, visar det sig. Gott om grönområden, lummiga alléer, trevliga restauranger i alla prisklasser med havsutsikt: den fyller sin funktion som man säger. Man kommer nära havet och all nödvändig service finns där. Inga vackra omgivningar direkt, men hav och strand, det finns så det räcker och blir över.



Omgivningar förresten: jag är orättvis nu, för lagunen finns inom räckhåll och där finns det mycker för fågelskådaren och fiskaren. Röda flamingon bland annat, eftersom detta landskap är en föraning om den mycket nära liggande Camargue, med sina skära storkfåglar och vilda hästar. Och så ett fint naturreservat där man kommer mycket nära våtmarkerna.

Det är inte för intet som La Grande Motte har en växande åretruntbefolkning. Det går utmärkt att bo här och jobba i Montpellier eller Nimes. Även om många som bor här är pensionärer.

Beziers

Faktum är att det var i Beziers jag fick idén till bloggen. Jag skulle flyga tidigt på morgonen därifrån till Skavsta, vilket mer eller mindre tvingade mig att övernatta där. Det var i våras, en vardagskväll, och det förvånade mig hur lite liv det var i Beziers, som är trots allt en stad på dryga hundra tusen.

Beziers hade sin storhetstid runt förra sekelskiftet, som centrum för ett mycket välmående vindistrikt. Det var då man byggde operan, liksom paradgatan Les Allées Paul Riquet. Om Beziers var Paris så skulle Les Allées vara Champs Elysées. Nu får Beziers nöja sig med att vara Beziers men Les Allées är en riktig trevlig promenad ändå. Den får även tankarna till Ramblas i Barcelona, med sin breda mittallé. Men mest av allt tycker jag det påminner om Carl Johan i Oslo.

Men till och med Beziers Carl Johan var ganska öde denna kväll. Jag behövde äta något men det enda som tycktes finnas var kebabställen eller flerstjärniga krogar. Det var något däremellan jag sökte. Och fann slutligen: "Riad", en marockansk restaurang bara femtio meter från Champs Elysées, förlåt, Carl Johan.

Restaurang Riad dagtid

Inte heller den krogen var särskilt välbesökt. Där satt ett par i fyrtioårs åldern och en äldre herre, en som nog var hippie på sextiotalet och som behöll utseendet, frånsett håret som hade både glesnat och förlorat ursprungsfärgen.

Jag stod och tittade på menyn när ägaren kom fram och vinkade mig in. Jag accepterade inviten. Lokalen var det mest otrendiga man kan tänka sig. Den förde tankarna till en småstadskrog i gamla DDR. Charmigt? Tyvärr bara ful. Men jag tycker att ful inredning kan mycket väl borga för god mat. Och tvärtom, restauranger med påkostad inredning och vacker utsikt behöver inte anstränga sig med maten; de får gäster ändå.

Den bästa maten får man, enligt den logiken, på ett anskrämligt inrett hak med utsikt över soptippen. Min krog hade inte en sådan utsikt. I själva verket hade den ingen utsikt alls eftersom alla fönster var täckta med gardiner.

På matsedeln stod couscous. Jag tog det. Och en karaff rött tycktes bäst för att skölja ner det. Här dök ett litet problem upp: ingen alkohol serverades. "Vi är ju troende muslimer", förklarade ägarparet. Men: de hade ingenting emot att icke-troende tog med sig sin egen dryck. De hänvisade rentav till en nattöppen butik några meter därifrån.

Sådant tycker jag är charmigt. Kompromissmentaliteten när den är som bäst. Och det var just den händelsen som gav mig idén till bloggen, lusten att bevara för evigheten sådana smålustiga episoder. Inte bara lustiga förresten utan också uppbyggliga: här handlade det ju om tolerans.

Maten var också god och ägarna kom gärna till bordet och hörde sig för om ens liv och bakgrund. En sådan trevlig stämning gör att man förlåter dem att de tog mer betalt än vad som stod på menyn. "Jo, men ni fick Couscous Royal ju". Kanske det, men jag hade beställt en vanlig republikansk couscous. Nåja, det var ändå en petitess.

Någon annan gång berättar jag om hur det är att åka till Beziers-flygplats en första maj. Beziers har förresten kommit mycket närmare Stockholm sedan i våras. Man kan tycka man vill om Ryanair (och mycket av det är befogat) men inget flygbolag slår dem när det gäller att åka till franska småstäder.

Frågesport: de rätta svaren

1. Varför spelar Holland i orangedräkter när deras flagga är blåvitröd?

Därför att kungafamiljen heter så: Orange-Nassau.


2. Varför Orange-Nassau och inte Turquoise-Nassau eller Blue-Belgian?
Någon hertig av Nassau ärvde på femtonhundratalet furstendömet Orange. Orange är en stad i Provence som ligger norr om Avignon, i Rhonedalen. Den tillhör inte längre någon holländsk ädling utan införlivades med Frankrike runt 1700 och de enda holländare man ser där idag är turister, av vilka några övernattar där på väg till Spanien.

Om någon undrar varför staden heter som den heter så beror det inte alls på att man där skulle odla apelsiner utan det är en förfransking av det latinsk-galliska Arausio som väl betydde liten höjd, djup dal, våt fläck eller något liknande för det är ungefär vad gamla galliska namn brukar betyda.


Staden är beryktad i Frankrike för att ha styrts i rätt många år av ett främlingsfientligt parti. Vilket inte hindrar att den är sevärd, främst för sina romerska kvarlämningar: en magnifik triumfbåge och en teater(se bild). Och det är inte jag som säger det, det är Unesco: dessa monument är klassade "världsarv".


3. Och när vi ändå håller på, varför spelar Italien i blått, en färg som finns lika lite i deras nationalflagga som orange i den holländska?
Även där finns monarkin inblandad. Italien hade kung en gång i tiden, av huset Savoia. Husets färg var blå. Familjen kom ursprungligen från landskapet Savoie, som idag tillhör Frankrike.

Säg sedan att man inte lär sig något genom att resa!

Frågesport

Dags att liva upp bloggen med lite frågesport.

1. Varför spelar Holland i orangedräkter när deras flagga är blåvitröd?

2. Varför heter holländska kungafamiljen Orange-Nassau?

3. Och när vi ändå håller på, varför spelar Italien i blått, en färg som finns lika lite i deras nationalflagga som orange i den holländska?

Frågorna, i varje fall två av dem, har stark anknytning till landskapet Provence, närmare bestämt till en stad som ligger ett stenkast från Languedoc (om man nu klarar av kasta sten hela vägen över floden Rhone). Även den tredje har förresten anknytning till Frankrike.

Svar i nästa blogginlägg. Pris: gratis inkvartering i Montpellier i enstjärnig bostad (frukost -kontinental förstås- ingår).