onsdag 6 juli 2011

Gastronomi i Saint Jean de Buèges

Saint Jean de Buèges heter en medeltida by i Buègesdalen (La Buèges är en flod). Jag upptäckte den för några månader sedan av misstag. Eftersom jag har aldrig skaffat GPS och inte heller har någon iphone, är jag helt beroende av kartor för att orientera mig. Nackdelen är att man ibland gör  många kilometrar i onödan. Fördelen: att man hamnar oförhappandes i pärlor som Saint Jean.


Invånarantal: 200. Slott från medeltiden, i ruiner men  effektullt placerat i byns topp. Dit leder en slingrande gata kantad av stenfasader och blommor. Ingen aerobisk prestation , det tar bara fem minuter.

Jag vet ingenting om byns historia. Där finns inte något museum eller stadsarkiv. Faktum är att byns webbsajt, under fliken "Historia", återger information från Wikipedia...

Man känner historiens vingslag när man klättrar uppför gatan för att se slottet på nära håll, men vilken historia? Ingen känd politiker är född här, inte heller någon författare, komiker eller rugbyspelare. Berömdheterna lyser med sin frånvaro och historien tycks vara som sagt,  känd bara i stora drag. En viss baron byggde slottet, en annan förstörde det, en tredje adlig person köpte upp det för att reformera det. På 1800-talet hamnade det i en rik borgares ägo, vilket säger en del om Frankrikes sociala historia.

Och eftersom inga skyltar distraherar besökaren med upplysningar av typ "Här föddes J.M. de Fougairolles, etnolog och poet", "I detta hus tillbringade Marskalk Joffre natten" eller "Här uppfanns, en minnesvärd kväll 1897, den dubbelfermenterade getosten", så kan man njuta för fulla drag av byns atmosfär.


Det är den urtypiska sydfranska byn, med inte kyrkan utan fontänen mitt i den, runt fontänen ett litet torg, kantat av kafébord, det hela skyddat från solen av lummiga plataner. En porlande liten vattenström passerar byn diskret  (det vore överdrivet att säga att den delar den), inte så mycket en flod som en förevändning för två små stillfulla stenbroar.

Går man 50 meter åt ena hållet hittar man kyrkan, romansk som brukligt är, går man åt andra hållet hamnar man på La Cave Cooperative, en institution i varje by (vinböndernas kooperativ, som jäser, lagrar och buteljerar traktens produktion).

Och därmed har man sett allt. Nåja, frånsett den höga klippan som reser sig till höger, butiken med hantverk och studieföreningen som erbjuder musikkurser en kväll i veckan.

Det enda kaféet heter "Café du Chateau" och har man väl satt sig där, under platanerna, så vill man aldrig resa sig igen. Har man kommit hit för att  se Sydfrankrike så har man inte heller någon anledning att röra sig från fläcken: en mer autentisk upplevelse lär man inte få, hur många mil man än reser, hur många rikt illustrerade guideböcker man än införskaffar.


Förra söndagen firade man där, som alltid i juli, Den Languedocska Gastronomins Fest. Festen bestod i ett par orkestrar som spelade dels medeltida dels jazzmusik. Gastronomin representerades av fem kända krogar från regionen, var och en med sitt stånd, samt några vinproducenter.

Om ni tror att det bara var att gå fram och begära en portion mat och sedan betala så tror ni fel. Så enkelt går det inte till vid sådana tillställningar. Modellen (som tillämpas på alla sorters vinprovningsdagar och matdegustationer) är  att man köper ett häfte med kuponger och sedan betalar man med dessa. Fördelen för arrangören är  att man tvingar besökaren att konsumera för minst en viss summa pengar. Nåja, det kanske förenklar administrationen också. I priset brukar ingå ett vinglas (som man sedan behåller) samt bestick.

Maten serveras i mycket små portioner, en tredje eller fjärdedel av en normal, men priset är också därefter: 3-4 euro istället för 15-20. Man kan alltså provsmaka flera olika delikatesser, som "escalope de foie gras med hallon" eller "ankbröst med tryffelravioli". Är man inte mätt så är det bara att lösa ännu ett kuponghäfte... Varken korvstånd eller hamburgerbar gives i byn...



Byns katt lämnar sopsäcken efter lyckad degustation

lördag 2 juli 2011

En dag i Aigues Mortes


Jag har redan berättat om denna lilla stad (7.000 inv), grundad av Den Helige Ludvig på 1200-talet, med uppgiften att vara hamn för trupptransporter till Det Heliga Landet (mycket heligt här...) för att befria Jerusalem och alla andra behjärtansvärda ändamål som  korstågen blev berömda för. Otroligt snälla människor dessa korsriddare...

Aigues Mortes var Frankrikes viktigaste medelhavshamn fram till 1481, då Marseille blev införlivad med kungadömet.

