Havskyrkogården

Sète är inte stor men det finns en del illustra personligheter som föddes här. Till dem hör Paul Valery, en av Frankrikes superstars när det gäller litteratur. Han levde mellan 1880 och 1950, cirka. En av hans mest kända diktverk heter "Le cimetière marin", kyrkogården vid havet.

Den är inspirerad av den ena av Sètes begravningsplatser, den som ligger högst upp och den som erbjuder, möjligen, världens bästa utsikt åt sina "intagna". Det blå Medelhavet utgör bakgrunden för gravstenar och mausoléer. Och själve Paul Valery är självklart begraven här.

Strax ovanför kyrkogården finns konstmuseet som bär Valérys namn den med. Det har en liten, lättöverskådlig samling målningar de flesta med motiv från staden. Och den anordnar intressanta temporära utställningar, just nu av Auguste Chabaud, "fauve" och expressionist från förra seklets början.

Roquefort

Denna bloggs “Mission” är ju att sprida kunskap om gamla dammiga byar och ruttna ostar. Hittills har jag av obegripliga skäl låtit bli att berätta om den som är Frankrikes kanske mesta ruttna ost (eller mest ruttna??). Ja, jag vet att Normandie har sin Camembert som, rätt behandlad, utvecklar en arom som inte är att leka med, men härnere i Languedoc finns en annan, minst lika känd som Camembert, nämligen Roquefort.

På svenska kallas det blåmögelost och det finns många sådana ostar runtom I världen, i Danmark inte minst. Cabrales, i Spanien, är också blå eller grön. Men den allra mest kända är ändå roquefort. Den framställs I en stad som, föga originellt, heter Roquefort-sur-Soulzon. Icke att förväxla med Rochefort, på Atlantkusten  I Rochefort tillverkas ingen ost men stan är känd för att Jacques Demy filmade där “Les demoiselles de Rochefort”, en rolig och vacker musical med Catherine Deneuve och hennes för tidigt försvunna syster Francoise Dorleac.

Men tillbaka till Roquefort. Den lilla staden ligger I trakten av Cevennerna, en och en halv timme från Montpellier. Det vimlar av ostfabriker, den mest kända är Societé, näst bäst är Papillon och sedan finns flera mindre fabriker. De flesta erbuder guidad besök i sina källare, som inkluderar gratis avsmakning.

Roquefort hävdar att endast där kan riktiga roquefortostar tillverkas (“blott Roquefort roquefortostar har...”) , eftersom där finns några märkliga sprickor I berggrunden (“fleurines”) som gör att ostarna kan andas medans de ruttnar (förlåt, mognar) i de djupa välvda källarna.

Mjölken kommer från får som betar på en höjd av 700-1100 meter. Men ingen roquefortost utan bacill. Och inte vilken bacill som helst duger, nej, det skall vara Pénicillium Roqueforti. För att “producera” bacillen så börjar man med att baka rågbröd. Brödet skall, till skillnad från bröd avsett att ätas, vara hårt, nästan bränt utanpå men samitidigt rått inuti. I denna helt misslyckade bageriprodukt trivs nämligen roquefortbacillen. 
 

Det finns inte mycket annat att se I Roquefort-sur-Soulzon, men staden ligger på Larzacplatån där det finns en hel del intressanta byar, .tempelriddarnas  bl a. 

Anduze

Languedoc är Languedoc och Provence är Provence. Men det finns ställen i Languedoc som påminner mycket om Provence så att, gränsen är inte så tydlig som man skulle kunna tro. Nimes till exempel anses att vissa höra till Provence snarare än till Languedoc, även om det administrativt hör till det senare.

Överhuvudtaget är det departementet (Gard) lite provensalskt av sig. Det ser man på utbudet av regionala souvenirer: här hittar man tyger med provensalskt mönster samt olika prylar som föreställer cikador, som ju är Provences nationalinsekt. Det ser man också på atmosfären i en del småstäder. Uzes är ett exempel, som jag redan berättat om.(Inlägget om Uzes)

Anduzekruka

Idag tänkte jag berätta om Anduze. Alla i regionen har hört talas om Anduze. Härifrån kommer en sorts jättekrukor som ses lite varstans i regionen: Anduzekrukor. Vidare så har ett mäktigt släkt hållit hus här under medeltiden ("le seigneur d'Anduze"). Men Anduze är, förutom allt det där, en mycket trivsam liten stad som, om det inte var så att den ligger vid foten av Cevennerna, skulle mycket väl pryda sin plats i Provence. I trakten av Les Alpilles, förslagsvis.

Jag har svårt att definiera vad som är specifikt provensalskt. Men det har att göra med färgen på fasaderna och fönsterluckorna, som är ljusare än i Languedoc, mer italienskt så att säga. Landskapet känns mer leende, och det förklarade någon för mig med att markanvändningen är mer varierad. I Languedoc är t ex vinodlingarna oftast mycket stora till arealen och vart man vänder blicken så ser man bara vinrankor. I Provence kan man hitta också småodlingar, insprängda i "la garrigue".

Garrigue är det typiska medelhavslandskapet med buskar och små träd; jorden, med mycket kalksten, är inte bördig (dessutom är det ont om vatten) varför garrigue har inte så stor ekonomisk betydelse, förutom som betesmark för getter och som produktionszon för "herbes de Provence", alltså timjan, rosmarin och andra örter som växer vilt och äts av getterna, vilket ger ostarna (t ex Le Pelardon) (Se ett annat inlägg)sin speciella smak.

Provence har också haft en annan historia än Languedoc. Languedoc blev införlivat med Frankrike runt år 1200. För Provence dröjde ytterligare trehundra år, under vilka de styrdes av olika feodalherrar som ytterst lydde germanska kejsaren, på så sätt att Rhonefloden utgjorde länge gränsen mellan Kungadömet (Frankrike alltså) och Kejsardömet (kejsaren i Wien). Det är talande hur städerna Beaucaire och Tarascon har varsin imponerande befästa borg, som står och tycks bevaka varandra på varsin sida av Rhone.

Jag måste också säga att, även om Provence kan tyckas mer charmerande, så är det också mer exploaterat av turismen och mindre autentisk (det märks att jag talar i egen sak, som Languedocbo...) Priserna är dessutom humanare i Languedoc. Och så ligger Provence bara någon timmes resa härifrån...det är vad en provensalsk patriot skulle antagligen säga: "det bästa med Languedoc är att det ligger så nära Provence..."