La Fête de la Truffe

St Geniès de Mourgues är en trevlig liten by, med sin romanska kyrka, sina stenlagda gator och gamla murar. Den ligger i departementet Hérault, alldeles vid gränsen till Gard, granndepartementet med Nimes som huvudort.

Där anordnades i söndags för femte gången Montpellierregionens tryffelfest: la Cinquième Fête de la Truffe.

Jag har alltid varit nyfiken på tryffel. För något år sedan så föll jag för frestelsen att köpa en liten flaska tryffelsmaksatt olja i en delikatessaffär på Götgatan i Stockholm. Över en hundring för en flaska i parfymstorlek! Och jag kände mig lite lurad när jag, väl hem, upptäckte att den var Made in Croatia och inte italiensk som jag trott.

Sedan förstod jag att Kroatien ligger inte Italien efter när det gäller kvaliteten på vittryffel. Och mycket riktigt smakade det väldigt gott. Men huruvida sådana där oljor har någonsin varit i närheten av tryffel är en omdiskuterad fråga. En del menar att smaken är syntetiskt framställt.

Jag läste för några år sedan Peter Mayles bok om Provence och han ägnar ett helt kapitel åt tryffel. Så att, när jag för två år sedan såg i lokaltidningen om St Geniès tillställning så ville jag åka dit. Men jag hade ingen bil och kommunalförbindelserna, inte särskilt bra på vardagar, är obefintliga på söndagar, i alla fall mellan Montpellier och St.Geniès. Så att, tji fick jag.


Denna gång kunde jag inte tänka mig att missa det, inte ens fast Meteo France envist förutspått regn för söndagen under hela veckan (förresten så är väderprognoserna mycket tillförlitliga härnere, om det beror på att de har bättre mätinstrument eller på att vädret är mer lättspått här än i Sverige).

Först tänkte jag följa med en utflykt ordnad av några tryffelentusiaster men organisatören blev sjuk och jag åkte dit på egen hand. Väl där fick jag syn på en i tryffelgänget: Jacky.

”Snart håller borgmästaren tal”, sa Jacky efter att ha tittat på klockan. Ärligt sagt så var mig tämligen likgiltigt vad Monsieur le Maire hade att säga, men Jacky envisades så jag följde med. Jag hörde på högtalarna att inte bara borgmästaren utan även Le Directeur de l’Agglomération de Montpellier, le président de la Association des Trufficulteurs (tryffelodlarna) och självaste Presidenten för Regionen Languedoc-Roussillon skulle närvara. Var det kanske därför som Jacky var så intresserad?


Men när vi närmade oss Kommunalhuset (La Mairie) så förstod jag anledningen: en gratisbyffé fanns uppdukad, med olika sorters drycker och ett antal fat med diverse tilltugg, som klockslaget (halv ett) inte gjorde mindre aptitretande.

Jag har noterat att ordet ”gratis” utövar en oemotståndlig kraft på en del. Särskilt som komplement till verbet ”att äta”. Utrycket ”äta gratis” är nog en av de mest inspirerande i Molières och Racines språk.

Och vem kan anklaga dem för det? Om inte annat så förbättras relationen kvalitet/pris dramatiskt när priset når det magiska strecket noll. Inte för att det behövdes: både vinerna och kanapéerna (från lokalbageriet, för att främja näringslivet i byn) var riktigt goda och hade varit värda att betala för.

När jag såg Jacky tömma det ena vinglaset efter det andra så tänkte jag att, nu överdriver hon väl lite. Men faktum är att hon ägnade lika stor uppmärksamhet åt det icke-flytande.

Samtalet vi haft hade stannat tvärt så fort applåderna efter sista talet ebbat ut och klartecken getts att hugga i. Och under närmaste kvarten hade jag inte hört något annat från Jacky än kortfattade meddelanden av typ: ”Missa inte ansjoviskanapéerna” eller ”Kan jag få ett glas till, monsieur?”

Varje gång hon högg i tilltuggsfaten så förklarade hon att ”C’est pour éponger le vin”. Éponge betyder tvättsvamp. Hon menade alltså att vinet behövde sugas upp av något fast ämne och att, så länge balansen fast-flytande upprätthölls så var allt väl. Och faktum är att Jacky inte är ett dugg tjock så att, på henne fungerar ekvationen i alla fall.

Men jag har ännu inte sagt något om tillställningens huvudattraktion: La Truffe, le Diamant Noir. Tryffeln, den svarta diamanten. Det kommer, snart.

Grisen Pépette

Har äran att presentera fröken Pépette, den utan konkurrens bästa tryffelgrisen i hela Sydfrankrike.

(Utan konkurrens eftersom hon är den enda i regionen; det finns bara femton sådana grisar i hela Frankrike).




I dag söndag uppträdde hon (170 kg) i Saint Geniès des Mourgues, en by några kilometer nordost om Montpellier. Pépettes specialitet är naturligtvis att leta upp tryffel, och hon var stjärnan i en uppvisning, vid sidan av hunden Syrah.



