Languedocs Venedig

Norden har sin Venedig men också Languedoc har en stad med vattenspeglar och båtar mitt i stan.

Om ni hade fått intrycket att denna region endast bestod av charmiga byar med medeltida anor och vackra palats så tänk om: här finns också en hamnstad med gamla arbetartraditioner och småruffiga miljöer: Sète.

Men till och med en proletärstad har sin charm på dessa breddgrader; ibland får jag för mig att fransmännen inte klarar av att bygga fula städer. Nåja, Sète är knappast någon Venedig men kanalerna är ändå pittoreska. Dessutom finns här gott om goda fiskrestauranger och fisken är garanterat färsk, ibland alldeles nyfångad.


När jag tänker efter så finns det visst fula stadsdelar i Frankrike, men de är rätt osynliga. Varje större stad har sin invandrarförort. Det är annat än "la douce France" som dess invånare får uppleva.

Staden ligger runt en kulle, på en halvö, med den stora lagunen (eller insjön) Thau på ena sidan och havet på den andra.

Sète utvecklades runt sin hamn, som är i första hand en handelshamn (bara en passagerarfärja, till Marocko, avgår härifrån), den största medelhavshamnen i Frankrike, efter Marseille.



I närheten, vid Thausjön, ligger Bouzigues, där det finns stora ostronodlingar. Därifrån kommer ostronen som serveras i Sète, till det humana priset av cirka 90 kronor för ett dussin, inklusive ett glas vitt vin. Konnäsörerna föredrar kanske de dyrare molluskerna från Arcachon, nära Bordeaux, eller från Cancale, nära Mont Saint-Michel i Bretagne. Jag har lyckan att inte vara en konnäsör utan bara gilla ostron...

(För dem som tycker råa ostron är otäcka så kan jag tala om att de även serveras gratinerade här i trakten)


Det finns mer att säga om Sète, inte minst att vissångaren Georges Brassens var född här. På svenska sjöngs hans visor av bl. a. Lars Forssell och Thorstein Bergman.

Det kommer mer info om Sète som sagt, inom kort.

Trevlig helg!

Pezenas

Pezenas ligger cirka 40 minuter från Montpellier, i Héraultdalen. Jag hade inte besvärat bloggläsaren med detta banala faktum om det inte vore för att det i Pezenas finns både ett och annat att vila blicken på.

Anledningen nummer ett att besöka Pezenas: där bodde Molière och regisserade några av sina pjäser i mitten av 1600-talet. Staden var på den tiden något av en huvudstad för provinsen Languedoc, beroende på att Montpellier, visserligen större, ansågs alldeles för protestantisk för att vara huvudstad. Pezenas däremot höll sig väl med Kung och Påve och belönades med att vara säte för provinsens riksdag (Les États de Languedoc) de gånger denna sammankallades.


Anledningen nummer två: hänger ihop med den förra. Under den lilla stadens storhetstid byggdes många vackra "hôtel" (hôtel betyder inte nödvändigtvis ett ställe där man kvartar mot ersättning utan ibland en palats). De är rätt stiliga och välbevarade och absolut värda ett besök.



Anledningen nummer tre: Pezenas är vissångaren Boby Lapointes hemstad. Boby var till Pezenas vad Georges Brassens till Sète eller Charles Trenet till Narbonne. En mycket egensinnig vismakare vars begåvade texter är omöjliga att översätta eftersom de består mest av ordlek. Boby framträder själv och sjunger en av dessa låtar i Truffauts film "Skjut på pianisten", från 1960.

Det var bara han som kunde få Pezenas att rimma med Caracas. En Lennart Hellsing korsad med Povel Ramel, ungefär.



Det finns, som sig bör, en Musée Boby Lapointe, där man kan ibland skaka hand med hans numera vuxna barn, vilka bor kvar i staden.

Och eftersom alla goda ting är minst fyra, så kan man också komma hit för att provsmaka le "Petit pâté de Pezenas", en lokal specialitet som köps på bageri. Men man kan såklart även inhandla sin Petit Pâté i både Montpellier och Beziers, om man nu inte känner för att åka hit. Och, ärligt talat, de är inte så märkvärdiga (men så var det en engelsk kock som uppfann dem …)

Namnet på de små bakelserna låter när jag tänker efter som om Boby Lapointe själv hade döpt dem. "Pe Tí, Pa Té". En av hans hits hette "Ta Katie t'a quitté" (Din Katie har lämnat dig), alltså "Takatí, Takité". Sådant roade sig den gode Boby med, som för övrigt var inte bara en ovanligt lång karl utan också en begåvad matematiker som uppfann en kalkylmetod baserad på binära tal.

Han dog ung.

