tisdag 21 maj 2013

Poitiers skärper sig

Notre Dame la Grande
Jag hade varit förut i Poitiers och tyckte att det var Frankrikes tristaste stad. Det förvånade mig, eftersom det är en stad man ofta hör talas om, som har universitet, framgångsrika idrottslag o s v. Men det hör till saken att det var en söndagmorgon och mindre städer brukar vara rätt döda en sådan dag.

(För övrigt kan jag uplysa om att både söndag och måndag är vilodagar i Frankrike, en del butiker stänger på söndag men är i så fall öppna på måndag, eller tvärtom, det innebär alltså att både söndag och måndag är halvfartsdagar när det gäller kommersen)

Inte nog med att det var söndag men centrum i Poitiers var delvis stängt p g a arbeten. Alltså gav jag staden en andra chans och beslöt att komma tillbaka någon annan gång innan jag dömde ut den definitivt.

Den andra gången var nu, i maj 2013. Och jag måste säga att Poitiers är inte sämre stad än att den kan  skärpa sig. Staden har ett normalt liv, visserligen är den mycket mindre än Montpellier men den har sina affärer, sina kaféer, sina kulturcentra. Ändå stämmer tycker jag att det finns något efterblivet (det finns nog ett trevligare ord) hos Poitiers. Ta bara ett faktum: när man tittar på stadsplanen så är det, som vanligt i franska städer, ett gytter av gator, större och små. Men där brukar det finnas åtminstone en rätlinjig artär, oftast grävd fram runt 1870, tiden då Baron Haussmann gjorde om Paris. Haussmann rev sönder stora delar av det medeltida Paris för att dra fram pampiga avenyer och boulevarder, och de flesta franska städer följde efter, låt vara i mindre omfattning. Så inte i Poitiers. Staden måste ha haft en ovanligt konservativt styre. Det kanske den fortfarande har.

Men Poitiers har flera väldigt fina medeltida byggnader. En romansk kyrka med en underbar fasad, samt en gotisk katedral och ett par andra kyrkliga byggnader värda att besökas. Alienor av Aquitaine höll hov här och Alienor var en mycket märklig person: först hertiginna av Aquitaine (som då omfattade hela sydvästra Frankrike, om Frankrike  existerade då, vilket det inte gjorde), sedan drottning av Frankrike (som visserligen existerade men som en mycket liten stat runt Paris) sedan drottning av England efter skilsmässa och nytt giftermål). En viljestark och kultiverad kvinna vars modersmål var inte franska utan occitanska. Hon trivdes i sällskap av poeter och trubadurer.


Fasaden av romanska Notre Dame 

Europas äldsta gata
Många franska städer har en gata som heter Grande Rue (Storgatan). Men det sägs att denna gata i gamla Poitiers var den första i Europa att bevärdigas med ett namn.


I detta hus har poitiersborna Sylvie M. och Jean S. för alltid förenat sina öden, står det på denna  port. Vackert eller hur? För, som det verkar, så är varken Sylvie eller Jean kända personer, de är bara kära i varandra. 

fredag 17 maj 2013

Limoges




Efter Brive la Gaillarde: Limoges. Staden mest känd för sitt porslin, i regionen mest känd för sina biffkor (limousiner). Än har jag inte listat ut varför överdimensionerade lyxbilar kallas limousiner.

Limoges är en prydlig mellanstor stad, mycket att titta på även om staden verkar aningen sömnig. Men det är kanske kontrasten med Montpellier, som är både större och mer dynamisk. Men inget fel på Limoges, som slår Montpellier med flera längder när det gäller gotisk och romansk arkitektur. Efter att ha sett katedralen och ytterligare en stor kyrka ("St Michel med lejonen") trodde jag mig ha avverkat det mesta. Stor var min förvåning när jag insåg att utanför gamla stadskärnan låg en annan medeltida stadskärna, några hundrameter därifrån. Inte nog med det: katedralen jag sett var ingen katedral. Den riktiga katedralen låg i det andra historiska kvarteret och var ännu pampigare.

Den dubbla stadskärnan har en förklaring: under medeltiden fanns det två Limoges med varsin ringmur. Den ena styrd av Biskopen, den andra av Greven (Le Vicomte). Det fanns fler städer med den konflikten. Men i Montpellier kunde de i alla fall komma överens så pass mycket att de hade en gemensam mur. 

Där finns även ett fint museum i behändigt format, i gamla biskopsgården. Museet visar en rik emaljsamling samt ett hundratal tavlor av olika epoker, bl a en Renoir från tiden före impressionismen. Renoir var född i Limoges, upptäcker jag. Men även utan samlingarna skulle museet vara värt ett besök, för själva byggnadens skull. Framför allt ra

Porslinet sedan: Le Musée Adrien Dubouchet är värt ett besök. Där, förutom att beundra tusentals vackra keramikföremål från hela världen och i synnerhet från Limoges, får man lära sig allt om porslintillverkningen. Så mycket har fastnat i minnet att kaolin är huvudingrediensen. Blir man riktigt betagen så kan man passa på att köpa porslin till överkomliga priser; på boulevard Louis Blanc finns ett antal butiker som säljer andra sortering.

