Linje Lusta (forts.)

Nu är de igång, de två nya spårvägslinjerna! Och visst är de granna, Montpelliers "tramways"! Jag träffade en kvinna häromdagen som sa att när hon kände sig deppad tänkte hon ta en tur med linje 3. Bara färgerna gjorde henne på gott humör.

Och visst överdriver de gärna, våra  myndigheter, men det stämmer att få städer har satsat så mycket på sina kommunala färdmedels utseende. De är inte bara uppseendeväckande, de är vackra också. Och hjälper till att placera Montpelliers på världskartan: New York Times har nyligen valt staden till en av de mest besöksvärda 2012,  på grund av den nya arkitekturen men också de färggranna spårvagnarna. Ingen annan fransk stad finns med på listan...

Men den kostade på, all den skönheten: arbeten med linjerna 3 och 4 tog cirka tre år och under de åren var många stadsdelar helt upp och ner, plus att trafiken -som redan i vanliga fall är svår- var kaotisk. Och snart börjar de gräva för Linje 5... "On n'arrête pas le progrès" (Man kan inte stoppa framstegen).

Linje Lusta

Den 6 april var inte vilken dag som helst i Montpellier. Den 6 april 2012 var Dagen T. Dagen då den nya Tramlinjen invigdes: linje 3 (inget att göra med svenska kärnkraftomröstningar, om någon läsare är gammal nog att minnas det….)

Inte nog med det: samtidigt invigdes en fjärde linje, fast den använder till största delen redan befintliga stationer. Hur som helst så är det en stor förändring för många här i staden som nu får tillgång till denna tätare och bekvämare transportmedel, mycker mer omtyckt än bussarna.

Och det är inte allt: linje 3 kommer att ta oss ända ner till havet! Nåja, en sanning med viss modifikation eftersom på grund av gamla mellankommunala tvister så måste spårvagnen stanna ett par kilometer före stranden. Fast på sikt, när kommunalpolitikerna i regionen käbblat färdigt,  kommer den nog att förlängas ända ner till självaste Mare Nostrum, Medelhavet. Det är ju trots allt ynka två kilometer det är fråga om, ett par hållplatser till bara (linjen är totalt 20 km lång).

Linjerna 3 och 4 invigdes alltså i fredags med pompa och ståt, stadens och Montpellierområdets dignitärer infann sig och det blev musik, dans och alla möjliga festligheter. Känner man för att få en nyktrare bild av det hela så kan man kolla en näsvis och respektlös sajt hållen av en rolig kille som heter Edouard Paris (googla dit). Han påpekar att stadens påstående om att detta skulle vara första gången i fransk historia (!) som två spårvägslinjer invigs samtidigt är inte sant: rätt siffra är femte gången. Överhuvudtaget är han skeptisk och kritisk till myndigheterna och härligt ironisk. Om han nu har rätt i sak i sin ivriga kritik vet jag inte men det är roligt att läsa honom.

Mindre rolig är kommunens nyhetsblad, som kommer ut någon gång i månaden och som påminner om gamla Pravda. ”Som vanligt verkar Staden för att invånarna skall ha det Ännu Bättre och vara Ännu Lyckligare!”. Jämt handlar det om nya projekt, parker, skolor, biblioteksfilialer som borgmästarinnan invigt och som skall göra det ännu roligare och trevligare att bo i denna underbaraste av städer.
I sak har de ganska rätt: Montpellier är en stad som i ett par decennier utvecklats i rekordsnabbt tempo. Och det mesta som har gjorts har gjorts bra så att, heder åt både avlidne Georges Frêche och hans efterträdare Helene Mandroux.

Men stilen och sättet att göra reklam för sig själva är aningen påfrestande, det är bara det. Men de nya spårvagnslinjerna är faktiskt en riktigt fin nyhet och värd allt beröm.

De gulklädda damerna bjuder på karameller, ånnu en gåva av Stadens Myndigheter på Dagen T

Hallå?

Vargavintern är över sedan länge men bloggen vaknar först nu ur sitt ide. Hallå! Finns det några bloggläsare kvar? Eller har alla migrerat till aktivare bloggar? Om Toskana, om Brasilien, om Blekinge, vad vet jag.

Till dem, till dem som ännu läser bloggen, vill jag ropa: ”Bloggen är inte död!”. ”Bloggen har likt fågel Fenix återupsstått ur sina digitala askar!”.  ”Kom tillbaka, allt är förlåtet!”

Fast det kanske vore klatschigare att helt och hållet ändra färg och layout. Ja, att döpa om bloggen till Nya Bloggen om Languedoc. Ett helt nytt format, större,fräschare innehåll, aktuellare än någonsin! Du kommer att älska denna NYA Blogg, späckad med spännande bilder och halsbrytande reportage!