Lyssna på Boby här:

La Médiathèque

Blott Sverige svenska läsesalonger har, men i Montpellier finns det i alla fall en fransk sådan. Med stora glasfönster, är den en omtyckt plats för att ta del av senaste händelserna i Istanbul eller Clermont l'Hérault eller för att försjunka i någon djupsinnig artikel ur Le Magazine Littéraire. Första gången jag kom hit så fanns även Dagens Nyheter men den tycks ha ramlat ur sortimentet.





Läsesalongen finns på nedre planet av La Médiathèque Émile Zola. Det är väldigt ont om bibliotek i den lärda staden Montpellier; som tur är så finns det desto fler mediatek... Vad det är för skillnad på biblio- och mediatek? Ingen vad jag vet men mediatek låter modernare. Och så finns där, det är sant, inte bara böcker utan även musik och filmer att låna. Har man väl löst sitt låntagarkort (80 spänn om året), så är det fritt fram att låna och även förnya lånen på internet, precis som i Stockholm.

La Médiathèque har flera filialer, alla med författarnamn. Sålunda hyllas Victor Hugo, Federico García Lorca, Albert Camus med flera. Filmavdelningen heter inte François Truffaut utan Federico Fellini (vem har sagt att fransmännen är chauvinistiska?).

Huvudavdelningen, Emile Zola, ligger ganska centralt i en imponerande byggnad från 2000 signerad Paul Chemetov och Borja Huidobro. Arkitekturen är aningen kall skulle jag säga, men den fyller väl sin funktion och är snygg att titta på.










Som mycket annat i Frankrike, är La Médiathèque stängt måndagar så att, vill man inte bli utan sin dagliga Duras eller Derrida måste man komma ihåg att låna under helgen... Tills nyligen var det även stängt söndagar men nu, efter hårda förhandlingar med facken, är det öppet i varje fall några timmar varje söndag.

Medicin

Under medeltiden var Montpellier synonym med Medicinsk Fakultet. En icke obetydlig del av befolkningen var studenter som flockades hit från hela Europa (från Norden inte minst) för att lära sig konsten att bota sjukdomar, i den mån någon kunde göra detta på den tiden. Intressant nog så var läkare mindre ansedda än apotekare fast med mycket högre status än kirurger. Ja, kirurgin existerade egentligen inte utan det var en bisyssla för barberare (!). Läkare sysslade med högre ting, som organens inbördes påverkan och blodets cirkulation; att helt enkelt skära i folk ansågs alldeles för simpelt, åtminstone fram till sjuttonhundratalet, då den store Montpelliersonen Lapeyronie gjorde mycket för att utveckla den moderna kirurgin. Han gav även sitt namn till en sällsynt penisåkomma.

Medicinska Skolor kan ses som skräckkabinett, åtminstone av profaner som mig. Där finns fascinerande byggnader som Anatomiska Teater, där shower som ”Tvärsnitt av magens ytliga övre skikt” drog stora publikskaror.




Anatomiska Museet är absolut sevärt (inte av alltför känsliga personer dock). En vacker sal med marmorerade väggar och stora skåp fulla med ben och diverse organ i formalinburkar. Här kan man alltså stifta intim bekantskap med Montpellierbor från forna tider eller åtminstone med deras inre delar.






Montpelliers stolta medicinsk tradition är ännu levande. Fakulteten är den äldsta aktiva i världen och till dess studenter hörde François Rabelais (1494-1553) och Enver Hoxha (1908-1985), som dock inte gick till historien som främst läkare. Den drar fortfarande studenter även om den numera får konkurrens av andra institutioner runt om i världen. Inte minst så har stadens styrelse lyckas locka hit läkemedels- och bioteknikföretag.

Man kan undra var den store Paul-Joseph Barthez (1734-1806) hade tyckt om detta. Han företrädde "vitalismen", en strömning som var stark i Montpellier och som hävdade att kroppen var något mer än summan av dess organ. Den såg med viss skepsis på den moderna vetenskapliga medicinen. Barthez står staty vid entrén till Fakulteten.

När man dessutom betänker att Nostradamus bodde här ett tag så kan man undra om det finns en viss andlig eller rentav ockult tradition i Montpellier. Något att forska vidare om.

Lodève

Det börjar kännas lite instängt i bloggen: Montpellier och bara Montpellier, med en enstaka utflykt till Ikea... Dags att släppa in lite frisk luft. Varför inte en liten resa i regionen, till exempel till Lodève, en stad på sju tusen själar fem mil från Montpellier?

Dominique, en god vän från Narbonne, tipsade om en utställning på konstmuseet där och, kultiverad som jag är, följde jag med. Vi tog bussen från Montpellier och redan från början insåg vi att gudarna såg välvilligt på vår resa: det var nämligen Internationella Kommunaltransportdagen (ja, det finns) och då var alla bussresor gratis.