Limoges stoltserar också med ett bibliotek med utskänkningstillstånd: puben "La Bibliothèque".

Biskopsmuséet

Biskopens parkettgolv

Limousiner

Biblioteket med en handfull böcker och hundratals ölsorter

Men Limoges mest slående byggnad är järnvägsstationen, Gare des Benedictins, den vackraste jag sett i Frankrike

Vitraux jugendstil inne på stationen



Och nästa anhalten efter Limoges blir: Poitiers!  Jo, jag har inte berättat var jag övernattar under dessa äventyrliga och hektiska dagar. Efter att ha tagit in flera offerter så har valet fallit på Formule 1. Det är den billigaste hotellkedjan i Frankrike (i Europa, även i Sverige faktiskt). Ni som gillar Ryanair kommer att älska Formule 1. För dryga 30 euros har man ett rum som är helt okej och som bara saknar toalett och dusch men som tur är finns dessa i korridoren. Vandrarhemsstandard m.a.o. Hotel F1 finns alltid i städers utkanter, vilket gör dem i princip omöjliga for den icke bilburne. Men de finns nästan alltid i stora köpcentra, med flera restauranger och varuhus omkring. En gång var Hotel F1 full och då fick jag ta in på Ibis Budget bredvid. Där kostade rummet 49 euro. I stort sett samma standard men med WC och dusch inne på rummet.

Så här lyckliga är vi som bor på Hotel F1
Hotel F1 är  alltså garanterat charmlösa (alla hotell är dessutom exakt likadana intill minsta detalj och byggda till stora delar i plast) men man sover bra och har både TV och Internet wi-fi som ingår. En nackdel är att de kan vara  svåra att hitta om man inte har GPS.

fredag 10 maj 2013

Massor med charm

Rocamadour
Här blir det bara bilder, av Rocamadour, Collonges-la-Rouge och Turenne, byar allihop betraktade officiellt som Charmiga och alla i närheten av Brive, i departementen Lot och Corrèze, några  i Limousin, andra i Quercy.  Jag får komplettera senare, nu går jag och lägger  mig. Gonatt!
Collonges

Collonges

Turenne





Ja, nu är det "senare" och så kommer jag med förklaringar till bilderna. Rocamadour, staden med det vackra namnet, har länge varit pilgrimsmål. Den har sin svarta madonna, liksom Montserrat i Katalonien och Częstochowa i Polen. Det märkligaste med Rocamadour är naturligtvis läget, byn har vuxit som en sorts svamp på berget. Personligen tycker jag att den gör sig bäst på avstånd. När man väl är inne (och det tar en viss tid att ta sig ner för alla trappor) så känns den rätt så komersialiserad med alla souvenirstånd och serveringar. Lite som Carcassonne eller Mont Saint Michel i mindre format. Och Rocamadour är faktiskt, efter de två sevärdheterna samt Eiffeltornet, den mest besökta turistmålet i landet, förtäljer statistiken.

Då är Collonges la Rouge betydligt trivsammare. Mycket kommers även där men byn är mindre och den röda färgen (som beror på hög järnhalt i jorden) ger den en varmare framtoning. Turenne, slutligen, har varit bas för en mäktig fransk ätt. Även Turenne ligger vackert till, på toppen av en kulle med utsikt över det leende gröna landskapet. Anledningen till läget är förstås inte att erbjuda invånarna en vacker utsikt utan att lättare kunna försvara staden.  I dagarna äger rum en omröstning om Frankrikes Charmigaste By och Turenne driver en kampanj för att försöka vinna årets tävling.




Brive la Gaillarde

Det får bli lite telegrafiskt, så är det när man är på resande fot, typ utrikeskorr. Brive, 50 tusen inv gissar jag. Viktig järnvägspunkt. Så långt låter det rätt tråkigt, ungefär som Nässjö. Men: Brive har också ett par vackra  medeltida kyrkor och många snygga byggnader. En typisk fransk stad utan några väldigt märkliga egenheter. Förutom stenen de använder för att bygga, vet inte vad den heter men här finns ett exempel, med svart skiffer bredvid. Skiffer finns mycket av här.