Men nej, detta är samla gamla trötta blogg, där jag kommer att mässa som vanligt om dammiga medeltida byar, romerska ruiner och illaluktande getostar som ingen hört talas om. Det enda jag kan lova är - inte blod, svett och tårar som tur är- men väl en något tätare uppdateringstakt. Jag kommer att hålla er helt up to date om allt möjligt som ni inte ens visste att ni ville veta om Languedoc.

À très bientôt!

Vargavinter i Södern

Minus sju skrämmer ingen stockholmare, ännu mindre en moskvabo. Men i Montpellier är minus sju nästintill köldrekord.

Varje år det är en köldvåg över Europa visar tidningarna frusna palmträd på Promenade des Anglais i Nice. För att variera, visar jag här en bild från Peyrouparken i Montpellier. Så här såg det ut igår 14 februari.

Les Matelles

Les Matelles heter en liten by två mil norr om Montpellier, i trakten av Pic Saint-Loup. Le Pic Saint-Loup är vår lokala Kebnekaise, Östra Languedocs egen Mont Blanc, départementet Héraults svar till både Everest och Aconcagua. 658 meter hög. Inte så mycket? Klart högre än de högsta topparna i både Danmark och Holland, faktiskt.

Och rätt näpet, med bergtoppars mått mätt. Men det var Les Matelles jag höll på att berätta om. Även det ganska näpet. En mycket välbevarad medeltida by. Prydligt stenlagda gator och nästan pedantiskt restaurerade stenfasader i den mörka tonen som är så vanlig i Languedoc, till skillnad från Provence, där färgskalan är ljusare.

Bilden från http://giterural-herault.com/

Vilka bor i dessa hus? Obekvämt måste det vara; planlösningen är nog inte den mest rationella och att ta sig fram genom de pittoreska gränderna med matkassarna från Carrefour (gatorna är bilfria) kan inte vara något nöje precis. För att inte tala om flyttkartonger, garderober och dubbelsängar.

Nej, jag föreställer mig inte deras liv som en idyll precis. Men, de kan känna sig stolta: de bor i en pietetsfullt konserverad medeltid. De går nog upp varje morgon, tvättar de massiva trädörrarna och putsar noggrant portklappen i mässing som föreställer en hand eller kanske ett lejonhuvud. Och tänker: fan, vad bra vi har det. Och tycker synd om alla stackare som bor i trista hus byggda från 1500-talet och framåt.

Jag är avundsjuk på dem, det märks. Jag skulle gärna bo i ett sånt hus, om jag bara hade råd.

Les Matelles är inte speciellt turistisk. Bara lokalturism, folk från Montpellier eller Nimes. Ett utmärkt utflyktsmål för en solig söndagmorgon. En café crème på byns bar, med uteservering för solsugna och inbitna rökare. En snabb titt på Le Midi Libre, regionens tidning. "Marmor från Caunes-Minervois, nära Narbonne, kommer pryda världens högsta torn i Saudiarabien." "En ungdom fick en metallkrok i huvudet utanför diskoteket Le Coconut, utanför Lattes." "Montpellier möter Tours i franska cupen."

Mig veterligen har inte Van Gogh satt sin fot i Les Matelles. Inget skulle glädja mig mer än att ladda upp till bloggen en tavla signerad av honom och kallad: ”Skymning över Les Matelles”; någon tavla med den titel finns dock ej. Och inte heller har Dante Alighieri inspirerats av kullarna runt byn.  Nej, Les Matelles är inte Les Alpilles.

Vilket inte hindrar att kullarna är rätt trevliga, och ännu trevligare att ta en promenad i vintersolen längs den lilla nästan bilfria vägen som går upp till Bois de Lèque (vandringsväg, medelsvår nivå, gula markeringar).

Den "lilla nästan bilfria vägen"

Van Gogh och himlen över Les Alpilles

Vincent Van Gogh tillbringade alltså ett år i St Remy de Provence. Närmare bestämt på mentalsjukhuset St Paul de Mausole, som ligger strax utanför staden, nära de romerska ruinerna. Faktum är att så gott som alla kända målningar av honom är gjorda antingen här eller i Arles.

Albert Boime (1933-2008) hette en amerikansk konsthistoriker som forskade om Van Goghs vistelse här, närmare bestämt om hans målning ”Stjärnklar natt” (Nuit Étoilée). Det jag berättar här är baserad på hans artikel, som även finns som CD-ROM (”Starry Night”, utgiven av Voyager).