Som bevis för att jag inte ljuger och att jag verkligen åkte till Lodève och inte bara hittar på detta för att fylla på bloggen, ber jag att få visa upp bussbiljetten:


Mer kalla fakta: här får man se Lodèves exakta läge på kartan:

I sinom tid skall jag visa också entrébiljetten till museet. Detta är en seriös blogg och alla påståenden, hur chockerande de än må verka, är noga underbyggda.

Nåja, staden är liten men trevlig, med en fin katedral eftersom detta har en gång varit biskopstad (det kanske den fortfarande är förresten). Och stadsstyrelsen har haft vett att satsa på kulturen som ett medel att marknadsföra sig och locka hit besökare. Det är förklaringen till att ett så fint museum som Musée Fleury ryms i en så liten stad.
































Utställningen då: den heter "Från Gauguin till Les Nabis - Rätten att våga allt". "Les Nabis" var en grupp målare från slutet av 1800-talet som kännetecknades av intresse för symbolismen, japanska gravyrer och annat som gör livet glatt. De höll till i Bretagne, liksom konstnärkolonin i Pont-Aven, beroende inte bara på den vackra naturen och de, i deras ögon, primitiva sederna utan också för att det var billigt.

De mest kända bland dem var Gauguin, Bonnard och Vuillard. Edvard Munch hade nog platsat också i det gänget, tycker jag. Det är lite grann den stilen.

Nabi= hebreiska för "visionär" eller "uplyst människa".

Just det, jag höll på att glömma det: här är entrébiljetten. Hädanefter tänker jag dokumentera nogrannt alla mina utflykter, som bör snarare ses som vetenskapliga expeditioner...

Svenska Kulturinstitutet i Languedoc

Tyskland har sin Goethe Institut, Frankrike Alliance Française, Spanien Instituto Cervantes, britterna British Council.

Sverige har Ikea.

Det är inte ett skämt: Ikea är mer än en möbelbutik. Ikea ser som sin uppgift att sprida svensk kultur. Inte att subventionera översättning av svenska författare kanske, eller ordna konstutställningar. Jag tänker på en mer jordnära kultur: mat, livsstil, svenska traditioner.

Till att börja med så är Ikea rätt unikt bland svenska företag i att inte till varje pris försöka anpassa sig, se internationella ut. Få fransmän känner till att Saab eller H&M är svenska. Gul&Blå jeansen (existerar de fortfarande?) internationaliserade sitt namn till Gul&Bla. "Bla" alltså. Liksom Skånska som klev ut på den internationella arenan genom att bli Skanska. Illa klingande namn som inte betyder någonting. De kunde lika gärna kalla sig Blaff eller Glunk.


Så icke Ikea. Möblerna heter Poäng och Lövås, i Lämmhult som i Montpellier, och inte Poang och Lovas. Sedan får folk uttala dem som de vill men Ikea kompromissar inte med stavningen. Det tycker jag de skall ha all heder av.

Utan Ikea, skulle folket i Languedoc få reda på att orter som Ektorp, Tylösand eller Fothult existerar? Nu vet de det, och att de ligger i det avlånga landet i norr. De blir inte paff när de turistar i Sverige och anländer till Hästveda, de slår inte knut på tungan när de ser vägskylten "Knutstorp".

Men Ikea gör mer än sprida kunskap om svensk geografi. Ingen annanstans i Frankrike kan man köpa lingonsylt eller kanelbullar. Och de säljer inte bara råvaror utan även kokböcker.

På Ikea-Montpellier firas såväl midsommar som Lucia, för att inte tala om kräftpremiären och naturligtvis jul på svenska. Det är nog mer än svenska ambassaden gör... Nåja, det vet jag inget om och det är möjligt att Institut Suédois i Paris firar jul även de.

På restaurangen finns alltid räkmacka och köttbullar på menyn. Men dessutom så uppfostras fransmännen i den ädla konsten att bära brickan till diskstället efter avslutad måltid.

                                   "Varför ber vi dig bära ut brickan? Den enkla handlingen hjälper oss hålla priserna nere."

Claude Chabrol

                                                              Bild från www.objectifgard.com

Fick just reda, i TV-nyheterna, på att Chabrol är död. Synd. Jag har alltid haft en förkärlek för honom. Min favorit bland nya vågens regissörer var Truffaut men Chabrol var speciell. Gåtfull.

De intervjuade Isabelle Huppert på nyheterna och hon uttryckte sig, behärskat sorgset och kärleksfullt. "Han var en riktig humanist. Och framför allt en god människa."

Och så en arkivklipp med gamle Claude, känd som gourmet och gourmand. "Om jag har tre orter att välja på för att spela in en film så väljer jag den med den bästa krogen. Och jag tar med mig alla medverkande: vet ni, jag har upptäckt att folk är ovanligt uppriktiga på krogen. Försök själv skall ni se hur svårt det är att ljuga medans man tuggar i sig något riktigt gott."

Skall försöka någon gång.