Ett antal tryffel finns gömda under jorden. Klarar Pépette av att hitta dem?



Hon har fått vittring.


Ner med nosen under jorden!


Och ännu en tryffel i handen på grisledaren Guy Corriol! Bravo Pépette!


Grisarna är mycket bra på att hitta tryffel, förklarade någon för mig. Men ledaren måste vara väldigt snabb att plocka dem, annars äter djuret upp dem och då är nyttan med en tryffelgris rätt diskutabel... Ganska frustrerande för grisen men, ingen lycka är fullkomlig.

En stor publik samlades för uppvisningen. Särskilt barnen följde uppmärksamt Pépettes alla rörelser.




FORTSÄTTNING KOMMER (om tryffelfestivalen)

La randonnée

Får jag presentera en alldeles fransk företeelse? La randonnée.

Det betyder fotvandring och det är en kär sysselsättning i detta land. Klart att man fotvandrar också i andra länder men här är det verkligen en folksport. Det finns svåra "randonnées", med höga nivåskillnader och hårt tempo, och så finns det trevliga småmysiga "randonnées", egentligen en promenad i lantlig miljö i lugn takt, med tid att titta på blommor, ta bilder och även en ordentlig lunchpaus.

I söndags följde jag med på en randonnée av det senare slaget. Vi var sjutton stycken som samåkte i fyra-fem bilar från Montpellier till Souvignargues, som ligger närmare Nimes. Där började och slutade vår vandring, 15 km, fem timmar. Den tog oss över landskapet Vaunage. Landskap är väl att ta i, det är snarare ett landskap inom ett landskap inom ett landskap. En liten trakt med någon halvmil mellan sina yttersta gränser.

Men omväxlande, garrigue som övergår i oliv- och vinodlingar. Mer Languedoc än så här får man leta efter. Garrigue är ett lågvegetations landskap som inte lämpar sig för odling, bland annat för att det är svårt med bevattning där. Växtligheten är pinjeträd och buskar vars namn jag önskar jag kunde upplysa om. På sommaren doftar det gott där på grund av alla kryddväxter. Det är därifrån som "herbes de Provence" kommer.


Här ser ni en naturföreteelse som min botaniska okunnighet inte låter mig kalla annat än blomma. Om ni absolut vill kan jag försöka med "lilja" eller "irisblomma". Hur som helst: underbart att se en blomma mitt i vintern.


Fotvandringen avbryts efter ett par timmar för lunch. Var och en tar fram sin matsäck och bjuder de andra på det medhavda, såvida det inte är en enkel smörgås. Men papperspåsen med mandlar, liksom getosten och lite kanderad frukt som efterrätt, går laget runt.

Liksom vinflaskorna. Just det, i pluralform. Först litet muskatvin som aperitif, som någon förutseende person burit med sig hela vägen vid sidan av vattenflaskan, sedan kommer det fram en flaska rött från regionen som alla erbjuds att degustera. Man dricker måttligt men man dricker gott och varierat (även en flaska "mirabelle", som är plommonbrännvin, går runt fast bara några få tackar ja till det). Det hela avslutas med kaffe och te, det är bara cigarren som fattas.

Sedan återgår man till det sportsliga.



Observera baguetten som tittar ut från denne vandrares ryggsäck.

Nu på söndag är det tryffelfest i Saint Geniès, två mil från Montpellier. Om det inte regnar för mycket så åker jag dit. Förevisning av tryffelsuggan Pépette är ett av paradnumren (som bekant används grisar, men även hundar, för att nosa upp tryffel). Jag hoppas få chansen att fotografera denna celebritet för publicering i denna blogg med världsexklusivitet.

Gott nytt år!

Även i Languedoc tar året slut den 31 december och även här brukar man fira det nya året med spirituosa. Champagne och ostron är vanligt. Ostron finns i trakten, man behöver inte nödvändigtvis importera dem från Bretagne eller Aquitaine, men champagne finns tyvärr inte. Bilden ovan visar alltså en flaska gott rött vin från regionen Pic Saint-Loup, alldeles utanför Montpellier.

Fast även om den riktiga champagnen inte produceras härnere så finns faktiskt bubbelvin även i Languedoc-Roussillon. Blanquette de Limoux heter det, det är vitt, sött och har bubblor. Inte lika gott som champagne men klart billigare. Den fattiges champagne, liksom Cremant d'Alsace, en annan lågprisvariant.

Skål för att 2011 blir ett gott år eller åtminstone ett någorlunda skapligt år!

Nationalrätten (forts.)

Och nu äntligen den så efterlängtade upplösningen!

(La France......10 points....., osv, osv)

Och vinnaren är.......

"La clapassade de mouton sauce grisette", vilket betyder ungefär fårköttsgryta med lakritssås. "Grisettes" är ett lokalgodis gjort på lakrits. Spännande eller hur? Men, gott? Kanske, kanske inte.