Brive är också en stor rugbystad. Rugby är en stor sport i sydvästra Frankrike. De stora lagen heter Perpignan, Toulouse, Carcassonne, Beziers, Montpellier. Och Brive.  Här en bild från ett skyltfönster:

Brive är inte en 3-stjärnig stad på Michelinguiden. Vet inte om den ens har en stjärna. Men, är ni här så kan ni passa på att besöka Charrier, på rue Majour 16. Det är en "traiteur", alltså en affär som säljer färdiglagad mat men också olagade delikatesser. Det fina med den är att man kan äta på plats, lite som Hötorgshallen i Sthlm. Man kan alltså först titta på rätterna och sedan beställa dem. Lokalen är trevlig och priserna inte alls höga.

Brive ligger förresten i departementet (länet) Corrèze, där Francois Hollande var bas innan han blev president, stackarn...

Kyrkan mitt i Brive, Saint-Martin, erbjuder en intressant lektion i arkitekturhistoria. De första medeltidakyrkor var byggda i romansk stil, med tjocka murar för att stödja de tunga halvcylindriska valven. För att inte försvaga murarna så var fönsteröppningarna små och kyrkorna alltså ganska mörka inuti.  Runt år 1100 kom den gotiska revolutionen: man började använda ribbvalv (tror det heter så), vars vikt fördelas så att murarna inte ensamma får bära den. Dessutom hade man strävpelare utanför som ytterligare stöd. Allt detta medgav bräckligare murar med stora fönster, genom vilka ljuset kom in i kyrkorummet, fönster ofta dekorerade av vitraux.

I Sydfrankrike är nästan alla medeltida kyrkor romanska. Den gotiska stilen kom från norr, från trakten runt Paris och uppfattades länge som främmande och rentav fientlig.  Det intressanta med Saint-Martin i Brive är att tvärskeppet (transept) är romansk medan själva skeppet (la nef) byggdes om i gotisk stil. Ett utmärkt tillfälle att iaktta skillnaderna mellan de två stora byggnadsstilarna.

Är man fanatiskt intresserad av ämnet så kan jag tipsa om en annan kyrka i staden Bellac, några km norr om Limoges, där man byggde till ett gotiskt skepp vid sidan av det ursprungliga romanska. Folk var inte så besatta av stilrenhet på den tiden. Allt dög...

Saint-Cirq Lapopie



Rallyt Montpellier-Saint-Malo har börjat! Vägen gick via Millau et Rodez för att äntligen nå det stora målet: St.Cirq Lapopie.  Men först något om vägen dit: Millau et Rodez ligger i departementet Aveyron och är en del, inte av Languedoc-Roussillon utan av regionen Midi-Pyrenées med huvudstad Toulouse. Millau ligger i Larzac, en högplatå icke alls bördig där bara får och getter kan beta. Men beta gör de och mjölk ger dem, med vilken man framställer härliga ostar. Den mest kända är Roquefort. Rodez är mest känd för sin ståtliga katedral (ståtlig är ett adjektiv man får använda ofta när man reser Frankrike runt, får försöka hitta synonymer).

På vägen dit plockade jag upp en liftare, Christian, 73. Det är sällan man får se folk lifta och särskilt i den åldersklassen. Han såg ut att vara en trevlig person, skäggig och med glasögon. Han visade sig vara en mycket intressant person, f.d. arkeolog som kunde allt om grekiska statyetter men framför allt om fornhistoriska tider. Det har gått utför med mänskligheten, enligt honom, efter år tiotusen före K. Nu lägger jag ord i hans mun, förstås. Men detta är inte allt: Christian visar sig vara kusin till Boby Lapointe, sångaren jag skrev om tidigare i bloggen, för cirka tre år sedan.

Christian steg av i Rodez och började lifta för att ta sig till Albi. Själv styrde jag hjularna västerut, mot St Cirq. St Cirq Lapopie, byn med det underliga namnet, anses vara Den Charmigaste Byn i Frankrike. Alla bilder i denna post föreställer den byn. Vet ej exakt vem som bestämde det, någon sorts omröstning tror jag. Och den är, som sig bör, idyllisk. Den ligger uppe på en höjd och man skall ha bra kondition för att besöka den. Jag lägger märke till att färgerna är annorlunda än i Languedoc. Stenarna gulare och taken fyrdelade. Det känns vagt tyskt fast vi är fortfarande långt nere i Södern.

St Cirq ligger i departementet Lot, uppkallad efter floden med det namnet som dessutom flyter förbi byn. Regionen heter Quercy. Mycket grönt och med imponerande röda bergväggar som floden täljde, en sorts canyon.

Dagens etapp avslutades i Brive la Gaillarde, en inte så liten stad som jag ännu inte haft privilegiet att se, eftersom jag tog in på en motell i utkanten och var så trött att jag inte orkade komma ut igen. Men nu, när klockan är 10, skall jag ut och utforska den. Jag tänkte stanna här i Brive, departementet Corrèze, regionen Limousin, ytterligare en natt för att hinna besöka fler Charmiga Byar: Rocamadour, Collonges-la-Rouge och Turenne. I morgon fortsätter färden mot Limoges.