Link till Albert Boimes artikel

Boime koncentrerar sig på hur himlen avbildas. Detta är ingen fantasibild utan återger rätt troget hur stjärnorna såg ut, från målarens cellfönster, den 19 juni 1889 kl 4 på morgonen. Det hade Van GOgh redan gjort i andra målningar som ”Stjärnklar natt över Rhonefloden” och även den berömda nattkaféet från Arles.

”Stjärnklar natt” är en av hans mest kända målningar och, påpekar Boime, finns både som bordunderlägg och slips, för att nu inte tala om Snoopyversionen eller Ron English’s, med både moské och McDonalds.

"Muslim starry night" av Ron English från sajten Popaganda 

Men ingen verkar ha intresserat sig för hur stjärnorna såg ut. Boime gjorde det och upptäckte därigenom andra kopplingar. Hans artikel är inget mindre än en idéhistorisk analys av ”Stjärnklar natt”, där han visar att målningen avbildar inte bara himmeln över St Remy utan hela epokens vetenskapliga och politiska atmosfär. Han berättar om Van Goghs intresse för astronomen Flammarion, för anarkisten och geografen Elysée Reclus, för Jules Verne.

Bild fr.Albert Boimes webbsajt 

Vidare om Parisutställningen samma år som målningen utfördes (den är alltså samtida med Eiffeltornet) och intresset för exotiska länder i Afrika och Asien, parallellt med fascinationen för fjärran stjärnor, för möjliga alternativa världar ute i kosmos och sociala utopier härnere på jorden. Om hur det för Flammarion och Verne fanns ett intresse av att rikta blicken utanför jorden för att komma ifrån fransmännens fixeringen på den nationella förnedringen 1871, förlusten av Elsass-Lothringen till Preussen. Essän är verkligen ”mind-blowing”, den öppnar helt oanade perspektiv. Vi börjar på ett sinnessjukhus ute på franska landsbygden och slutar i fjärran konstellationer och i världspolitiken.

Han nämner också hur Van Gogh hade i Paris stiftat bekantskap med konstnärer och intellektuella i La Nouvelle Athènes, nära Montmartre. Det visar sig att även cabaret Le Chat Noir har kopplingar till natten över Saint-Remy… Jag tänkte då på min vän Inger som brukar läsa denna blogg och som tillbringade en vecka i de kvarteren för några år sedan och kanske känner igen något av det.

En annan slutsats Boime drar är att Van Gogh var långtifrån någon dåre, inte heller en ”galen geni”. Han hade visserligen psykiska problem men i hans arbete var han disciplinerad, rigorös. Han följde dessutom noga sin tids idédebatter.

 Reklam för sjukhuset, tagen fr Albert Boimes webbsajt 

Les Alpilles

Bara ett stenkast från Languedoc, på andra sidan Rhonefloden, finns Les Alpilles. Det är namnet på en liten bergskedja och på ett naturreservat men där finns, förutom vacker natur i form av kalkstensberg och barrträd, även vin- och olivodlingar. Landskapet påminner starkt om Greklands och grekerna har också varit här för några tusenår sedan.

Men det finns även intressanta städer. St Rémy de Provence är en av dem. Den lilla charmiga staden lockar turister från hela Frankrike, och inte är det fråga om massturism heller: Caroline av Monaco har bott här i flera år efter att ha blivit änka, uplyser mig en vän om. Fler berömdheter: Michel de Nostredame, bättre känd under artistnamnet Nostradamus, föddes här 1503. Och Van Gogh bodde i St Remy i ett år, under vilket han målade hundra femtio tavlor, vissa av dem mycket kända.

"Stjärnklar natt", målad i St Remy 1889

Alldeles utanför staden finns Glanum, en före detta grekisk-romersk stad. Där finns en hel del arkeologiskt godis för den antikintresserad, bland annat en triumfbåge och ett mausoleum.

Fortsätter man några kilometer kommer man till Les Baux de Provence, en högst märklig by med ett befäst slott som en gång varit säte för Baux-dynastin, ett mäktigt adelssläkt med kopplingar till både Orange (se inlägg i bloggen om det namnet) och familjen Grimaldi av Monaco. Byn, som ligger uppe på en hög kulle, är idag bebodd av endast ett par hundra invånare men desto fler dagsturister: Les Baux skall vara den mest besökta medeltidaattraktionen i Provence. Och den är definitvt värd ett besök, med sina välbevarade hus med pampiga fasader och sina trevliga uteserveringar. Och inte minst på grund av den oslagbara utsikten över Les Alpilles.

Bergarten bauxit, ur vilken aluminium utvinns, hämtade sitt namn från Les Baux, där den upptäcktes på 1800-talet.