Korstågen är borta, Kung Ludvig likaså, Aigues Mortes finns kvar, omgärdad av sin ringmur. En fyrkantig stad där alla gator möts i 90 gradsvinkel. Omöjligt att gå vilse där, till skillnad från i Nîmes eller Montpelliers gamla stan, som är riktiga labyrinter och får Stockholms Gamla Stan att verka ett under av rationell stadsplanering.

Aigues Mortes är inte franska utan en förfranskad version av occitanska Aigas Mòrtas, som betydde "Döda Vatten". Inte någon särskilt roligt namn, den anspelar på det lagunära landskapet som omger staden.

Dessutom: "Vives eaux" ("Levande vatten") kallas perioden då tidvattnet är som intensivast. Det finns ingen sådan period i Aigues Mortes, därav namnet.


Altartavlan i Chapelle des Penitents Gris



























Jag blev mäkta imponerad av altartavlan ovan, från 1687. Den är i stuck och nedre delen är i trä som imiterar marmor. Jag tycker om den sortens trompe-l'oeil, det finns många exempel av sådan där trämarmor i Norden. Men altartavlan tycks inte anses särskilt märkvärdigt, man måste leta noga i guideboken för att hitta den. Nåja, vad experterna än säger så får den tre stjärnor i min privata Michelinguide...

Under franska revolutionen blev kyrkan degraderad till hömagasin. Denna alternativa användning av religiösa byggnader blev stilbildande eftersom även de ryska revolutionärerna använde de vackraste kyrkorna till att lagra spannmål eller som stall.

torsdag 30 juni 2011

Ett år i Languedoc (II)

Fontänen mellan Place de la Comedie och Esplanaden ger svalka

Sommaren 2010 i Montpellier tyckte jag alltså var på gränsen till det uthärdliga. Först slutet på augusti blev det drägligt.

Ett år har gått och en ny sommar är på gång. Och jag har ändrat mig. Kanske har kroppen anpassat sig efter ett år i detta klimat. Vintern har inte varit så där väldigt mild skall jag säga. Jan-Feb var rätt så kalla, nätterna i alla fall. Och lägenheten har dålig uppvärmning och noll isolering. Nåja, det var inte någon vargavinter precis, men ändå så att man gick och småhuttrade ibland.

Kanske är det därför jag nu tycker att 29-30 grader är inte bara okej, nej det är riktigt behagligt. Jag minns en intervju med en fransk författare (från Narbonne tror jag) som sa att den bästa arbetstemperaturen var 30 grader och plus. Jag trodde han var galen.

Nu börjar jag förstå honom. Inte så att jag längtar till 35-40 grader. Men 30, det är lagom. Framför allt tycker jag om att nätterna är så pass varma. Man behöver aldrig ta på sig en jacka, inte ens vid midnatt. Få uteserveringar har filtar till gästerna.

Det är något med värmen, särskilt på kvällen. Som om det faktum att lufttemperaturen låg nära kroppens gjorde att gränserna mot omvärlden suddades ut. Som om man var färdig att flyta ut i atmosfären. Det är en välkomnande temperatur, inte bara uthärdlig, inte bara trevlig: det har något av värmen i fostervattnet, den miljön vi inte lämnade frivilligt.

måndag 27 juni 2011

Ett år i Languedoc


Det är drygt ett år sedan jag flyttade ner hit. Till Frankrike. Till Languedoc. Till Montpellier.

Montpellier, det är Södern. Le Midi, kallas det på franska, och det har precis samma konnotationer som Södern har på svenska. Ur parisborna, ur folk från strävsamma orter som Lille, Metz, Strasbourg, Nancy, är Le Midi synonymt med milda vintrar och heta somrar, synonymt också med lättjefulla dagar, ja med lättja i största allmänhet. Därnere i Midi är folk roliga, bra på att festa med dåliga på att hålla tider. Inte riktigt pålitliga liksom. Men trevliga.

De åsikterna finns i alla länder. Jag har hört stockholmare ondgöra sig över lata norrlänningar som lever på bidrag och jagar och fiskar hela dan. När de inte hembränner, vill säga...

Och tyskarna, som inte vill betala för grekerna, vill det inte heller för tyskar från de lata bundesstater: de frän öst förstås, men även Bremerborna anses underproducerande och överkonsumerande av hyperproduktivt folk från Baden-Würtemberg eller Bayern.

Nåja, det var inte det jag skulle skriva om, utan om mitt första år i Languedoc. Mitt nya, eller nygamla liv som sydlänning. Och närmare bestämt ville jag prata om värmen. Sommarvärmen.

Sommaren 2010 var het. För het tyckte jag. Jag längtade till stockholmssommarn, till de lagom solvarma dagarna och till nätterna då det gick att sova utan fläkt, för att inte tala om luftkonditionering. Svensk sommar är bäst, det har jag alltid tyckt och denna juli och denna augustimånaden 2010 bekräftade det.

Sommaren härnere var olidlig. Det var min slutsats.