Andra pretendenter till titeln byggde på fisk och skaldjur. Men där ser man: fåret drog det längsta strået.

Men protesterna uteblev inte: varför skulle får anses mer representativa för Montpellier än fisken? Det är sant att staden inte ligger direkt vid havet men inte heller ser man några får beta i parkerna. Stadstypiska djur är egentligen bara katter, hundar och råttor och jag skulle vilja se den kock som vågar sig på att tillaga dem.

Vidare: Michel Otell, den kanadensiske studenten som står för receptet lär ha "inspirerats" av ett kanadensiskt recept: karibu med lönnsirap.

Alltså: väldigt lite talar för att detta blir någon älsklingsrätt här i staden.

Nationalrätten

Varje region eller stad har sin specialitet.


Marseilles stolthet



Nimes'




Sètes




Här i Södern är Marseille känd för sin bouillabaisse, Nimes för sin "brandade de morue", Sète för "la tielle sètoise", Pezenas för sin "petit paté". Aix-en Provence har ingen direkt maträtt att stoltsera med men de har en sötsak som heter "calissons" och som alla turister skyndar sig att inhandla för att, visserligen har staden mycket annat att erbjuda men det vore ändå fel, lite underligt att ha varit i Aix och inte haft med sig lite calissons tillbaka. Lika konstigt som att ha åkt hela vägen till Montelimar och inte köpt någon nougat eller att inte ha ätit en cassoulet när man ändå var i Castelnaudary. Så gör man bara inte i detta matbesatta land.

(Brandade de morue är förresten riktigt gott fast det ser inte särskilt aptitligt ut, det ser ut som potatismos helt enkelt. Men det är godare än så. Och la tielle de Sète är en fisk- och skaldjurspaj.)

Vad har då Montpellier för gott att fresta med?

Svaret uteblir.

Den sorgliga sanningen är att Montpellier inte har någon maträtt som den kan kalla sin egen. Det finns i och för sig "grisettes", en sorts karamell som skall föreställa typiskt men inte ens inbitna montpellierbor hävdar att detta skulle kunna konkurrera med La Brandade eller La Bouillabaisse.

Jag minns att man för några år sedan utlyste en tävling i Sverige för att uppfinna "nationalbakelsen", att ätas särskilt kring den 6 juni. Minns jag rätt så blev det någon sorts korsning mellan semla och mazarin med en liten blågul flagga på och jag är inte säker på att den verkligen bakas fortfarande.

Samma lösning tillgrep man i Montpellier: en tävling. Det gällde att koka ihop en rätt där man använde råvaror från regionen och som inte var för svår att laga. Namnet var givet: "La Clapassade". Clapas är ett populärt namn på Montpellier, det lär betyda stenhög på occitanska och det är ungefär så som regionhuvudstaden ter sig i lantisarnas ögon: bara en massa stenar på hög. (och det stämmer att Montpellier är ovanligt kompakt som stad, med väldigt lite grönytor, i varje fall i själva stadskärnan).

Namnet fanns, återstod bara att skapa själva maträtten. Ostron från Bouzigues gratinerade med getosten Pelardon? Vitlökskorv från Aveyron kokt i vin från Pic Saint Loup eller i muskat från Frontignan? (i Ferrara, Italien, kokar man faktiskt salami i rödvin och serverar det som stadens specialitet, tillsammans med pumpafyllda ravioli)

Tävlingens spännande avgörande, i nästa nummer av denna blogg...

Spårvagnen

Länge sedan jag skrev något i bloggen. Jag skyller på hösten. Folk här gillar inte hösten, de gillar för övrigt ingen årstid förutom sommaren, så att, hösten är nog en lämplig syndabock.

Jag hörde av min vän Inger att svensk press hade uppmärksammat spårvagnarna i Montpellier, eller i alla fall deras utsmyckning, gladare än den som planeras för de nya spårvagnarna i Stockholm.

Här en bild, i världsexklusivitet (bilden kommer dock inte från Wikileaks, allt kan inte komma därifrån heller...)

Om spårvagnarna har jag bara gott att säga: de är bekväma, kommer relativt ofta och tar sig fram snabbt tack vare att de har egna banor. Det finns två linjer och nu är en tredje under uppbyggnad. Den tredje är dock än så länge en dålig nyhet eftersom byggnationen har kollapsat trafiken i flera månader och det dröjer ett tag innan den är klar.

Men n ä r den är klar, då minsann! Den kommer att gå ända till stranden i Carnon, vilket kommer att göra det mycket lättare för alla icke bilburna att ta sig dit. Även för bilburna förresten eftersom det är omöjligt att parkera därborta under högsäsongen, bättre att åka kollektivt.

Jo, utsmyckningen förresten: den är gjord av någon känd designer, rätt vad det är så kommer jag på namnet. Och visst är den glad?