Men nu måste jag tyvärr sticka, klockan är 20.30 och jag skall gå och lyssna på lite jazz vid St.Anne-torget. Där fläktar det skönt även heta sommarkvällar.

fredag 24 juni 2011

Uzès

Så heter en stad i Languedoc, ett par mil nordost om Nimes, inte långt från floden Rhone och alltså från Provence. Fast detta med att Provence börjar efter Rhône är omdiskuterat: en del menar att Nîmes, och i ännu högre grad Uzès, tillhör Provence.

Vad är då skillnaden mellan Languedoc och Provence, förutom att de ligger (i princip som sagt) på varsin sida av Rhône?

Historien: Languedoc tillhörde länge antingen hertigen av Toulouse eller den av Barcelona. Men redan runt 1215 föll den i Frankrikes kungs händer. Provence däremot blev inte fransk förrän på 1500-talet. Dessförinnan styrdes den av olika grevar och baroner, som i sin tur svurit lojalitet till den romersk-germanske kejsaren. Provence tillhörde alltså kejsardömet, Languedoc kungadömet (av Frankrike).

Även naturen skiljer sig lite. Provence är bergigare och det vilda landskapet präglat av buskar och låga träd som kallas garrigue, bryts där av kalkstensklippor men också av vinodlingar. Provencelandskapet är mer präglat av människoarbetet, vilket kanske beror på att den varit tätare befolkat. Bara en gissning. Provence blev också tidigare koloniserat av romarna. Också det en anledning?

Färgerna i Provence är också annorlunda: fasaderna är färggladdare än i Languedoc, för tankarna till Italien.

Uzès är klart provensalsk i det avseendet: fönstren är ofast målade i ljusgrönt eller rosa. Staden påminner mycket om Aix en Provence. Aix är kanske den vackraste staden i Sydfrankrike. Uzès, mycket mindre, skulle kunna kallas för Languedocs lilla Aix. Aix-en-Languedoc, kanske?



Place aux Herbes, kanske Languedocs vackraste.





Här bodde (bor?) hertigarna av Uzès


Languedoc, Provence eller Florens?

onsdag 22 juni 2011

La Fête de la Musique


21 juin varje år firas i hela Frankrike Musikfesten. Den dagen spelas musik överallt, särskilt på kvällen. Det är allt från professionella orkestrar till glada amatörer och repertoaren varierar från barockopera till rap, men mest är det populärmusik.

Idén lär komma från Mitterrands kulturminister Jack Lang, och den firades för första gången 1981. Åsikterna om La Fête de la Musique varierar: de unga gillar det, de äldre är mer tveksamma, särskilt till de högdecibelliga uppträdanden som varar till midnatt, eller längre.

Hur som helst så är gatorna fulla med glada människor och barerna gör strålande affärer; var och varannan musikälskare promenererar omkring med en ölmugg i näven och efteråt har gatsoparna mycket att göra.

Själv hade jag turen att komma in på innergården av en av de många palatserna i innerstan (Hotel de Cambacères heter det, vid Place de la Canourgue), där flera grupper avlöste varandra. Mest var det klassiskt där, särskilt imponerande var en soprano, Marie-Pierre Desnoyaux, som ackompanjerade sig själv i pianot.

lördag 18 juni 2011

Les juifs du Pape


Att le Comtat Venaissin tillhörde påven hade flera konsekvenser. Judarna hade det aldrig särskilt lätt i Frankrike. På 1300-talet bestämde sig kung Philippe le Bel (Filip den Sköne) för att en gång för alla råda bot på denna skadliga inflytande på den kristna franska nationen: judarna skulle ut (och deras tillgångar tillfalla kronan men det var bara en detalj i sammanhanget...)

Detta var alltså samma kung som upplöste Tempelriddarorden och brände deras chefer på bålen, även det av djupt moraliska skäl och även det rätt lönsamt för statens finanser.

Nåja, av vilka anledningar det vara månde, judarna utvisades, och det var ganska många själar. En del fann tillflykt i Spanien, andra i Italien, men de i Sydfrankrike fann asyl på nära håll: hos påven. Inte så att påven älskade judarna särskilt mycket, men han var ändå mindre fientligt inställd än Frankrikes kung. Så att ett antal judar bosatte sig i Avignon, Carpentras, Cavaillon, och fick vara i fred under några århundraden.

På villkor att de bodde i ett ghetto, som de bara fick lämna vissa tider på dygnet och då med gul hatt på huvudet, samt att de bara ägnade sig åt tre yrken, varav en var penninglån, något som anständiga kristna inte fick syssla med.

Franska revolutionen gjorde vanliga medborgarna av franska judarna och när Le Comtat blev en del av Frankrike upphörde "påvejudarna" att särbehandlas. De flesta lämnade Le Comtat och idag finns bara namn som "Judiska gatan" kvar av ghetton. Samt två synagogor, byggda på medeltiden och renoverade på 1700-talet.

Bland kända påvejudar fanns familjen Milhaud (se tonsättaren Darius Milhaud).